Kommunism ska visst jämföras med fascism
Forum för levande historia inleder denna vår sin upplysningskampanj om kommunistiska regimers brott. Jag började mitt liv i en fascistdiktatur som senare kom att bli den rumänska kommunistdiktaturen. För mig är därför informationen i de tal, diskussioner och skrifter som allmänheten nu kan ta del av något mycket välkommet.
Ändå återstår en stor oklarhet kring kampanjens huvudfråga. Professor Klas-Göran Karlsson - ledande forskare knuten till Forum för levande historias kampanj om kommunismen - säger i en tv-intervju att man inte kan likställa kommunism och fascism, att det fanns mycket ljus i den kommunistiska utopin och att "något gick snett" när kommunistiska regimer satte i gång förtryck och blodbad. Denna synpunkt - som många i Sverige dessvärre verkar dela - är fullständigt felaktig.
Låt oss gå till rötterna, låt oss läsa om kommunismens ursprungliga dokument - manifestet publicerat av Marx och Engels 1848. Där står det svart på vitt: kommunisterna är arbetarklassens mest upplysta grupp, de har förstått historien bättre än alla andra och därför har de rätt att leda alla andra. I den svenska översättning jag har (Vertigo förlag 1998) står det: "Kommunisterna är alltså praktiskt den mest beslutsamma, alltid framåtdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder; de har före proletariatets övriga massa teoretiskt kommit till insikt om den proletära rörelsens villkor, gång och allmänna resultat." Revolutionen behöver "despotiska ingrepp i egendomsrätten och i de borgerliga produktionsförhållandena" och förverkliganden av den ljusa kommunistiska visionen kräver "lika arbetstvång för alla och upprättande av industriarméer särskilt för åkerbruket".
Kan man inte dra en tydlig parallell mellan Marx och Engels tvångsarbete och Stalins Gulag, Maos kulturrevolution och Pol Pots nya värld? Mellan kommunismens teori och praktik? Självklart kan man det. Ingen som gör en förnuftig analys av det kommunistiska manifestet kan undvika att se att denna text är elitistisk, alltså odemokratisk i sitt väsen, då den sätter en politisk grupp i samhället i särskild ställning och ger den rätt att bestämma över alla andra.
Varför skulle man inte kunna likställa fascism och kommunism? Både fascismen och kommunismen är totalitära läror. Båda ideologierna bygger i sin helhet på tanken om kriget som samhällsutvecklingens motor, raskriget eller klasskampen. Denna syn höjer dessa konflikter - raskriget eller klasskampen - över alla andra relationer och konflikter i samhället. Så delas samhället i "vi och dem", så fostras folk i intoleransens och hatets klimat, så demoniseras stora grupper människor. De är rasfiender eller klassfiender, de behöver "avslöjas", "fördömas" och deras identitet bör utplånas. Vi känner igen tankegångarna som under 1900-talet ledde just till fysisk utplåning i massupplaga, till förintelse. Att kommunismen skulle ha "en vacker teori" är en skönmålning som - i bästa fall - beror på okunskap.
Utmärkande för de totalitära lärorna är nämligen strävan efter total makt: "den nya människan" som politiken vill bygga upp ska underkastas de stridsrop som kommer uppifrån. Levande historia berättar i sina utställningar och skrifter om den fruktansvärda manipulation av barnens och de ungas tankar och känslor som ägde rum i Sovjetunionen, i Pol Pots Kambodja och som alltjämt pågår i Kina. Detta går inte att förstå om man kopplar bort den politiska vardagen från det styrande tänkandet - ideologin.
Filosofen Hannah Arendt har på djupet analyserat släktskapet mellan fascism och kommunism i sitt standardverk om antisemitism, kolonialism, imperialism och totalitarism. Hon ser dessa läror som otvivelaktigt förbundna av anspråket på att erbjuda en enda total lösning på samhällets alla problem. Genom att presentera teorierna om raskrig och klasskamp - rashygienen och marxismen - som vetenskapliga sanningar kopplas all moralisk hänsyn från det politiska tänkandet bort. Ledarna befrias från allt ansvar, de ser sig själva som redskap för den nödvändiga historiska utvecklingen. Professor Michael Schoenhals bevisade under ett seminarium att brott mot mänskligheten kan begås i demokratier. Men detta betyder inte alls att vi ska sudda ut skillnaden mellan totalitära politiska läror och det demokratiska tänkandet.
Forskarna och tjänstemännen på Forum för Levande historia producerar med andra ord förvirring, inte upplysning, så länge som de inte på djupet behandlar frågorna om marxismens historiska skuld. En stor del av öppningsmötet för kampanjen ägnades åt den fruktansvärt indoktrinering som inspirerade kommunismens brott mot mänskligheten. Hur kan man låta bli att se sambandet mellan hjärntvätt och kommunismens anspråk på att "vetenskapligt" lösa samhällets alla konflikter?
Kommunismens brott är ett resultat av kommunismens ideologi. Om detta bör ni berätta, Forum för levande historia.
Ana Maria Narti
Ana Maria Narti är tidigare riksdagsledamot för folkpartiet och journalist.
Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan