De små butikerna

längs Phi Phi Islands huvudgata är fyllda av T-shirtar, flip-flops och blommiga shorts. Turisterna köper fruktshake och färska smörgåsar av en liten thailändsk dam bakom ett rullande matstånd. Ön har börjat hämta sig, det är ett år sedan vattnet drog in här från öns alla håll och spolade sönder så ofattbart mycket. Suchada "Joy" Pattakor, 26, älskade livet. Hon väntade barn och i sommar skulle paret flytta till Sverige. Tiden har gått vidare, men för Per Svenson, 40, från Löddeköpinge har tiden på sätt och vis stannat där och då. Den 26 december 2004 försvann alla planer när flodvågorna tog hans gravida hustru Joy. Nu är det bara en dag i taget, aldrig mer än så. - Planerar jag ingenting kan ingen ta det ifrån mig, säger Per.

Vi går ett varv

runt ön. Förbi dykcentret där Per jobbar som instruktör. Förbi barerna som har byggts upp på nytt. Backpackers i linnen och solhattar. Vid ena stranden är det fortfarande ödsligt. Alla bungalows som stod här förut är borta. - Där jobbade Joy, säger Per och visar på en tom plats nära stranden. Där stod förut Princess Divers kontor. Där, i dykshopen, arbetade thailändska Suchada Pattakor, 26, som kallades Joy av alla. Joy som betyder glädje. Joy älskade att leva." Den där morgonen för ett år sedan var hon som vanligt på jobbet. Hon och Per bodde tillsammans på Phi Phi, de hade varit ett par i flera år. Joy var gravid, i maj skulle hon föda sitt och Pers första barn. I somras skulle den lilla familjen ha flyttat till Sverige.

Det blev ingen

Sverigeflytt. Per var ute och dök på ett vrak på annandagen, ungefär en timme bort från Phi Phi Island. - Vi märkte bara att vattnet förändrades, det blev annorlunda. Vi förstod inte vad som hade hänt. Deras dykbåt varnades för att vända tillbaka inåt land. - Vi låg där ute till halv sex på kvällen. När Per tillslut kom tillbaka var det till en krossad ö. Nästa dag började han leta efter Joy, först på sjukhusen. Sedan på tempelområdena i Krabi dit de döda kropparna fördes. - Jag hittade henne natten till nyårsafton, berättar han.

Vi sätter oss

på stranden nedanför populära svenskbaren "Carlitos", en av samlingspunkterna på ön. Flera kommer förbi, hälsar och pratar en stund. Det är litet här, alla känner alla. Per kom till Phi Phi Island första gången som turist 1997. Redan året därpå var han tillbaka. Sedan dess har han säsongsjobbat på ön varje år som dykinstruktör. Dykningen har hjälpt Per Svenson att orka i saknaden efter Joy. - Nu är det människorna här som håller mig kvar. Att leva här och dyka, just nu är det jag vill. Det är det enda jag vet. - Här träffar man människor hela tiden, man är aldrig ensam. Behöver du snacka med någon så finns det alltid någon här. Samtidigt har vänner och familjen i Sverige betytt enormt mycket. - Utan dem hade jag aldrig klarat detta, säger Per. Han är glad för att Phi Phi har rest sig igen. Det betyder mycket. - Hela ön har börjat leva igen tack vare alla volontärer. - Jag känner också att jag vill ge något tillbaka till ön. Därför känns dykningen också så viktig. Jag kan ge människor bra dykupplevelser som de berättar för andra om, som kanske också reser hit. Det är ju så det kan spridas, att det går bra att vara här igen. Och reven är helt oskadda.

Redan i februari

var Per ute och dök igen. - Men jag har inte varit tillbaka vid det där vraket och dykt, där jag var när tsunamin kom. Jag vet att jag bara kommer att tänka på den dagen i så fall. Så jag vill nog inte tillbaka dit. Vänner som har stöttat, lyssnat när det har behövts och skingrat tankarna med annat emellanåt, och dykningen har varit det viktigaste i bearbetningen. Jag vill ge något tillbaka till ön." Och Joys son Shell, 8, som hon hade från ett tidigare förhållande. - Han kallar mig för pappa, säger Per och ler lite. - Han tycker att jag har hjälpt honom, men det är verkligen han som har hjälpt mig. Han är en fantastisk liten kille. Nu har Shell flyttat till England till sin mormor. - Han har det bra där. Det känns väldigt skönt. Snart, bara Shell är tillräckligt gammal, ska Per lära honom att dyka på Phi Phi Island. Det är redan bestämt. Per visar oss bilder på Joy, strålande vacker med ett stort leende. - Vi hade ett fantastiskt förhållande. Jag minns inte att vi bråkade en enda gång. Vad tyckte Joy allra mest om att göra? - Hon älskade att leva.