Rysshatet lever i svensk media
Irina Dergacheva är bosatt i Stockholm och arbetar som Sverigekorrespondent för nyhetsbyrån ITAR-TASS.
Kriget mellan Ryssland och Georgien är en tragedi för alla inblandade. Särskilt för den oskyldiga civilbefolkningen. Det strider mot människans natur att döda en annan människa. Men tyvärr är kriget fortfarande ett medel politiker använder för att uppnå sina mål. Alla vet att journalisternas svåra uppgift i en sådan svår situation är att försöka förbli objektiva - trots egna politiska sympatier och trots allt det lidande man får bevittna.
När krigen i Irak började för tio år sedan blev jag ombedd av en rysk tv-kanal att göra en intervju om hur svenska medier rapporterar om krigföring. Jag fick träffa en SVT-chef för samhällsprogram. Han berättade om hur SVT noggrant granskar all information man får.
Jag blev väldigt imponerad av det jag fick höra. Oberoende, fri media är verkligen den största av demokratins erövringar. Jag skrev en väldig optimistisk artikel om de svenska journalisternas krigsbevakning för min ryska uppdragsgivare.
Min åsikt om svensk media har dessvärre förändrats sedan dess. Efter de senaste dagarnas rapportering om konflikten i Sydossetien kommer min bild av framförallt svensk tv aldrig att bli densamma.
De våldsamma, brutala georgiska attackerna mot Tschinvali natten till 8 augusti, som nästan helt förstörde staden, inklusive civila sjukhus, skolor och våningshus rapporterade man inte om i svensk media.
Först var det helt tyst, trots att utländska nyhetsbyråer rapporterade om konflikten redan den sjunde augusti. Kanske ville journalistkåren att Saakasjvili skulle återerövra utbrytarrepubliken Sydossetien i ett Blitzrieg? Om så vore fallet borde man kanske försökt förstå och hitta förklaringar till den ryska militäraktionen. Men rapporteringen har varit enögd. Man rapporterar omedelbart om två georgier dör. Men i Tschinvali har nu 2000 dött. 1000 var döda innan Ryssland gick in i Sydossetien åttonde augusti. Tv har dessutom klippt färska rapporter om ryska anfall med bilder från georgiska artelleriattacker mot Tschinvali. När jag såg det trodde jag inte mina ögon.
Sedan började propagandakriget på allvar. Inte bara i Ryssland och Georgien utan också i neutrala Sverige. Alla som läst journalistik vet hur viktigt det är att ange källor kring sin rapportering, särskilt i krigssituationer. Men det har både SVT och TV4 glömt med jämna mellanrum. Finns det bara praktikanter där nu under sommarlovet? Journalister använder nästan uteslutande georgiska källor utan att erkänna det. Samtidigt medger svenska experter att det inte finns någon oberoende media kvar i Georgien.
Ingen svensk tv-reporter valde att åka till Vladikavkaz i Nordossetien. Är det inte också journalistikens princip att låta alla sidor komma till tals? I stället valde journalister att vara i Georgien och spekulera om ryska stridsvagnar i Tbilisi. Det hela påminner om en av mina favoritfilmer "Wag the Dog" där Robert De Niro och Dustin Hoffman, som spelar huvudrollerna, uppfinner ett krig i Hollywood för att avleda uppmärksamhet från en akut politisk kris. Eller också om en av Hitchcocks filmer när tittare sitter och väntar på att något hemskt ska hända. Väntan på ondskan är värre än händelsen i sig.
Ingen svensk journalist valde att påpeka att Saakasjvili i sina tal inför nationen (vars språk är georgiska och ryska) ändå väljer att prata engelska. Är det inte märkligt?
Tyvärr tror jag att det inte längre är möjligt att prata om opartiskhet när det gäller svensk media. Som resultat skriver en läsare till SVD i dag "när Ryssland vill invadera andra länder väljer de tidpunkter väl". Han hann inte ens förstå att det inte var Ryssland som började anfalla, utan att det var Saakasjvilis försök att med våld hålla kvar Abchazien och Sydossetien, som en annan georgier Dzjugasjvili - mer känd som Stalin - för inte så länge sedan gav till Georgien. Man blir imponerad av att man mobiliserade 100 000 militärer i Georgien för att strida mot 70 000 ossetier, men det är tyst om det här.
Nästan ingen i Sverige vill heller minnas att efter vapenstilleståndet 1992 respektive 1994 har närvaron av fredsbevarande trupper från Ryssland varit helt avgörande för att inbördeskrigen inte blossat upp på nytt. Ryssland har ett gällande FN-mandat för detta.
Det är ingen hemlighet att det är USA som blåser upp den georgiske presidenten så att han känner sig stark nog att invadera Sydossetien. Vid den amerikanska sidan står Sveriges egen Carl Bildt. Jag förstår mycket väl att ministern har egna politiska ambitioner, kanske en hög position i EU. Därför måste han visa att han är en fantastisk nätverkare på internationell nivå, speciellt när det gäller hans personliga, nära vän Saakasjvili. Men journalisternas uppgift är att granska det politiker säger noggrant. Kan inte låta bli att ge ett litet exempel på ett roligt citat från en intervju i frispråkiga ryska radiostationen "Ekho Moskvy" ("Moskvas eko") för två år sedan. Då försökte Bildt också visa sitt stöd för georgiske presidenten och främja vindrickandet bland ryssar när Moskva stoppade export från Georgien genom att säga: " jag tror inte att vi i Sverige har problem med georgiska viner; jag tror till och med att vi ibland överdriver och dricker alltför mycket georgiskt vin". Detta sa Bildt när det i själva verket inte fanns en enda flaska georgiskt vin på Systembolaget och heller inga planer på import därifrån.
Man är fri att välja sina vänner. Man kan förstå att man tycker om den ene, men inte den andre. Men objektivitet är en del av demokratin och kan inte vara beroende av personliga sympatier och antipatier.
Irina Dergacheva
Upp
Gå till förstasidan