Tredje december i år klev en dansk medborgare in på en ceremoni för nyutexaminerade läkare i Mogadishu i Somalia. Han var förklädd till kvinna och hade ansiktet dolt bakom en burka. Mannen var familjefar och etablerad i det danska samhället, men hade radikaliserats i Köpenhamnsförorten där han bodde och tog med sin familj till Mogadishu för att utföra ett helvetesdåd.
När han sprängde sig själv i luften dödade han också tre ministrar och unga somalier som kämpat för att kunna bli läkare och rädda liv i sitt hemland.
Jag önskade att jag kunde säga att han var ett undantag. Det kan jag inte. Somalier i såväl Danmark och Sverige som andra länder rekryteras till att strida i Somalia för terrorgruppen Al-Shabaab.
I Sverige bodde tidigare en iman jag kände. Han bodde i många år i en Stockholmsförort och hade svenskt medborgarskap. Jag kände honom som en trevlig, fotbollsälskande man, klok och förståndig. Han bor inte längre i Sverige. Han finns i Somalia och är numera en av de högsta ledarna för Al-Shabaab, den islamistiska terrororganisationen.

På nätet finns bilder på hur han dömer fyra påstådda tjuvar till att få sina händer och fötter avhuggna. Han förespråkar alltså inte bara sharia, han och hans gelikar praktiserar det även.
Jag är somalier och bor i Sverige, ett land jag känner djup tacksamhet inför. Här fick jag en fristad, skydd och försörjning efter att ha tvingats fly kaoset som utbröt i Somalia för snart 20 år sen.
När jag ser på mitt hemland och på mina landsmän i Sverige och i andra delar av västvärlden sörjer jag. Jag sörjer mitt folk, ett fridfullt folk, ett stolt och hårt arbetande folk. Jag sörjer när jag ser hur extremism gror bland vissa landsmän. Vi har alltid varit muslimer, men inte extremister, jag kan inte begripa hur det har fått fäste hos mitt folk. Min mamma gick aldrig i burka, våra kvinnor var inte draperade i arabiska tygstycken. Vi var och borde vara muslimer på vårt sätt, inte som i Afghanistan.

Vi somalier har som grupp haft svårt att finna oss tillrätta här i Sverige. Det är bara att erkänna. Arbetslösheten är hög och därmed utanförskapet. Förtvivlan över hur vårt land kollapsat, kulturskillnader och oförmåga hos den svenska staten att hantera oss somalier är några förklaringar. Det är som om vi sluter oss inom oss själva och söker tröst i en form av islam som egentligen är oss främmande. Vi har passiviserats, vi har gett upp. Trots att den stora kampen för både integration i Sverige och fred i Somalia ligger framför oss.

Det är outhärdligt att se hur mitt folk, alldeles för många, har importerat klantänkandet till Sverige och andra västländer. Det är outhärdligt att se hur islamistiska extremistiska grupper ostört kan få verka mitt i demokratiska länder som Sverige och Danmark.
Vi i den moderata gruppen exilsomalier som vill skapa en västerländsk demokrati av vårt hemland är visserligen många. Men om jag ska vara självkritisk har vi kanske inte organiserat oss lika bra som extremisterna. Vi får dock inte heller det stöd av den svenska staten som man borde kunna förvänta sig. Varför anpassar sig exempelvis svenska myndigheter till klantänkandet? När de kallar in folk för överläggningar får en ur varje klan representera somalierna. Men det var ju klantänkandet som orsakade alla konflikter från första början och som tvingade oss i exil.
Somalier agerar efter grupptryck. Ofta utifrån rädsla. Men när det fruktansvärda hände 3 december var det som om människor i Somalia fick nog. Folk gick ut på gatorna och protesterade mot dådet. Det har man inte vågat tidigare. Men nu kände man att det var nog. Jag hoppas och tror att somalier i Sverige inser samma sak - att det är nog nu.

För vad vi somalier behöver är utbildning; utbildning i demokrati och mänskliga rättigheter, utbildning om hur man återuppbygger ett land som numera saknar all form av statsförvaltning. Vi har fått nog av terror och isolation.
Vi kan inte längre sitta i våra klanbaserade somaliska föreningar med verksamheter som... ja vad?... de syftar i alla fall inte till att öppna upp för integration eller till att skapa demokratiskt skolade medlemmar.
Samtidigt behöver vi också hjälp av Sverige. Utan stöd går vårt folk under.

YASSIN MAHI MALLIN