Så kränker Mana kvinnor och judar

Den antirasistiska kulturtidskriften Mana som får statligt produktionsstöd sedan flera år tillbaka riskerar i år att bli av med den del av stödet som finansierar skriftens nätversion. Detta har lett till ett herrans liv hos en krets personer som står långt ut till vänster.
I Kulturrådets protokoll från senaste sammanträdet går att läsa följande: ”åtta tidskrifter som inte haft stöd föregående år, får stöd. Sjutton tidskrifter får höjda stöd jämfört med föregående år. Åtta tidskrifter får avslag jämfört med tidigare av kvalitetsskäl. Tolv tidskrifter får sänkningar jämfört med tidigare år av kvalitetsskäl.” Totalt har Kulturrådet fått in 147 ansökningar från olika tidskrifter.
Manas ansökan har bordlagts. Styrelsen har inte varit enig om huruvida tidskriften uppfyller de kvalitetskrav som finns. Fem medlemmar har reserverat sig med motiveringen: ”Deras nedvärderande syn på kvinnor, för onyanserad politisk analys och debatt och ofta bristande faktakunskap och intoleranta, på gränsen till rasistiska, toner och undertoner som ofta återkommer i deras texter.”
Kritiken är allvarlig och bör tas med stort allvar. Därför är Kulturrådets beslut att bordlägga ärendet till den 22 januari välkommet. Yttrandefrihet, pressfrihet och tryckfrihet är grunden för ett öppet och fritt demokratiskt samhälle. Utan fria medier kan medborgarna aldrig garanteras full frihet.
Det är tack vare fria medier vi får reda på vad som händer i vår omvärld och i vårt eget land. Men när medier tenderar använda sin makt för att medvetet bedriva propaganda mot demokrati, tolerans och jämställdhet så bör alla frihetsälskare höja på ögonbrynet och ställa sig frågan om mina skattemedel skall finansiera denna typ av verksamhet och opinionsbildning.

Det finns många nättidningar som inte får ett öre av det offentliga. Att hänvisa till att man beviljats medel tidigare år är inget argument för att man ska fortsätta få det. Det handlar inte om censur, utan om grundläggande kriterier för att fördela statliga bidrag. Alla har rätt till sin åsikt, även Mana som tenderar att förväxla rött med brunt. Men det är ingen mänsklig rättighet att få stöd från statens Kulturråd.
Låt mig ta tre exempel, ett litet axplock av tiotals artiklar och händelser som belyser den intolerans som Mana står för.
På Manas hemsida hittade jag en artikel (”Folkrättsligt övertramp tystats”) som publicerades i samband med Lars Vilks karikatyr av profeten Mohammed som rondellhund. Skribenten skriver följande:
”Man kan undra ifall Mahmoud Ahmadinejad, Irans president med sinne för långsökta konspirationsteorier inte i själva verket har rätt. Det var Israel som påverkade Lars Vilks att göra rondellhundarna, för på det här viset kommer landets folkrättskränkning bort från löpsedlar och nyhetssändningar.”

Jag är själv född i ett muslimskt land och bor nu i ett sekulärt kristet. Men det spelar tydligen ingen roll. Folk häver ur sig vad som helst om judar oavsett vart man beger sig. Ena dagen är judarna provinsiella och bryr sig bara om Israel. Andra dagen är de ondskefulla demoner och styr hela världen. Och nu menar Mana att Lars Vilks penna fjärrstyrs från Tel Aviv och att rondellhunden är en judisk konspiration. Får folk aldrig nog av hat?
Fem medarbetare lämnade Manas redaktion för några år sedan, det var redaktionens samtliga kvinnor som kollektivt sa upp sig. Enligt avhopparna har föreningen som står bakom Mana: ”diskuterat att upplösa redaktionen på grund av politisk olydnad och velat diktera och styra det journalistiska innehållet i tidningen. Den har förbjudit redaktionen och redaktören att delta i olika politiska sammankomster och redaktionsmedlemmar att i offentliga sammanhang representera Mana”. Avhopparna menar att de belagts med munkavel. Det har också påpekats för dem att de är intrigenta och maktlystna och att de inte besitter rätt kompetens.
Att inte bara en utan fem medarbetare som dessutom alla är kvinnor lämnat redaktionen är också tecken på allvarliga demokratiska brister.
Kulturrådet har att säkerställa att tidskrifter som får bidrag håller en kvalitet värd namnet. Det gäller givetvis också om tidskriften uppfyller grundläggande krav att redaktionen följer journalistiska principer, accepterar journalistisk integritet och respekterar kvinnliga skribenter.

I en artikel för drygt ett år sedan går Mana till attack mot två av Sveriges främsta invandrarpolitiker. Nyamko Sabuni och Mauricio Rojas likställs med Onkel Tom, den svarte slaven som gick den vite slavägarens ärenden för att nå fördelar. Det är en rå retorik som visar att Mana passerat gränsen för ett seriöst politiskt samtal. Att spela på Sabunis hudfärg och Rojas chilenska bakgrund anstår inte en tidskrift som titulerar sig själv antirasistisk. I artikeln hävdas att Sabuni och Rojas är ”fanbärare i ett rasistiskt korståg”. Artikelns rubrik ”Folk(e)partiets bleke husnigger” syftar på Mauricio Rojas. Detta handlar inte längre om argument eller kritik. Det är hat i antirasistisk förpackning.
Jag vill inte att mina pengar ska gå till en tidning som Mana. Jag har full respekt för Kulturrådets beslut, men det finns hundratals seriösa nättidningar som förtjänar stödet bättre.


GULAN AVCI
Ordförande i liberala
invandrarförbundet

Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se