ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
EN STRID STRÖM av palestinier från den tidigare helt isolerade Gazaremsan väller in över gränsen till Egypten för att skaffa sig de allra nödvändigaste förnödenheterna. Mellanösternexperten Eli Göndör anser att Egypten har såväl ett historiskt som ett moraliskt ansvar att hålla gränsen öppen. Foto: GETTY IMAGES
EN STRID STRÖM av palestinier från den tidigare helt isolerade Gazaremsan väller in över gränsen till Egypten för att skaffa sig de allra nödvändigaste förnödenheterna. Mellanösternexperten Eli Göndör anser att Egypten har såväl ett historiskt som ett moraliskt ansvar att hålla gränsen öppen. Foto: GETTY IMAGES

080128: Egypten måste ta ansvar för Gaza

ANNONS:
Egypten har ett historiskt och moraliskt ansvar för Gaza.
Det ansvaret tar landet bäst genom att öppna gränsövergången för införsel av medicin och livsmedel till befolkningen på Gazaremsan.
Det skriver Mellanösternexperten ELI GÖNDÖR i dag.
Gazaborna har stormat in i Egypten som inte riktigt vet hur man ska ta sig ur sitt förödmjukande dilemma, och samtidigt frigöra sig från ansvar för den rådande situationen. Men Egypten har dels ett historiskt ansvar för Gazaremsan och dels ett ansvar att fullfölja beslutet fattat av USA, Kanada och EU om att isolera terrorstämplade Hamas.
29 november 1947 röstade FN:s generalförsamling om resolution 181, ”Delningsplanen”, vars syfte var att dela det brittiska mandatet i Palestina i en judisk och en palestinsk stat. Resolutionen antogs med 33 röster för, 13 emot och 10 nedlagda.
Beslutet innebar att Gazaremsan skulle vara en del av den tänkta palestinska staten.
Då mandatperioden var över för britterna 14 maj 1948 utropade Ben Gurion Israels självständighet väl medveten
om att ”Delningsplanen” innebar en
palestinsk grannstat.
För att omintetgöra FN:s delningsplan attackerade samma dag Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien, Irak, Saudiarabien och Jemen Israel. Då kriget var över hade Israel expanderat sina gränser och 750 000 palestinier hade flytt eller fördrivits.
Västbanken och Gazaremsan, som enligt ”Delningsplanen” skulle ha varit delar i den palestinska staten, ockuperades i stället av Jordanien respektive Egypten.

22 september
1948 utropade Arabförbundet den palestinska regeringen (hukumat umum Falastin) på Gazaremsan för att dels förhindra Jordaniens inflytande över den palestinska frågan och dels skapa ett motdrag till Israels självständighetsförklaring. Den tillfälliga regeringen erkändes varken av Jordanien eller något annat ickearabiskt land.
Egypten utfärdade under en tid palestinska pass till palestinier i Egypten och på Gazaremsan som en symbol för palestinsk självständighet.
1959 ogiltigförklarade Gamal Abdel Nasser, Egyptens dåvarande president, den palestinska regeringen. Gaza införlivades dock inte i Egypten utan fick i stället nöja sig med att vara ockuperat och styrt av en egyptisk militäradministration. Därmed omintetgjordes den palestinska nationella drömmen på Gaza för stunden.

Efter sexdagarskriget
1967 byttes den egyptiska ockupationen av Gazaremsan ut mot israelisk ockupation som innebar en markant förbättring både socialt och ekonomiskt för Gazaborna trots ockupationens negativa aspekter.
Under fredsöverenskommelsen mellan Egypten och Israel 1979 avsade sig Egypten alla anspråk på Gazaremsan till förmån för en palestinsk autonomi.
Dessutom fastställdes hur gränsövergångarna mellan Gazaremsan och Egypten å ena sidan och Gazaremsan och Israel å andra sidan skulle regleras.

I och med Osloavtalet
1994 överläts stora delar av Gazaremsan till den palestinska administrationen som successivt skulle överta ansvaret för både säkerhet och civil förvaltning.
Efter rader av konflikter och våldsamma sammanstötningar beslutade Israel att evakuera Gazaremsan helt och hållet till förmån för ett palestinskt självstyre.
Augusti 2005 evakuerade slutligen Israel sina bosättningar och knappt 9 000 bosättare från Gazaremsan.
Alla de växthus som försörjt både bosättare och palestinier under många år lämnades kvar intakta som ett direkt bistånd till det palestinska självstyret.
Dessa förstördes omgående av ilskna Gazabor och förvandlades i stället till raketramper varifrån Israel beskjutits med tiotals raketer dagligen.
12 september 2005 avslutade Israel officiellt all militär och civil närvaro på Gazaremsan. Dessutom ingick Israel återigen ett avtal med Egypten om hur gränsövergångarna skulle regleras av respektive länder.

I och med att Egypten inte
förmådde ta sitt ansvar för sin egen gräns mot Gaza skickade EU en styrka med uppdrag att övervaka gränsen och förhindra införsel av vapen och sprängämnen till Gaza.
Efter återkommande attacker från beväpnade Hamasmedlemmar mot den gränsövervakande EU-styrkan flydde den till Israel.
Därmed stängdes gränsen mellan Gaza och Egypten fullständigt. Via gränsövergångarna mellan Israel och Gaza fortsatte dock tillförseln av medicin, bränsle och livsmedel till Gazaborna.

De senaste händelserna
i Gaza visar trots allt att situationen är ohållbar för befolkningen. Egypten kan förbättra situationen avsevärt genom att ta sitt historiska och moraliska ansvar och reglera sin gränsövergång till Gaza enligt tidigare avtal samt se till att medicin och livsmedel når gazaborna i stället för material till raketproduktion och vapen.
Hamas kan bidra till att förbättra
situationen genom att använda sina medel till att skapa drägligare levnadsvillkor för Gazaborna i stället för att finansiera och administrera raketproduktionen och beskjutningen av södra Israel.

Det finns ingen
anledning att varken förminska eller ifrågasätta Israels ansvar för det som händer på Gazaremsan.
Men det finns anledning att fråga sig vilket ansvar dels palestinierna på Gazaremsan och dels Egypten har.
Ty är de helt oförmögna till att ens ta det ansvar man kan förvänta sig, med förbehåll för alla eventuellt förmildrande omständigheter, är det ett perspektiv på bakomliggande orsaker till den rådande situationen som bör beaktas i framtiden.

ELI GÖNDÖR

Eli Göndör har bott i Israel i 25 år. Han var aktiv i den israeliska fredsrörelsen Fred Nu och tjänstgjorde i den israeliska armén. Han är fil.kand i Mellanösternstudier från Stockholms universitet och doktorand i islamologi vid Lunds universitet.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: