De kommande tre åren ska regeringen satsa 260 miljoner kronor på förebyggande arbete mot droger.
I dag skriver Ted Goldberg, forskare på området sedan decennier, att det inte är narkotika i sig utan bristen på möjligheter att kunna skapa sig ett bra liv som gör att man blir missbrukare. Vi måste inse att informationssatsningar inte är särskilt effektivt mot missbruket, skriver Goldberg i dag.
Nyligen anklagade den tidigare narkotikasamordnaren Björn Fries regeringen för att inte ha en kunskapsbaserad narkotikapolitik. Fries är rädd för att nya forskningsresultat inte kommer att användas till grund för en omformulering av vår narkotikapolitik. På detta svarade folkhälsominister Maria Larsson att regeringen har anslagit 260 miljoner till förebyggande arbete mot droger under de kommande tre åren – utan att specificera hur pengarna ska användas.
Förhoppningsvis innebär Larssons svar att ett nytänkande på narkotikaområdet är på gång. Det skulle verkligen behövas eftersom den gamla narkotikapolitiken i allmänhet, och förebyggande åtgärder i synnerhet, inte har visat sig fungera särskilt väl. Hittills har våra förebyggande åtgärder i huvudsak bestått av undervisning och information om alkohol, narkotika och tobak i skolor. Vi tycks tro att ungdomar blir tunga narkotikamissbrukare för att de inte känner till riskerna. Och beslutsfattarna har tydligen hittills trott att samhället genom information om dessa risker motverkar nyrekryteringen. Detta kan ses som ett exempel på det Björn Fries befarar. Politikerna har hållit fast vid samma linje trots att vetenskapliga undersökningar i decennier har visat att information, oavsett form och omfattning, inte är en effektiv åtgärd. Och det bekräftas av den svenska statistiken.
Rekryteringstakten till tungt narkotikamissbruk har ökat mellan varje nationell kartläggning som har genomförts sedan 1967. Men i stället för att ta fasta på detta betonar man statistik som visar att det jämfört med en del andra länder inte är särskilt många svenska ungdomar som har testat droger. Men det är inte de som experimenterar som uppvisar destruktiva beteenden som förknippas med narkotika. Det är de tunga missbrukarna som är arbetslösa, bostadslösa, som begår brott, dör i förtid, prostituerar sig och så vidare. Därför är det dessa som först och främst bör uppmärksammas. För att kunna göra det gäller det att överge villfarelsen att ”vem som helst kan bli tung missbrukare”.
Vilka blir då tunga narkotikamissbrukare? Enligt de två senaste landsomfattande kartläggningarna ökade tungt missbruk med 37 procent på sex år. Motsvarande siffra för invandrare är 2,5 till 5 gånger högre. Inom ramen för forskningsprojektet ”Invandrare, tungt missbruk, socialt arbete” studerade vi – jag tillsammans med andra i projektet – invandrares levnadsvillkor i Sverige inom följande områden: arbete, socialtjänstens verksamhet, hälsa, boende, utbildning, ekonomi samt övrigt deltagande i samhället. Ett trappstegsliknande mönster återkom där inrikes födda med svensk bakgrund har de mest gynnsamma villkoren, medan flyktingar från utomeuropeiska länder (samt några europeiska länder) med kort vistelsetid i Sverige har de sämsta förutsättningarna. Övriga subgrupper av invandrare intar mellanpositioner.
Dessutom studerade vi nästan samtliga invandrare som under oktober och november 2006 var aktuella på socialtjänsten i Stockholms stad på grund av tungt narkotikamissbruk. Såväl aktuella levnadsförhållanden som uppväxtvillkor för dessa individer studerades och jämfördes med en matchad kontrollgrupp. Det visade sig att betydligt fler i undersökningspopulationen har lågutbildade föräldrar, själva har varit utan förvärvsarbete, förekommit i lagföringsregistret, dömts till frihetsberövande straff samt vårdats på sjukhus för psykisk ohälsa eller missbruk. Individerna i undersökningspopulationen hade dessutom oftare slutat skolan innan gymnasiet och/eller tillhört familjer som varit socialbidragstagare. I vuxen ålder hade de betydligt oftare varit arbetslösa, erhållit socialbidrag, förekommit i lagföringsregistret, dömts till frihetsberövande straff samt vårdats på sjukhus för psykisk ohälsa eller missbruk. Samtliga ovanstående skillnader är statistiskt säkerställda. Kort sagt: oproportionerligt många tunga narkotikamissbrukare är invandrare och rekryteras bland dem som har sämst uppväxt- och levnadsförhållanden i vårt samhälle.
Självfallet går det inte att informera bort konsekvenserna av svåra livsvillkor. Att i huvudsak basera samhällets förebyggande åtgärder på information innebär i praktiken att vi hänvisar många invandrare till ett liv i utanförskap – bland annat i form av tungt missbruk. Därför bör regeringen satsa stora delar av de anslagna 260 miljonerna på att förbättra levnadsförhållanden för de mest utsatta i samhället. Det är inte narkotika i sig som förstör människors liv. Utan det är bristen på reella möjligheter att kunna skapa sig ett bra liv, och bristen på övertygelsen om att man förtjänar att ha det bra, som gör att man väljer att förstöra sig med hjälp av narkotika.
Andra måste bry sig om dig innan du kan börja bry dig om dig själv. Det mest grundläggande sättet att visa att vi bryr oss om människor är att satsa på att förbättra deras livsvillkor.
Ted Goldberg
professor
