Alla som rimligen kan väljas till USA:s president är kristna. Efter George W Bush tycks det uppfattas som ett problem. Det varnas för Mike Huckabee och Mitt Romney med motiveringen att de är kristna, inget annat, som om deras tro i sig utgör ett hot.
Oron är inte konstig. Religion genomsyrar det politiska våldet i den islamska världen. Att motsvarande krafter enligt polariseringens inre dynamik ska växa fram i väst är en tanke som hänger ihop. Vilket inte betyder att den är riktig. Men låt oss prova argumentet.
På vilket sätt vore det problematiskt att driva politik med evangelium som manual?
Att tro att man gör Guds vilja skänker absolut berättigande åt beslutsfattaren. Därmed blir det överflödigt att ta hänsyn till andras åsikter, vetenskap, invändningar, och så vidare.
Samtidigt innebär Bibelns tystnad om skattekilar och tandvårdsförsäkring att den av skriften motiverade politikern i praktiken skriver in sina egna övertygelser mellan raderna – för att sedan kalla dem Gudsord. Slutresultat: tunnelseende, tvärsäkerhet och intolerans.
Vilket är vad vi ser i länder där detaljerade, religiösa föreställningar bestämmer lagar och politik.
Hände samma sak här funnes djupa skäl till oro. Jesus tycks ha delat oron.
När politiskt drivna fariséer pressade honom på skattepolitik svarade han att vi bör ge ”kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”, vilket ofta och rimligt tolkas som att politiken och religionen bör hållas isär.

I USA är man så noga med detta att det ibland blir löjligt: traditioner viftas bort, religiösa utsmyckningar förstörs, helgdagar erkänns inte, tjänstemän julhälsar enligt dekret med ”seasonal greetings”.
Första tillägget i grundlagens lista över medborgarnas rättigheter – kongressen får inte stifta lag som gynnar någon religion – ges vidast möjliga tolkning.
Lite annorlunda kan det vara i Sverige. Här hör man ibland politiska sakuppfattningar motiveras med religiösa trosuppfattningar och det uppfattas bara som gulligt.
Att den kristna vänstern ger partibok åt Jesus som ”den förste socialisten” – känns det igen? Då får övriga kristna stå där och skämmas för att man inte i Jesse anda tar ut höga skatter eller visar sin renlärighet genom att släppa fångarna loss eller dubblar u-landsbiståndet.

Vänstertänkaren Johan Ehrenberg har uttryckt saken rationellt och trosbefriat: “All borgerlig ideologi handlar om girighet och egoism. Egentligen.”
En sådan attityd förrycker ju onekligen kärleksbudet. Den outtalade slutsatsen för den gudlösa falangen – olika schatteringar av liberaler och socialister – är att kristna människor inte bör tillåtas fatta beslut för rationella, vetenskapsvänliga, medkännande medborgare.
Och det är alltså här diskussionen om kristenhet och politik är viktig just nu, men inte som neohumanisterna förstår den.

Den demokratiska faran består inte i att kyrkor av olika slag i lagar implementerar sina trossatser, utan i att kristna misstänkliggörs i den demokratiska processen.
Propagandan lär att det är suspekt med politiker som fått religion, som om det i sig skulle utgöra en sammanblandning av stat och kyrka.
Men också i Sverige finns lagar som reglerar religioners inflytande i det offentliga livet. Lyckligtvis är den alldeles förkrossande stora majoriteten kristna politiker av uppfattningen att vi mycket tydligt bör skilja på religion och politik (och resten finns inte ens på kartan).
Om någon till äventyrs skulle vilja skriva om lagarna för folkets frälsnings skull, då är gränsen redan dragen, i lag och folkmening.
Felslutet från neohumanisterna tillhör en svunnen generation.
Varje politiker värd sitt salt måste utgå från principer som i grund och botten består av trossatser – religiösa eller inte.
I det avseendet är exempelvis Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Fredrik Federley och Marita Ulvskog – veterligen icke-troende – likadana som den uttalat kristne. Kristna säger ofta att Gud ingjutit förvissningen i dem.
Hur rättfärdigar sekulära politiker sina mest fundamentala uppfattningar? Diagram och statistik? Nej, de hänvisar till filosofi, moralsystem, naturrätt – som alltid grundas i något obevisat som man tar för givet.
Ungefär som någon guds vilja – men det kallas för annat. Inget fel på det. Vad vore en principlös politiker?

Problemet, och det ska erkännas att det i praktiken är litet, är att neohumanister tror att det ena är vidskepelse, medan det andra är modernt och fint – ungefär som en mekanisk diskmaskin från 1950-talet att avlasta mor var modern och fin. Och om tjugo år bor vi alla på månen under en glaskupol.
Nåja, var och en blir salig på sin fason.
En del dyrkar det flygande spagettimonstret.
Farligt blir det först när man är övertygad om att ens principer är så sanna och så säkra att de bör pådyvlas alla andra.
Att folk av annan världsbild bör stängas ute från den politiska församlingen. Ingen kan på fullt allvar hävda att kyrkan är ett sådant hot i USA eller Sverige.
Däremot tycks en växande skara inom den gudlösa falangen i Sverige i sin måttlösa trosvisshet vilja utesluta kristna politiker när det rätvinkliga samhället ska byggas.
Låt mig därför påminna om en god demokratisk princip: sortera inte bort människor på grund av hudfärg, kön eller religion. Det leder så lätt till obehagligheter.

ROLAND POIRIER MARTINSSON
Roland Poirier Martinsson,
författare och USA-kännare,
bor i Texas och hade röstat på
Mit Romney om han hade haft rösträtt.