Gunnars sista sms till flickvännen
Han skrev att han saknade henne och längtade efter henne.
- En timme och fyra minuter senare var han död, säger Sophia tyst.
Löjtnant Gunnar Andersson, 31, och kapten Johan Palmlöv, 28, och deras tolk Shabab dödades strax efter klockan 11 i söndags förmiddag svensk tid.
De mejades ned med pistol på nära håll när de patrullerade till fots nära byn Gor Tepa, 35 kilometer från svenskarnas bas i Mazar-i-Sharif.
Gunnars flickvän Sophia Sahlback har sparat det sista sms:et från Gunnar. Han skrev att han hoppades att Sophia hade det bra.
- Där nere var det inte så bra. Det var kallt, blött, snöigt. Han längtade efter att vi skulle ses live igen nästa vecka, säger Sophia.
Om bara drygt en vecka skulle Gunnar åka hem till Sverige på två veckors ledighet. Han och barndomsvännen Karl Ramberg hade tillsammans med flickvännerna planerat att sticka till Åre och åka skidor.
"Det vore riktigt grymt att kunna åka lite lagg och få känna på riktig vinter... annars går det bra fullt ös och en hel del att göra, kan inte riktigt säga vad, vi får ta det när jag kommer hem" skrev Gunnar i ett mejl 11 januari till vännen.
Direkt efter skidresan hade Gunnar och Sophia planerat att åka tillsammans till Egypten.
I stället flygs i dag Gunnar Anderssons och Johan Palmlövs kistor till Ärna flygplats i Uppsala.
- Jag har förlorat min bästa vän, säger Sophia Sahlback.
- Jag fattar inte att det är sant. Jag tänker fortfarande att han kommer hem nästa vecka, säger Karl Ramberg.
Hemma i Järfälla norr om Stockholm fick Johan Palmlövs mamma Eva i går veta mer detaljer om hur det gick till när hennes son dödades.
När Johans föräldrar fick dödsbudet i söndags var deras första tanke att själva åka ner och hämta hem sonens kropp. Men försvarsmakten förklarade att det var för farligt.
I dag kommer de i stället att vara på plats när militärflyget med Johans kista landar i Sverige.
- Vi är fortfarande i chock och funderar hela tiden. Nu vill vi bara ha hem honom. Jag vill se honom för att förstå, säger mamma Eva.
Vintersolen skiner över samhället Frösön, några kilometer utanför Östersund.
I ett rött hus på Bergtorpsvägen sitter löjtnant Gunnar Anderssons pappa Sven Örnberg Andersson, lillebror Lars, 29, och styvmor Gerd Inger Örnberg. Vännerna Sven-Henrik och Lie Östborg har kommit för att vara med dem.
Sven visar bilder på Gunnar på datorn. Allt från tonårsfoton till nytagna bilder från livet som soldat i Afghanistan.
Gunnar hade med sig bilderna till sin far när han var hemma på julledighet i december.
Gunnar har alltid varit idrottsintresserad. Spelat fotboll och basket. Varit bestämd och driven i det han har tagit sig an.
- Han var född militär. På mellanstadiet sa läraren att det var ordning och reda på honom. Man skulle sitta still i bilen och tacka när man klev ur, säger pappa Sven med stolt röst.
Efter att Gunnar läst media på gymnasiet på Wargentinskolan var det många som trodde att det skulle bli hans framtida yrkesval.
Men ett år som hundförare i det militära på flygflottiljen F4 i Östersund ändrade planerna.
- Gunnar trivdes i det militära. Han upptäckte sig själv. Han skulle vara militär, säger pappa Sven.
När värnplikten var över frågade Gunnar familjens vän Sven-Henrik Östborg, själv officer, om han på något sätt kunde få fortsätta som militär.
Gunnar blev instruktör och antogs senare till officersutbildningen i Halmstad. Ett år senare var han en stolt fänrik.
