080215: Vilks: Stå upp för yttrandefriheten
I dag skriver Lars Vilks om sin syn på hur svenska medier hanterar frågan, att han med sin konst har sparkat uppåt och att en debatt kring yttrandefrihet är nödvändig.
I Holland tog diskussionen fart först efter mordet på Theo van Gogh. Det vore bättre om vi tog den diskussionen redan i dag, innan någon mördas i Sverige.
Med den aktuella publiceringen av de danska karikatyrteckningarna har frågan om yttrandefriheten fortsatt att väcka uppmärksamhet. De danska bladen publicerar en karikatyr för att markera för yttrandefrihet.
Men endast en svensk tidning, Sydsvenskan, har visat samma intresse.
Orsaken till att det är så i Sverige är numera välkänd, och kan sammanfattas i det som chefredaktören på Aftonbladet Jan Helin upprepade i morgon-tv i går, i ett inslag tillsammans med Ulf Johansson.
Helin säger sig inte förstå muslimernas känsla för profeten och han kan därför inte utgå från sig själv. Och så har vi det andra argumentet: man skall inte slå neråt mot en svag och utsatt grupp.
Bildpubliceringar blir som att gå på tå runt den heta gröten.
Ulf Johansson som på Nerikes Allehanda tidigare lät publicera Rondellhunden anförde högst rimliga journalistiska motiv. Men det är ändå inte problemfritt.
Min teckning provocerar och kan uppfattas som en kränkning.
En sak var de båda herrarna i morgonsoffan överens om. För att publicera Westergaards bild krävs ett mord på tecknaren. Då hade det varit motiverat. Indicier räcker inte.
Förståelsen för hur kränka muslimer resonerar är kanske inte så komplicerad. Det är bara att lyssna på vad en muslimsk intellektuell som Tariq Ramadan säger i danska Weekendavisen när han jämför hädelse av profeten och hädelse av Förintelsen:
”Det är inte en religiös auktoritet. Det är min mor. Det är profeten. Det är han som kom med boken. Det motsvarar att jag gick fram till en jude och sade ’Vad talar du om? Det är din farfar och inte dig de skrattar åt. Du lider ju inte nu, eller hur?’ Det skulle vara absurt. Kan du förstå det?”
Inte så svårt att förstå men desto svårare att köpa lösningen: att offra yttrandefriheten för att inte häda eller kränka troende.
Vi har dessutom all anledning att betona skillnaden mellan religiösa symboler och faktiskt inträffade händelser. Jag har också kritiserats för att sparka neråt.
Förvisso är muslimerna en grupp bland andra som anses vara utsatt. Men saken är mer komplicerad än så. Den muslimska världen är som helhet inte svag och utsatt. När det publiceras en profetteckning dyker numera Irans president Mahmoud Ahmadinejad upp som gubben ur lådan för att fördöma. Han är inte ensam om det.
Skulle dessa vara ”svaga och utsatta” personer? Frågan blir också om man skall visa särskild respekt för en religion som används för att förtrycka exempelvis homosexuella och kvinnor med medeltida metoder.
Jag antar att de som tror att Islam är en väg till demokrati och samförstånd sätter sitt hopp till moderata muslimer som sökt sig till Europa, och som efter hand skall integreras i västerländska normer.
För att inte störa denna process och uppröra denna grupp bör man tydligen begränsa kritiken, enligt dem.
Förespråkare för respekt och försiktighet säger sig önska en debatt, men inte utifrån karikatyrteckningar.
Problemet är att det inte är så enkelt att starta det man vill kalla en ”värdig” debatt.
Debattutrymmet är begränsat och endast om det sker något som väcker mediernas intressen kan man räkna med att det kommer att bli diskussion. Vi har haft och har fortsatt en omfattande debatt i Sverige om den här frågan och jag kan inte se annat än att alla sidor har kommit till tals och att det har lett till en rimligt nyanserad bild.
En smula tröstlöst är att vänsterfalangerna ständigt kallar sina motdebattörer för ”islamofober”. Orsaken till detta hänger nog samman med att frågan handlar om en integration av västerländska värderingar. Så länge ”muslimernas försvarare” definierar muslimer som en homogen svag grupp är muslimer inte mogna för ett så stort steg, resonerar de.
Kanske är det lätt för kulturskribenter och andra att bli irriterade över att en svensk man som jag ger mig in i diskussioner som denna.
Men inte ens när en kvinna från Iran vill ställa ut konst hörs särskilt många röster för hennes yttrandefrihet.
Jag tänker på fallet med den iranska konstnären Sooreh Heera vars bilder av profeten som homosexuell ledde till att Gemeentemuseum i Haag, efter många om och men, censurerade dem.
Här var annars det mesta rätt. Sooreh Heera, iransk kvinna, alltså med vederbörlig rätt att uttala sig inifrån om svaga och utsatta grupper och att rikta en kritik mot den iranska regimens vidriga behandling av de homosexuella (utsatt grupp).
Men hennes konst upprörde muslimer som också är en utsatt grupp.
Den senare gruppen blev slutligen bedömd som ”svagast”, dock med tillägget att museichefen också var orolig för möjliga terrordåd.
Hur skall vi reda ut dessa frågor?
I Holland tog diskussionen fart först efter mordet på Theo van Gogh.
Skulle något liknande mord ske i Sverige får man anta att svenska medier tydligt tar ställning för yttrandefrihet.
Men det vore bättre att ta den diskussionen redan i dag.
LARS VILKS
Konstnär
Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan