Det är bra att debatten om Mana kommit upp. Dilsa Demirbag-Sten, som sitter i den referensgrupp på Kulturrådet som ska ge underlag till styrelsen för att fatta beslut om vilka tidskrifter som får produktionsstöd, ifrågasätter att Mana ska vara en av dessa. Hon tycker inte om Mana, och så är det med det. Massor av kulturlirare häpnar och tycker att ”fyfaan” är lämpligt att väsa henne i ansiktet men jag fattar inte riktigt vad som är grejen. Det ju inte något nytt under den berömda solen att det går till så här.
Vilka tidskrifter som får eller inte får bidrag har alltid varit en högst godtycklig historia. Enskilda kommitté- och referensgruppsmedlemmars smak, tycke, åsikter och fördomar har alltid varit bas för beslutstagandet. Den enda skillnaden nu är att det för första gången finns en svartskalle med ett par rejäla äggstockar med i referensgruppen, som vågar gå ut offentligt och säga vad hon tycker och förklara varför hon ställer sig på tvären. Standardgången annars är att kulturskäggen i referensgrupper och styrelser av olika slag håller sina åsikter innanför väggarna till asdyrt inredda och ljudisolerade rum i Kulturrådets kåk på Skeppsholmen, med en tagen överenskommelse om att enskilda personers åsikter stannar därinne. Sen får alla tidskrifter som de väljer att dissa samma opersonliga brev där de kort meddelar att ansökan om tidskriftsstöd har blivit avslagen. Oavsett om det är för att några i styrelsen eller referensgruppen tyckt att tidskriften var ful, redaktören snuskig eller att två språkfascister hittat varsitt stavfel. Eller att någon, som Demirbag-Sten, helt enkelt inte tycker att det som står varken stämmer eller är rimligt att skriva. Så subjektivt och omöjligt att ifrågasätta kommer det att vara så länge det högst subjektiva ordet ”kvalitet” ingår i beskrivning av villkoren för att få tidskriftsstöd. Att diskutera det här i samma andetag som censur eller yttrandefrihet är löjligt.

Det är intressant hur som helst att få upp diskussionen om att statens bidragspengar faktiskt alltid varit villkorade. Mycket mer villkorade än vilka näringslivspengar som helst. Staten är en ganska inkompetent och till metoden
ibland ful sponsor, om man jämför med de aktörer i näringslivet som också stöder kulturprojekt. Med tidskriften Gringo gjorde vi ett aktivt val att aldrig söka tidskriftsstöd just för att vi ville kunna göra vad vi ville. Vi var inne på bidragsspåret först, och provade några alternativ, men alla bidragsgivare hade villkor om hur vi skulle bedriva verksamheten, i vilken form, med vilket fokus, och så vidare. Det kunde vara villkor som att vi till exempel inte fick vara ett företag, eller att vi var tvungna att ha registrerade medlemmar. Så i stället började vi sälja annonser och märkte att det fanns massor av företag som tyckte att vi var en fresh tidning att synas i och som såg ett intresse i våran målgrupp. De 250 000 kronor som Mana fått varje år av Kulturrådet kunde vi väldigt ofta få in på annonserna i ett enda nummer av vårat magasin. Och annonsörerna satte inga villkor. De gånger någon smartass marknadschef försökte trilska på oss att skriva redaktionellt om det ena eller det andra för att företaget i fråga skulle annonsera sa vi bara att det inte gick och då annonserade de för det mesta ändå. Och även aktörer som vi hade granskat och kritiserat hårt, som polisen, valde att annonsera många gånger. Ändå var en av de vanligaste frågorna jag brukade få av journalister, om jag inte var rädd att det faktum att vi sålde annonser och hade att göra med företag (brr…) skulle påverka vår integritet.

Många ideologiskt arbetande kulturaktörer har nån slags fördom om att sponsring och annonser är farligt. Typ att om du lägger ett företags logga någonstans på din hemsida eller skrift, så kommer det inte dröja mer än fem minuter innan deras skickligaste negotiator knackar på dörren och kräver att deras företagsnamn ska sägas i välkomstmeddelandet på telefonsvararen från och med bums. Den här fördomen stämmer inte. Samtidigt kan man som glad ideell idiot nästan stolt trycka upp Stockholm stads logga eller nån asful EU-flagga på diverse hemsidor bara för att de har fått bidrag från dem. De glömmer att staten inte är nån snäll halvdum jätte som med Långben-röst säger ”visst vad kul här får ni pengar till ert goda projekt eller er jätteviktiga tidning och jag vill inte ha nåt i utbyte”. De här pengarna kommer från våra egna fickor och styrs och villkoras av små kommittéer, små grupper människor, som i varje enskilt fall utifrån riktlinjer från vår regering och vår europeiska union i kombination med sitt eget smak och tycke, säger ja eller nej till att stödja tidskrifter och andra projekt. På deras villkor.
Så mitt råd till Mana, som jag tycker fyller en viktig funktion och bör finnas kvar, är helt enkelt: skit i att försvara er mot påhopp, skit i statens billiga bidrag och passa på att beckna annonser nu när ni är på tapeten!

CARLOS EJEMYR ROJAS

Carlos Ejemyr Rojas är journalist och en av grundarna till tidskriften Gringo.