I Storbritannien är det så kallade Euston-manifestet en samlingsplats för den vänster som tar ställning mot den totalitära islamismen.
I dag skriver Ulf Öfverberg att något liknande saknas i Sverige och att vänstern behöver genomgå den intellektuella resa som stora delar av den europeiska och amerikanska vänstern har gjort.
Många inom den svenska vänstern är engagerade antirasister, men så fort Mellanöstern kommer på tal gör antirasismen halt, skriver Öfverberg.
Carolina Gynning begick nyligen ”synden” att göra ett underhållningsprogram på Kanal 5 om Israel – utan att nämna konflikten med palestinierna. För det kritiserades hon. Men när hennes program från Ryssland sändes häromdagen – utan att nämna konflikten i Tjetjenien – uteblir kritiken.
Förvånande? Knappast.
Det är bara ett exempel på den fixering vid Israel som somliga lider av.
Många inom vänstern är engagerade antirasister. De är aktivister och radikaler. De marscherar mot nazisterna i Salem och skriver om strukturell rasism.
Men när diskussionen börjar handla om Mellanöstern, antisemitism, Irans kärnvapenambitioner, Hizbollah eller Hamas gör denna antirasism halt.
I värsta fall lierar sig vänstern med dem som borde vara antirasisternas motståndare.
Den konsekventa antirasismen omvandlas till en selektiv sådan. Det är rimligt och viktigt att ställa frågan varför vänsterns antirasism inte alltid tar ställning mot organisationer som står för fundamentalism, antisemitism och terror. Eller allra värst: omvandlas till ett urskuldande och ett försvar av sådana rörelser.
Här finns något att lära av vänstern i Europa.
När fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna inleddes i Annapolis i slutet av november förra året var fördömandena från flera svenska vänsterrepresentanter närmast total. Därmed hamnade många i den svenska vänstern på samma principiella linje som Iran, Hizbollah och Hamas.
Om palestinier och israeler har att välja mellan krig, fredsprocess och fred är det uppenbart att Mellanösterns fundamentalister väljer krig.
Men det blir lindrigt uttryckt märkligt när även svenska vänsterrepresentanter väljer bort fredsprocessen, oavsett vilka skälen är.
Före Sovjetkommunismens fall 1989 var det panarabism och arabisk nationalism, ofta i förening med någon form av marxism eller socialism, som lovade en ljusare framtid för en fattig och förtryckt arabvärld.
Men i dag rör inte socialistiska befrielseteorier längre sinnena i arabstaterna eller bland palestinierna, än mindre sätter de massorna i rörelse.
I stället har den politiska islamismen tagit över den roll som den arabiska socialismen i dess olika varianter tidigare innehade. I går Nasser, Baathpartiet och Arafat. I dag Hizbollah, Iran och Hamas.
Islamismens politik och moral innebär motsatsen till det mesta, för att inte säga allt, som den demokratiska vänstern både historiskt och i andra sammanhang brukar stå upp för.
När svenska vänsterrepresentanter hamnar på ungefär samma principiella linje som Iran, Hamas och Hizbollah i synen på fredsprocessen, förbiser de den roll som den politiska islamismen spelar. Och de gör en analys som är oberörd av den förändrade verkligheten efter 11 september 2001.
Det är en vänster som går en intellektuell bärsärkagång, som den brittiske vänsterförfattaren Nick Cohen har kallat det.
Men det finns undantag.
I Storbritannien är det så kallade Euston-manifestet (http://eustonmanifesto.org/) en samlingsplats för dem i vänstern – och dit räknas den socialistiska demokratiska vänstern och även vänsterliberaler – som tar ställning mot den totalitära islamismen och emot de delar av vänstern som lierar sig med totalitaristerna i den islamistiska rörelsen.
Något liknande finns inte i Sverige.
Den svenska vänstern har inte genomgått den intellektuella resa som stora delar av den europeiska och amerikanska vänstern har gjort.
Svenska vänsterrepresentanter förmår inte att sluta upp bakom förhandlingar för fred; i stället hamnar på samma ståndpunkt som fundamentalisterna i Mellanöstern.
Kritiken mot Carolina Gynnings underhållningsprogram från Israel visar en vänster som har problem med verkligheten; fundamentalismen, terrorn och brott mot mänskliga rättigheter i andra delar av världen får stå tillbaka för dess fixering vid Israel.
Det är en vänster på villovägar.
ULF ÖFVERBERG
Författare och liberal debattör