Gunnar hade som fyra månaders bebis adopterats från Seoul i Sydkorea.
Pappa Sven säger att han många gånger hade funderat på vad för "ryggsäck" sonen bar på.
Men efter värnplikten var det ingen tvekan längre:
- I Gunnars ryggsäck fanns en officer med en snygg uniform, säger Sven Örnberg Andersson.
F4 lades ner sommaren 2005 av besparingsskäl. Som övriga officerare erbjöds Gunnar en civil utbildning. Han antog erbjudandet och flyttade till Stockholm.
Han gillade pulsen i storstaden, men fann sig ändå inte tillrätta.
Plötsligt kom möjligheten att bli officer på Svea Livgarde. Han tvekade inte och började snart utbilda värnpliktiga inför högvakten.
- Han älskade att utbilda killarna. Han var omtyckt både som soldat och kollega, säger bästa vännen Karl Ramberg.
De två hade funnit varandra som treåringar när de lekte på gården och kom att få en broderlig relation. De höll tät kontakt via telefon och mejl trots att Gunnar var i Afghanistan.
- Vi är båda adopterade, han från Sydkorea och jag från Colombia. Det gjorde att vi hittade varandra tidigt. Han var som en bror för mig, säger Karl.
Johan Palmlöv beskrivs av sina vänner som en social och aktiv person. En av anledningarna till att han lockades av militärlivet var möjligheten att få vara ute mycket.
- Han och flickvännen hade det som gemensamt intresse, att vara ute och röra på sig. Johan gillade fysisk aktivitet i olika former och just det fysiska är ju en stor del av militäryrket, säger Johans kollega och vän Kalle.
De lärde känna varandra på militärhögskolan 2001 och har följts åt sedan dess.
Uppdraget i Afghanistan var det andra utomlands för Johan. 2005 var han i Kosovo i sex månader. Då var riskerna inte alls lika stora. Ändå tyckte Johan att det gick bra nere i Mazar-i-Sharif. Johan hade en flickvän. De hade varit ihop i litet över ett år. Hon befinner sig i Afghanistan där hon arbetar som officer.
- Han trivdes med missionslivet och han kände att han gjorde en insats. Och just det känns otroligt värdefullt, vetskapen om att han själv tyckte att det han gjorde var bra. Det känns fint - även fast det blev så olyckligt som det blev, säger Kalle.
Johan åkte iväg på uppdraget i mitten av november förra året. Han och löjtnant Gunnar Andersson hade tillsammans rekryterat soldaterna till sin pluton.
- Johan började prata om det här minst ett år innan de skulle åka iväg, berättar Kalle.
- Han såg fram emot att utföra det här uppdraget med den här gruppen som de skapat, säger Carina Wrangbert, kollega och vän till Johan.
Hon har också arbetat i Afghanistan och vet att det är vanligt att lokalbefolkningen kommer fram och pratar med soldater.
- Att det ska hända då, under en sådan patrull, känns overkligt. Att det ska komma ett skott som från en klar himmel och bara ta Johan. Det är svårt att förstå, säger hon.
Pappa Sven visar stolt upp fler bilder från i julas. Gunnar gör segertecken på en av dem.
På en annan bild sitter far och son bredvid varandra på Livgardet i Stockholm. Anhöriga är på plats för att få information inför tjänstgöringen i Afghanistan.
- Vi var fullt medvetna om vad som kunde hända. Vi hade gått igenom med försvaret vad som skulle ske om det hände nåt, säger Sven.
På en tredje bild står Gunnar bredvid en ung pojke i Afghanistan. Båda är glada.
- Det var det han ville göra, få människor att prata med varandra. Inte skjuta prick.
När Gunnar Andersson bestämde sig för att åka till Afghanistan förstod alla i hans närhet att det aldrig skulle gå att få honom att ändra sig.
- Han hade redan bestämt sig, berättar flickvännen Sophia Sahlback.
