Leif GW Persson skriver själv om vännen Jan Guillou
Tidigt på lördag morgon stördes min relativa frid av en yngre medarbetare på tidningen Expressen som visste att berätta att min gamle vän Jan Guillou under många år arbetat som hemlig agent åt den Sovjetiska säkerhetstjänsten KGB.
Jag har känt Jan i närmare fyrtio år och umgåtts i stort sett dagligen med honom under halva den tiden. Vi har skrivit fyra böcker och trettio timmar tv-dramatik tillsammans. Vi har jagat ihop åtskilliga hundra dagar, rest över halva jordklotet, delat bord och skrivbord vid tusentals tillfällen och pratat i stort sett oavbrutet om allt mellan himmel och jord. Vi har till och med besökt KGB:s högkvarter i Moskva, men aldrig att han sagt ett pip om just detta. Så tacka fan för att jag blev häpen. Jag som ägnat hela mitt vuxna liv åt att jaga skurkar skulle tydligen ha haft en gammal rysk spion som bäste vän, arbetskamrat och trätobroder under hälften av mitt vuxna liv.
Med papperen på bordet är jag inte lika förvånad.
Nyss fyllda tjugotre år kontaktas den unge frilansjournalisten Jan Guillou av chefen för KGB vid Sovjetunionens Stockholmsambassad. Han rekryteras som så kallad inflytelseagent. Han skriver ett par allmänpolitiska betraktelser åt sin uppdragsgivare, typ vad anser Centerns ungdomsförbund om Vietnam och är Olof Palme en bra eller dålig människa? För detta får han betalt, sammanlagt cirka tiotusen kronor i dagens pengar. Dessutom äter han och hans hemlige handledare det vedertagna antalet luncher och middagar ihop och viskar säkert om både ditten och datten. Och efter fem år rinner det hela ut i sanden. I en straffrättslig mening, och vid den här tiden, har unge Guillou möjligen - säkert är det inte - gjort sig skyldig till någon enklare variant av olovlig underrättelseverksamhet. Sannolikt också ett ringa skattebrott eftersom jag har svårt att tro att han tog upp inkomsten från KGB i sin självdeklaration. Oavsett vilket är det hela preskriberat sedan drygt trettio år.
Självklart hade han redan när det hände kunnat lösa sitt juridiska dilemma genom att kontakta den svenska säkerhetspolisen och berätta om det erbjudande han hade fått. Då är jag övertygad om att Säpo sagt åt honom att fortsätta. Man hade värvat honom som dubbelagent. Gett honom pengar rakt ner i fickan, den vanliga utbildningen och sannolikt också den vanliga informationen avsedd att öka hans sovjetiske uppdragsgivares intresse för hans person. Hade han lyckats med att få den Sovjetiske KGB-chefen i Stockholm att fastna på den kroken hade han helt säkert fått medalj. I största hemlighet som hans egen romanhjälte Carl Hamilton trettio år senare.
Ensam om detta är han heller inte. Det finns hundratals sådana som han från den här tiden. Unga radikala människor som hade olämpliga och olagliga kontakter med partier på den yttersta vänsterkanten, samhällsomstörtande grupperingar, utländska säkerhetstjänster och rena terroristorganisationer. Det finns till och med några som skulle ha dömts till livstids fängelse om man blivit klar över vad de hållit på med. I dag är de alla vanliga människor som lever vanliga liv. Några av dem är numera till och med mycket framgångsrika medborgare. Ingen av dem är lika känd som Jan Guillou. Det är också detta som det ytterst handlar om. Om personen, inte om brottet i sig.
På den andra sidan fanns under samma tid tusentals medelålders män och kvinnor, inom politiken, näringslivet, militären, underrättelsetjänsten och polisen, som samarbetade mer eller mindre öppet med västvärldens militära och säkerhetspolitiska organ. Det samarbetet inleddes redan innan andra världskriget var över. Det genomfördes inom hägnet för vår neutralitetspolitik. Som en återförsäkring, utifall att, den dagen då ryssen skulle kasta sig över oss.
Påståendet att Jan Guillou av politisk övertygelse, eller för snöd ekonomisk vinnings skull, har gått Sovjetunionens ärenden är rent befängt. Enkelt uttryckt: Jan har alltid varit demokrat, motståndare till varje form av diktatur eller vanligt mänskligt förtryck och mot den bakgrunden är hans engagemang för exempelvis Palestina både logiskt och självklart. I ett för nationen skarpt läge är en sådan som han den givne medlemmen i varje nationell motståndsrörelse.
Varför gjorde han som han gjorde? Själv påstår han att det handlade om en möjlighet att göra det stora journalistiska scoopet. Att få chansen att träda in i en hemlig värld och kunna beskriva den inifrån.
Säkert också en pojkaktig fascination inför den världen och de människor som vistas i den. Eftersom jag känner honom tror jag på det han säger. Hans förklaring stämmer väl med hans person. Jan är begåvad, konstruktiv och modig på det där oreflekterade viset. Inte lika stark när det kommer till eftertänksamhet och vanlig självbevarelsedrift. Får han bara vittringen i näsan kan han skena genom eld och vatten för att hinna i kapp sitt byte.
Varför skrev han aldrig om det han varit med om? Precis som han säger handlade det först om att IB-avslöjandet kom i mellan. Att i det läget börja orda om gamla KGB-kontakter hade både varit ovidkommande i sak och dessutom kastat en skugga över reportagen om IB. Dessutom hade han ju redan ett scoop. När han närmare fyrtio år senare skriver sina memoarer väljer han att inte berätta. Sannolikt av de där vanliga enkla mänskliga skälen som gör att framgångsrika medelålders män helst tiger om ungdomens alla pinsamheter och tillkortakommanden när de skall skriva historien om sina liv.
Med facit i hand skulle han naturligtvis ha tagit bladet från munnen och undvikit ett tre dagar långt drev i media som med tanke på den underliggande sakfrågan torde sakna motstycke här i landet. Enda trösten är väl att Expressens stora avslöjande numera hunnit till sista versen. Den tredje dagen står Mona Sahlin ensam kvar på scenen och viftar med den moraliska indignationens chokladkartong. Ett logiskt slut, solkigt så det både räcker och blir över. Tillika ett vittnesbörd om att en eventuell blivande statsminister både saknar eget minne, vanlig mänsklighet och varje tillstymmelse till självinsikt. Och att nästa stora avslöjande väntar strax bakom hörnet.
För fyrtio år sedan sprang en ung reporter över gatan för att få träffa den röda gubben som blinkade åt honom från andra sidan. Det var så det hela började.
Av Leif GW Persson
gw@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan