Det doftar av tång

på Stråvalla strand utanför Kungsbacka. Det blåser lätt, vågorna rullar in mot strandkanten. - Tänk att det är samma vatten, säger Maria Ekdahl, 43. Samma vatten som tog hennes söner John, 8, och Henry, 6. Som tog hennes make Kent, 49. Samma vatten som gjorde att Bob Stigsson, 37, aldrig fick resa hem från julsemestern i Thailand med sin Johanna, 36, och döttrarna Kajsa, 6, och Klara, 3. Maria Ekdahl och Bob Stigsson tänder ett ljus för sina saknade anhöriga hemma i Bobs villa i Kungsbacka. Det jävligaste av allt förde dem samman. Sorgen, och slumpen, förenade Maria från Limhamn och Bob från Kungsbacka. De hade aldrig träffats tidigare. Var för sig hade de på annandagens morgon åkt på dyktur medan deras familjer stannat kvar i Khao Lak. I kaoset efteråt möttes de igen. - Utan varandras stöd hade vi aldrig kommit så långt som vi har gjort, säger Maria. - Faller den ena så plockar den andre upp.

Maria, Kent, John och Henry

bodde i ett villaområde i Limhamn. Maria jobbade som säljare på ett kosmetikaföretag, Kent som snickare. John gick i tvåan, en social liten kille som ville ha mycket folk omkring sig. - Det skulle hända något hela tiden, det var mycket datorspel och skateboard, berättar Maria och ler. Henry skulle ha börjat ettan i höstas. - Han var den lille filuren, skådespelaren. Han var väldigt dramatisk och hade mycket rollspel med sina gubbar. Ett vanligt, härligt liv. Jag behöver inte gå till graven för att vara nära min familj." - Ekorrhjulet är så bra! Det är rutiner, man börjar klockan åtta, slutar klockan fem, man får sin lön, så är det helg och man är sååå trött, söndagsångesten för att man ska jobba på måndagen. Men ändå, allt det där är lycka. Och allt det där är borta nu. - Tidigare var jag mamma, hustru och jag hade min yrkesroll. Det är tre saker som plötsligt har försvunnit. Jag kommer aldrig komma tillbaka helt, jag har upptäckt att jag har mist min identitet. Jag är inte samma Maria längre. Nu måste jag försöka skapa en ny identitet.

Bob säger samma sak.

Att han inte är samma person längre. Värderingarna har ändrats. - Problem som var jättestora förr finns inte längre. I huset i Kungsbacka står Kajsas och Klaras rum kvar. Flickdrömmar i rosa, gosedjur, leksaker, färger och liv. Kajsa - hästtjejen - gick i "nollan", förskolan. Klara - som ville göra allt i maxtempo - gick på dagis. Bilder på dem och mamma Johanna, tagna under semestern i Thailand, sitter på väggen i köket. Begravningen hölls samtidigt för alla tre i våras. Graven finns nära hemmet, men det är ingen jätteviktig plats för Bob. - Jag behöver inte gå dit för att vara nära min familj. De är alltid nära ändå.

Johns och Henrys leksaker

försvinner successivt, kompisarna kommer fortfarande dit och leker. Bobs familj: Hustrun Johanna, 36, och döttrarna Kajsa, 6, och Klara, 3. När de går tar de med sig någon sak hem. Kajsas och Klaras rum är mer orörda, mer som de såg ut i december förra året när familjen lämnade Kungsbackavintern för Thailand. Varken Maria eller Bob har bestämt vad som händer med barnens rum, med husen, om de blir kvar i sina villaområden, kvar på sina jobb. - Mitt hem är inte mitt hem längre på samma sätt, det var ju någonting som Kent, jag och barnen hade tillsammans. Jag passar inte riktigt in där nu. Jag kanske skulle behöva skapa mig något eget. Var jag än befinner sig har jag ändå min familj med mig. - Men man är lite oberäknelig, ena stunden vill jag bara fly, andra stunden vill jag inget hellre än att stanna kvar. En dag i taget, säger Bob. Besluten får komma tids nog. Nu är det bara livet självt som bestämmer takten. Inte jobbet, inte omgivningens förväntningar.

Maria och Bob

letade tillsammans efter sina familjer. Först på sjukhus och uppsamlingsplatser. I Khao Lak bland hotellruinerna. De stannade i Thailand i nio dagar. Åkte tillbaka igen kort därefter. Till slut kom beskeden, en efter en av deras anhöriga bekräftades döda. Maria fick ta farväl av sina barn på en äng vid havet i Phuket. - De låg där i var sin kista. Jag fick känna på deras händer och prata med dem. Det kändes värdigt, och det var så lugnt och stilla. Var jag än är har jag min familj med mig" Bob fick också se sina döttrar. - Jag lider av saknaden. Men det man måste komma ihåg är att de man saknar, de lider inte. - Om Johanna hade hamnat i min situation, om hon hade levt och jag varit död, då hade jag ju velat att hon skulle leva, ha roligt. Livet är för kort för att sitta och grunna hela tiden. Därför är det så viktigt att ta vara på ljusglimtarna när de kommer.

De har hittat på saker

tillsammans, åkt motorcykel, sett nya platser. Allt möjligt. - Den enkla vägen är ju att dra ur kontakten och skita i allting, bara lägga sig ner. Visst finns det massa dagar när det känns som att livet är pest, men då måste man peppa sig själv, gå upp, ta en promenad. Forumet som Maria och Bob har startat tillsammans för anhöriga och andra som drabbats av tsunamin - Vi som finns - har blivit ytterligare en livlina. Marias familj: Sönerna John, 8, och Henry, 6, samt maken Kent, 49. En mötesplats på internet där man får skriva av sig om sorgen, tankarna, praktiska frågor. - Där kan vi hjälpa varandra. Om någon skriver att "nu är livet slut, jag orkar inte mer, jag har mist allt", så kan vi svara att "vi finns här, försök, vi stöttar här". - För oss har det stödet varit enormt värdefullt. Annars finns det inga facit, inga standardlösningar som bara funkat. Det är bara en dag i taget. Och plötsligt något nytt som fått dem att orka ta ett steg till. Som i somras när Maria spelade golf för första gången. - Helt plötsligt hade det gått fyra timmar utan att jag hade tänkt på det som hänt. Först fick jag dåligt samvete - "åh nej, nu har jag inte tänkt på dem på fyra timmar" - sedan upptäckte jag att det var skönt att få den där lilla pausen från sorgen och ladda batterierna. Och sedan ta emot sorgen när den kommer. För sorgen är ständigt närvarande. Gör sig mer eller mindre påmind. Utan varandras stöd hade vi aldrig kommit så långt som vi har gjort. Faller den ena plockar den andre upp." - Jag skulle egentligen ha gått på mitt gudbarns skolavslutning i somras. Jag såg fram emot det men när jag vaknade den morgonen så kände jag bara att "det går inte". Det var tvärstopp, jag klarade inte av det, berättar Bob.

Det är en ganska ruggig dag

på Stråvalla strand, bland tången och de västkustska sanddynerna. Maria visar armbandet på sin handled, som Henry har gjort av plastpärlor. - Det betyder mer för mig än vilket diamantarmband som helst. Minnen. Genom foton, genom saker, inristade i hjärtat. Minnen som gör att Kent, John, Henry, Johanna, Kajsa och Klara fortfarande finns. Därför är också Maria och Bob fast beslutna att kämpa vidare. Att leva vidare. - Så länge vi lever så lever våra familjer genom oss.