Vi har reducerats till utbytbara sexleksaker

Det är fyrtio år sedan 1968, studentrevolternas och vänsterns år. Många har ifrågasatt bilden av den revolten som en frigörelse från en förtryckande politisk ordning. Men en sak tycks nästan alla vara överens om: att den sexuella revolution som var en del av 1968 har befriat oss från gamla auktoritära normer och sexualmoral, och att den givit oss en ny frihet. I själva verket är det hög tid att ifrågasätta det och tänka efter om inte den sexuella revolutionen har varit till mer skada än nytta.
För några dagar sedan rapporterade medierna att Sverige nu har fler nya fall av hivsmitta än på över ett årtionde. Ingen tidning plockade upp tråden, ingen funderade över om ökningen av till exempel hiv och klamydia hör ihop med den norm om sexuell utlevelse som präglar vårt samhälle. Det brukar vara så; man brukar liksom inte ifrågasätta den sexuella revolutionen och dess följder.
På sextio- och sjuttiotalen, i kölvattnet av 1968, inträffade allt. Fri abort infördes, preventivmedel blev en synlig del i offentligheten och den nya vänstern avfärdade familjen och normen om trohet mellan man och kvinna. Den nya sexideologi som växte fram då handlade om utlevelse, sexualupplysning och experimenterande. Man ska alltså experimentera fritt och inte vara bunden av traditionella normer.

Men alla måste erkänna att den enorma sexualupplysningsapparat som staten och organisationer som RFSU har upprättat faktiskt har misslyckats fullständigt i ett hänseende. Antalet aborter är enormt. I Sverige utförs omkring 35 000 aborter årligen.
Alla har förstås alltid vetat hur barn blir till. Och med tanke på hur mycket preventivmedelsreklam som svenskarna möter borde det kanske inte finnas några aborter alls. Sett på det sättet är hela sexualupplysningsprojektet ett fiasko.
Sedan aborten släpptes fri i Sverige i mitten av sjuttiotalet har över en miljon foster aborterats. Över 1 000 000 personer.
Varför minskar inte aborterna när vi har så mycket "information" om sex? Ingen vet, tycks det. Men varför ställer ingen frågan?

En annan fråga som nästan aldrig ställs är hur kvinnor mår efter aborter. Vi hade länge en debattkultur där kritik mot abort var tabu. Så är det trots allt inte längre. Men när undersökningar visar att kvinnor i regel har känslomässiga problem efter genomgångna aborter blir det inga rubriker av det - för det kan väcka besvärande och jobbiga frågor om hur bra det egentligen är med abort.

För några år sedan kom en undersökning (Hanna Söderberg: Urban Women Applying for Induced Abortion: Studies of Epidemiology, Attitudes and Emotional Reactions, Lunds universitet) som undersökte frågan. Resultatet var tydligt: över hälften av kvinnorna sa sig ha haft känslomässiga problem av aborten. Var sjätte person hade haft allvarligare emotionella problem, som att inte kunna arbeta på grund av depression. Var femte tvivlade på att hon hade fattat rätt beslut. Tre av fyra skulle inte överväga abort om de blev gravida igen. Av dem som alls svarade alltså. Men en tredjedel ville inte ens svara på frågorna, ofta med hänvisning till att de bara ville glömma allt. Och här finns det ett känsloliv och ett sår som inte passar in i all den officiella retoriken om den fria sexualitetens fördelar.

I botten finns ett problem som ingen riktigt vill ta i: människor blir inte lyckliga i ett samhälle som ständigt uppmuntrar till promiskuitet, sexuell utlevelse och experimenterande. Det är i själva verket ett hjärtlöst och kallt samhälle, ett där personer betraktas som utbytbara och där kärlek inte ges någon plats. Sexualiteten frigörs inte utan trivialiseras.
Nyligen rapporterades i veckotidningen Fokus (nr. 11/2008) att personer i slutet av tonåren eller omkring åldern 20 i genomsnitt har fler sexpartners per år än vad motsvarande grupp under 60-talet hade under ett helt liv. Det kan väl inte sägas med tydligare siffror.
Arvet från 1968 års sexuella revolution är att vi tycks behandla varandra som utbytbara ting, som saker som man använder för sexuell njutning och sedan byter ut så snabbt som möjligt.

I kören av hyllningstal till 1968 när vi nu närmar oss fyrtioårsjubileet i maj kommer man att höra att den sexuella revolutionen befriade oss från nedtryckande och auktoritära normer. Och visst: från början fanns en tro på eller ett löfte om att samhället skulle bli "mänskligare", att sexualitetens frigörelse skulle leda till att vi i mycket högre grad skulle behandla varandra som människor. Men dagens sexideologi handlar inte om det värdefulla med unika individer. Vi måste i dag fråga oss om inte brottet med traditioner, konventioner och normer har lett till något helt annat, nämligen till att människor reducerar varandra till utbytbara sexleksaker.



Charlotta Levay
Charlotta är samhällsvetare och krönikör.
I morgon deltar hon i Johan Tralaus program Kanon-TV, i kanalen Axess TV.

Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se