Hotell- och restaurangfacket ägnar sig åt utpressning

När HRF, Hotell- och restaurangfacket, hade julfest bjöd de 19 personer i styrelsen på sjurättersmeny, vin och övernattning för 90 000 kronor på vingården Blaxta, vackert belägen utanför Flen i Södermanland. Ella Niia, HRFs ordförande, överrumplades när hon fick frågan om varför facket valt ett ställe utan kollektivavtal. Hon försvarade sig med att det var ett familjeföretag och att de därför inte måste ha kollektivavtal. Skitsnack!

Jag har själv i många år drivit restauranger och har många krögare i min släkt och bekantskapskrets. De flesta bor och verkar i Södertälje och Stockholm, men även i städer som Helsingborg och Strängnäs. Alla jag har pratat med säger att HRF kräver att deras familjeföretag ska teckna kollektivavtal. Så här berättar Aryo, som egentligen heter något annat, från Tumba som driver en kvarterskrog: ”HRF beter sig som maffian. När ett av företagen här i närheten slog igen var det ett stort bakslag för oss. Deras personal brukade äta hos oss så det blev ett stort inkomstbortfall. Transportarbetareförbundet flyttade in i deras lokaler och de första månaderna gick det bra igen; förbundets anställda åt här jämt. En dag ringde deras chef och jag tänkte att de antingen skulle boka bord eller beställa mat för avhämtning. Men den här gången var det andra tongångar. Nervöst frågade hon om vi hade kollektivavtal med HRF. Jag svarade att alla som jobbar här tillhör familjen, min pappa, min bror, min fru och andra släktingar, och att vi därför inte ens har tänkt på facket. Då svarade hon att de ville att jag skulle skicka fakturan för deras senaste måltider på en gång. Om jag inte slöt avtal med HRF skulle de inte kunna äta hos oss längre.”

Jag blev häpen över Aryos berättelse och undrade om det verkligen kan stämma att det ena facket kan bestämma över det andra. Aryo svarade: ”Ja, HRF hade ringt chefen för Transportarbetareförbundet och sagt att de genast måste sluta äta hos oss eftersom vi inte har kollektivavtal. Jag sade att jag gärna ville träffa HRF och diskutera det hela med dem direkt.” Dagen efter ringde HRF och bokade ett möte med Aryo. Han fortsatte: ”Jag frågade om det stämde att de hade beordrat Transportarbetareförbundet att sluta besöka min krog. Den ena av dem, de var två, svarade självsäkert att det stämde och att det inte var konstigt. Enligt henne – en tjänsteman på HRF – var alla krogar som inte var anslutna till deras fackförbund misstänkta för brott. Inga seriöst drivna krogar skulle välja att inte vara anslutna till dem, sade hon, och påpekade att de också hade ett nära samarbete med SHR, Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare. Hon påstod dessutom att arbetsgivarorganisationen, SHR, delade fackets syn på oss krögare som kriminella. Den här personen, vars uppgift är att gå runt på krogar och kräva att de sluter avtal med HRF, lät mig också förstå att skattemyndigheten och alkoholinspektionen också går på fackets linje och att det bästa för mig var att skriva på ett kollektivavtal direkt.”
Innan kvinnan från HRF och hennes kumpan överlämnade handlingar för undertecknande till Aryo frågade han en sista gång om det verkligen var så att hon skulle stoppa Transportarbetareförbundet från att äta på hans restaurang om han inte skrev på. Hennes svar var ett högt och tydligt ja. Aryo frågade då om hon inte tyckte att det hon höll på med var ren och skär utpressning. Hon svarade att hon bara var mån om att krogbranschen skulle ”rensas på oseriösa krögare”. Aryo fortsatte: ”Då blev jag rasande och bad henne ta med sig sin polare och genast lämna min krog. Det är det som jag menar med maffia, de samarbetar allihop. Det är så äckligt! Transportarbetarförbundet, HRF, SHR, skattmasen och andra myndigheter, alla håller de ihop mot oss icke etniskt svenska krögare!”

Detta hände Aryo för ett par år sedan. Jag ringde några andra krögare och frågade dem om de, som familjeföretag, tvingats teckna avtal med HRF. Den ena svarade att ”Det hände mig i november förra året. En tjej som jobbar på kansliet hos ett fackförbund frågade mig om det stämmer att vi inte har kollektivavtal. Jag svarade att vi är ett familjeföretag och att vi inte har det. Samma eftermiddag ringde de från HRF och frågade om jag hade för avsikt att teckna avtal eller inte. Jag blev rädd och ville inte mista mina kunder och skrev på, fast det bara är familjemedlemmar som jobbar här.”

Efter min kontakt med Aryo och de andra krögarna ringde jag HRF:s pressansvarige Daniel Färn och frågade om det stämmer att familjeföretag inte behöver teckna kollektivavtal så som förbundets ordförande påstått. ”Det är en praxis som vuxit fram. Det gäller alla familjeföretag där anställda ingår i samma hushåll, har samma hushållsekonomi helt enkelt”, sa han. Efter detta god dag, yxskaft-svar och diverse andra motstridiga uppgifter från facket så undrar jag, mina släktingar och andra vad som egentligen gäller? Har facket rätt att tvinga små, hårt arbetande företagare (dessutom familjeföretag) att ingå avtal med dem? Får det använda utpressning och skrämma upp folk så att de inte vågar annat än skriva under fackets papper? Mig veterligen har facket ingen laglig rätt att sätta familjeföretag i blockad (MBL). Facket tycks ägna sig åt beskyddarverksamhet – verksamhet där en kriminell organisation mot betalning skyddar en person eller en näringsverksamhet från hot – där hotet kommer från beskyddaren själv. I så fall är det en form av utpressning. Så vad gäller?

Nuri Kino
Frilansjournalist

Nuri bloggar på www.nurikino.com