"Åklagaren ska skämmas"
Nu berättar Thomas Quick om den långa vägen mot frihet.
- Det här är den viktigaste dagen i mitt liv, säger han.
Quicks twitter
Thomas Quick twittrade i går inför hovrättens beslut att bevilja resning.
Träffar Hannes Råstam klockan 9. Han är med när jag tar emot Svea hovrätts beslut.
about 2 hours ago from web
Polismannen Seppo Penttinen är fullkomligt övertygad om att det inte blir resning han måste tro det, han måste ha fel!
about 2 hours ago from web
Idag gäller det. För ett år och tre dagar sedan sändes Hannes Råstams första dokumentär: idag skall rättssamhället säga sitt.
about 4 hours ago from web
1997 dömdes han för mordet på den israeliska turisten Yenon Levi. Tolv år senare minns han bara känslan ”att det inte spelade någon roll”. Han var redan dömd för tre mord och skulle erkänna nästan trettio till. Enligt honom själv – är han oskyldig till samtliga. Vi möts i ett kalt besöksrum på Säters sjukhus i Dalarna. Utanför fönstret ligger snön i tunga drivor.
Påverkad av mediciner
Några timmar tidigare har han fått beskedet– Svea hovrätt beviljar resning i mordet på Yenon Levi.
– Helt underbart, en sån lättnad – alldeles, alldeles underbart obeskrivbart. Enligt resningsansökan bygger domen helt på Sture Bergwalls erkännande, som Quick numera heter, som föddes i terapin, i ett ständigt medicinrus.
Trodde du någonsin att du var skyldig till mordet?
– Nej, inget av dem! Jag var livrädd för att lögnen skulle spricka. Så fort Leif GW Persson var på tv så bytte jag kanal, det var för jobbigt att höra på de som inte trodde mig.
– Det där är lögnens mekanismer. Att bli ertappad som lögnare är mer skamfullt än själva lögnen. Efter den åttonde domen slutade Sture Bergwall med terapin och alla narkotikaklassade preparat.
– Jag låg i sängen med fruktansvärd abstinens, tappade 30 kilo. Efter åtta månader var jag ren. Då dog Thomas Quick.
Samtidigt kom insikten.
– Det fanns ingen väg tillbaka. Vem skulle tro mig? Jag skulle bli kvar på Säter. Och utifrån det inrättade jag mitt liv med en väldig disciplin.
Breve blev vändpunkten
Under sju år levde han isolerad. Utan kontakt med någon förutom personalen. Sedan kom vändningen – i ett brev från SVT-reportern
Hannes Råstam. Sture Bergwall förstod att denne tvivlade på hans skuld. Efter första mötet, 17 september 2008, gick Sture Bergwall genom korridoren. Han hade bestämt sig och ropade högt: ”Jaa, ja!” I rummet tog han fram dagboken och skrev:
”Undrar hur det ser ut om ett år.”
– Ja vad ska man säga? Sedan dess har en hel värld öppnat sig.
Var är du om ytterligare ett år?
– Då är åtminstone en till resning klar. Sen hoppas jag att man tar resten av fallen i en gemensam bedömning. Dessutom hoppas jag att rättspsykiatrin och Säter granskas.
Andra halvan av 2010 hoppas jag vara fri.
Vad skulle du vilja säga till Christer van der Kwast och Seppo Penttinen i dag?
– van der Kwast ska skämmas så fruktansvärt mycket och Seppo Pentinen ska erkänna sin brottslighet.
Vad har du för känslor inför de anhöriga till alla offer?
– Jag tänker på dem och förstår att hovrättsbeslutet är viktigt för dem också. De har farit illa på grund av min medverkan
– Christer van der Kwast och Seppo Pentinen behöver inte be mig om ursäkt, men dem! Jag gör det indirekt, med resningsansökan, men jag vill inte störa dem med mig som person.
"Det här är bara början"
"Det här är bara början"
Vad vill du säga till dem som fortfarande tror att du är
skyldig?
– Jag tror att oppinionen har vänt och att de som ännu inte är övertygade kommer att bli det, för det här är bara början.
Vad gör du om du blir fri?
– Det första jag gör är att skaffa en italiensk vinthund, den ska bli min kamrat.
Jag ska träffa mina syskon och syskonbarn, skriva och ha ett stillsamt liv. Jag vill höra vågskvalp och se stjärnor, jag har inte setten stjärnhimmel på 20 år.
Av Annsofie Näslund
annsofie.naslund@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan