Kompromissa inte om rättssäkerheten

Regeringens kommande anti- piratlag, IPRED-lagen, skärper inte på något sätt själva straffen eller digniteten av digitala upphovsrättsbrott. Det är inte en skärpning av fildelningslagen som kom 1 juli 2005, utan reglerar hanteringen av personuppgifter.
Lagförslaget bygger på ett EU-direktiv som handlar om långt mer än kopiering av digitala filer. Bland en mängd andra regler inom immaterialrättens område är det tre specifika delar som har orsakat debatt.
Den första innebär att upphovsrättsinnehavare genom domstol kan begära ut person-uppgifter till ip-adresser som delat filer för att senare kunna driva civilmål, eller till exempel skicka brev till innehavaren av ip-adressen.
Den andra delen är att vid en fällande dom riskerar den åtalade inte bara att betala motpartens rättegångskostnader och skadestånd, utan också kostnaden för att sprida information om domen till exempel genom att publicera den i en tidning.
Den sista delen är att upphovs-rättsinnehavare med lagstöd får föra register över ip-adresser och inte längre behöver vända sig till datainspektionen för godkännande.
Lagförslaget bygger på ett EU-direktiv. Men dessa tre punkter innebär att regeringen driver en betydligt hårdare linje av vad EU kräver.

I de länder som redan har lagstiftat om upphovsrättsinnehavares rätt att begära ut ip-adresser, är resultatet få rättsprocesser och desto fler kravbrev. De stora intresseorganisationerna för upphovsrättsinnehavare som Antipiratbyrån och Ifpi kommer med lagstöd kunna skicka ut brev till människor med ip-adresser som fildelat. Organisationerna kan kräva antingen en ersättningssumma eller rättegång i ett civilmål. Med välbeställda motparter och ett osäkert bevisläge finns det säkerligen flera som inte klarar av risken att förlora i ett civilmål och hellre betalar ett mindre ersättningsbelopp till industrin.

Det finns ytterligare risker för rätts-säkerheten. Enkelt fabricerade skärmdumpar har varit bevismaterial i tidigare fildelningsrättegångar. Ip-adresser är osäkra uppgifter, som bör ha en lågt bevisvärde. Många trådlösa nätverk är öppna och ett internetabonnemang är långt ifrån samma sak som en fysisk person.
Ip-adresser betraktas som personuppgifter och registreras vid en stor mängd känslig information. Vem som helst inte får föra register hur som helst, utan datainspektionen reglerar register över både ip-adresser och andra personuppgifter.
Med IPRED får företrädare för stora ekonomiska intressen inte bara tillgång till känslig data utan också automatiskt tillstånd för att föra Ip-adressregister.
Även om de flesta upphovsrättsorganisationer inte har något intresse i enskilda människors privatliv, är det bara naivt att tro att alla som är upphovs- rättsinnehavare har rent mjöl i påsen. Integritetsaspekten som diskuterades högt och vilt under FRA-debatten är minst lika aktuell när det gäller IPRED-förslaget.
Hela lagförslaget är både dåligt och onödigt. Konsekvenserna av ett genomförande leder till att enskilda privatpersoner utan tillräcklig teknisk kunskap för att fildela säkert och anonymt blir föremål för kravbrev från privata intresseorganisationer. Samtidigt kommer fler och fler använda sig av anonymisering och krypteringstjänster på nätet, något som kan leda till ett slutnare nät och större svårigheter att jaga riktiga brottslingar.

Inom alliansen har det väckts röster om ett kompromissförslag som gör att lagen bara gäller fildelning i kommersiellt syfte.
Moderaten Karl Sigfrid har gått i spetsen för kompromissen, och kanske skulle det förslaget bidra till färre kravbrev för enskilda privatpersoner samtidigt som den blev tandlös i allt annat. Dessvärre räcker inte Karl Sigfrids förslag för att rädda alliansen i teknik- och integritetsfrågor. Risken finns att begreppet "kommersiellt syfte" är alldeles för oklart och det behövs radikalare förslag än mesiga kompromisser som andra ansvariga politiker samtidigt avfärdar.
Fildelare som kopierar i kommersiellt syfte kommer att skydda sig, om det nu finns någonting som ens kan kallas för kommersialitet i kopiering. Den ekonomiska vinsten i att kopiera digitala filer är samtidigt försummande liten och återförsäljningsvärdet i en mp3-fil är betydligt mer marginell än för en cd-skiva.

Kultureliten hävdar, senast igår på DN:s debattsida, att det bara är ett par tusen personer som står för den största uppladdningen av filer, när uppladdning ofta är en förutsättning för den nerladdning miljoner svenskar delar i. Undertecknarna - bland andra Mikael Persbrandt, Jill Johnson, Per Gessle, Eva Dahlgren och Joey Tempest - beskyller motståndarna för hat-attacker ett fåtal personer står för - på båda sidor i debatten. Vi som vill ha en öppen och fri diskussion kan bara beklaga att de inte ser den stora opinion som inte vill ha minskad rättsäkerhet och minskad integritet i upphovsrättens namn.

Om alla resurser och den energi som lagts på att reglera digital kopiering och marknaden för upphovsrättsskyddade verk i stället lagts på att utveckla smarta affärsmodeller för kultur och media hade vi inte behövt ha den här debatten. Både kreatörer och kopierare älskar kultur och vill att verk ska fortsätta produceras, något som säkerligen kommer att ske med lite tilltro till fria marknadskrafter.
Hur mycket kreatörerna och upphovsrättsindustrin än vill reglera kopiering av digitala filer kommer det aldrig att lyckas, så länge vi inte skapar ett orwellskt övervakningssamhälle utan gränser. Det är inte paranoia eller ett provokativt påstående för att vinna sympatier, utan ett faktum som både marknad och stat måste börja förhålla sig till.


Johanna Nylander
Johanna Nylander är masterstudent i kultur- och medieproduktion vid Malmö högskola. Hon bloggar på frihetfildelningfeminism.se.

Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se