Hon och Gunnar träffades i december 2008 när gemensamma vänner gifte sig i Thailand.
- Vi hade planer för ett liv tillsammans. Han är mitt livs största förlust, säger hon.
Tim Svärdell Malbeck, 21, gjorde sin värnplikt under kapten Johan Palmlövs befäl 2008.
- Han ställde jättehöga krav men det var nog bra. Annars hade vi nog lökat mer än vi jobbat, säger Tim.
- Det var jättejobbigt när man hade honom som befäl, men man lärde sig alltid något när man var med honom.
Kraven - men också tilliten - gjorde att alla ville göra sitt bästa.
- Så som han var som befäl var han odödlig i mina ögon. Det fanns till och med majorer som inte ens var i närheten av att vara lika duktiga som han.
- Men nu kan man ju inte säga så. Johan var inte odödlig. Jag blev så ledsen när jag fick höra om vad som hänt.
Tim har många historier om hur Johan Palmlöv inspirerade sina soldater.
- Om vi var ute på en fysövning och någon började frysa, då hoppade Johan själv ner på marken för att göra armhävningar, för att visa hur man höll värmen. Och vi andra följde hans exempel, Palmlöv gjorde ju det och han var ju cool.
Soldaterna såg upp till Johan dels för att han var rättvis men också för att han lät dem få utrymme.
- Vissa befäl lyssnar inte när soldater kommer med förslag men det gjorde han, säger Tim Svärdell Malbeck.
Han tillägger:
- Jag vet vad jag kommer minnas. Uttrycket "jutte". Alla som haft Johan som befäl vet vad det betyder, det var ett typiskt uttryck för honom när något var positivt.
Andra vänner beskriver Johan som en pålitlig och väldigt hjälpsam kille som inte tvekade att hjälpa till med att bära flyttkartonger eller borra upp hyllor.
- Samtidigt hade han den struktur som krävs för yrket. Att han blev så omtyckt tror jag beror på att han visade medkänsla med alla soldater han hade under sig. Och det i sin tur gjorde att de blev så lojala mot honom, säger en av hans kollegor.
Under ledigheten i julas märktes det på Gunnar Andersson att han var stolt över att kunna hjälpa till i Afghanistan.
- Det märktes att han verkligen älskade det här. Han kände att han ville göra något, säger bästa vännen Karl Ramberg.
Karl frågade om han aldrig var rädd. Gunnar svarade:
- Jag kan inte vara rädd. Är man rädd ska man inte ha det här yrket. Vi är utbildade för krig och i krig dör folk.
När prästen ringde på dörren halv sju i söndags kväll förstod pappa Sven direkt vad det gällde.
Gunnars lillebror Lars, 29, sitter tyst på en säng i gästrummet.
- Det känns så overkligt. Det är svårt att förstå, säger han.
Trots det som har hänt känner pappa Sven fortfarande att svenska soldater behövs i Afghanistan. Kanske krävs det att de stannar så länge som 10-20 år för att det konservativa samhället ska förändras från grunden, tror han.
- Jag hoppas att fler killar och tjejer vill ställa upp.
Hans röst blir bestämd:
- Det är fler soldater som kommer att gå åt. Det ska man ha klart för sig. Men jag tror att vi sakta kommer att trycka tillbaka vansinnet i buskarna.
Gunnars styvmor Gerd Inger Örnberg konstaterar sammanbitet att de unga pojkarna är "olyckliga offer för ett olyckligt land".
På frågan om hon ser något hopp för Afghanistan svarar hon:
- Det finns alltid hopp.
Av Christian Holmén
christian.holmen@
expressen.se
Av Mia Karlsson
mia.karlsson@
expressen.se
Av Annsofie Näslund
annsofie.naslund@
expressen.se
Av Diamant Salihu
diamant.salihu@
expressen.se
Upp
Gå till förstasidan