Erkänn svartmålning av republikaner, SVT!

Det amerikanska presidentvalet rycker närmare. Hemma i Sverige hävdar Sveriges Television att de står för god utrikesjournalistik. I våras skrev jag om att tydliga exempel på partiskhet ofta förekommer i SVT:s USA-rapportering (31/3 Expressen). Svaret som följde från programdirektören Jan Axelsson innehöll inte ett enda bemötande i sak. Däremot förnekade han bestämt att det förekom favoriserande inslag av demokraterna i SVT:s nyhetsmedier. Men en av SVT:s mest profilerade reportrar tar nu bladet från munnen och hävdar motsatsen.

Tisdagen den 30 september gjorde Lars Moberg, SVT:s USA-korrespondent, följande uttalande i morgonprogrammets direktsändning: "Vi som arbetar inom medierna här i Sverige och Västeuropa, vi gillar ju liksom demokraterna. Det är de som står oss närmast, tycker vi. Och vi kanske demoniserar republikanerna och vi kanske inte beskriver dem som vanliga människor..."
Mobergs erkännande är så enastående att det är svårt att tänka sig någonting som kan befinna sig längre bort från vad som bör betraktas som god journalistik. Det är hög tid att vi i Sverige får en belysande debatt om SVT:s försök att svartmåla amerikanska republikaner.
Snedvinklad nyhetsrapportering (ofta uttryckt med den engelska facktermen "bias") kan ingå i två viktiga journalistiska beslutsprocesser: nyhetsvinkling och nyhetsselektion. Resultatet av en sådan bias kan leda till att den information som förmedlas till en svensk nyhetskonsument blir direkt vilseledande, utan att reportaget de facto bryter mot sändningsavtalets paragraf om "opartiskhet och saklighet". Den första formen av bias ryms inom nyhetsvinklingar, det vill säga hur en fråga beskrivs. Ofta finns det en på förhand given politisk "bov" som ska avslöjas. Vinklingen kan bero på att journalisterna själva instämmer i åsikten de förmedlar, men den kan också vara en effekt av inarbetade rutiner om hur en viss fråga traditionellt sett bevakas.

USA:s vapenlobby, NRA, hamnar ofta högt upp på listan över tvivelaktiga politiska organisationer när svenska journalister bevakar landet. Den givna nyhetsvinklingen blir att restriktiva vapenlagar är bra och att NRA består av en bunt kallhamrade vapenprofitörer som inte bryr sig om oskyldiga skjuts ner på USA:s gator. Under mina år i USA har jag sett mängder med perspektiv som utmanar den världsbilden; däribland kvinnoorganisationen som hävdar att kvinnors rätt att bära vapen drastiskt har minskat överfallsvåldtäkterna i delstater som Texas. I en sådan nyhetsvinkel blir NRA:s kamp mot vapenlagar betydligt mer positiv - de står på de värnlösa kvinnornas sida i ett allt mer hårdnande samhälle. En sådan beskrivning går även att knyta till en svensk debatt där alltfler kvinnor i storstäderna vill ha pepparsprej eller andra former av vapen för att känna sig trygga. Men den USA-vinklingen ser vi inte i svenska medier.
Snedvriden nyhetsselektion är oftast svårare att avslöja. De vanligaste exemplen rör urval som inte är representativa. Svenska journalister rör sig oftast i New York eller Washington D.C. - två valkretsar där demokraterna är helt ohotade. (2004 fick John Kerry över 90 procent av rösterna i den amerikanska huvudstaden.)
En vanlig, och pinsamt okomplicerad journalistisk praktik är den så kallade "mannen-på-gatan"-intervjun - att helt enkelt gå ut på stan och fråga folk vad de tycker och tänker. När majoriteten av dessa intervjuer sker i New York eller Washington D.C. blir bilden av USA missvisande, eftersom det republikanska USA inte kommer till tals.

I USA är medievinklingsdebatten numera en given del av det offentliga samtalet. Gallups mätning inför kongressvalet 2006 visade att 44 procent av amerikanerna ansåg att de tre stora tv-kanalerna (ABC, NBC och CBS) vinklade sina nyheter åt vänster. (33 procent ansåg att kanalerna var relativt balanserade.) På National Media Museum i Washington D.C. visas just nu en utställning om amerikansk valjournalisstik. En avdelning är helt ägnad åt mediernas bias. Nyhetsankaret på NBC, Brian Williams, medverkar i en dokumentärfilm där han självkritiskt konstaterar att det funnits en överslätande attityd åt vänsterpolitisering inom tv-medier i USA och att amerikanska nyhetskonsumenter har gjort de tre stora kanalerna medvetna om detta. (Bland annat genom att CNN och Fox News på senare år har vunnit viktiga marknadsandelar och fått bättre betyg för sin bevakning av partikonvent och andra centrala politiska händelser.)

Men det är långt till en sådan ödmjukhet bland svenska etermediejournalister. Det lär dröja innan vi får se Claes Elfsberg följa Brian Williams exempel och göra en mea culpa i SVT. I Sverige driver SVT alltjämt uppfattningen att public service är en oantastlig institution. Det vanligaste argumentet är att journalisternas professionalism anses går före deras personliga övertygelse: Vad de är, ska uppfattas som viktigare än vem de är. Det skulle vara spännande att höra om SVT-ankare som Marianne Rundström eller Lotta Bouvin-Sundberg hade haft samma förtroende för tv-kanalen om det endast hade arbetat män där. Och hur är i så fall argumentet om representativitet kontra professionalitet gångbart? Är det rimligt att anta att SVT behöver en bra balans av kvinnor och män för att beskriva världen, men däremot klarar sig bra med endast reportrar som favoriserar amerikanska demokrater i USA-rapporteringen? Det borde gå att kräva mer av SVT-reportrar, som Lars Moberg, än en inställning som säger att det är tillåtet att demonisera det som är annorlunda.



Joakim Nilsson
Joakim Nilsson är frilansjournalist och har forskat om USA:s valkampanjer.

Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se