Statliga Vattenfall - Miljösveriges dåliga samvete

Tänk dig att du fyller jämnt. Att du bjuder in till ett stort, påkostat kalas i en tjusig festlokal. Att självaste kungen står på gästlistan.
Och så håller gästerna tal till dig som går ut på att du visserligen är framgångsrik och tjänar mycket pengar... men någon alltigenom god människa är du faktiskt inte.
Så var det - lite tillspetsat - när Vattenfall bjöd in till 100-årsmiddag i Stockholms stadshus i våras. Näringsminister Maud Olofssons statssekreterare Ola Alterå, ägarens representant på festen, höll ett tal som innehöll "så många uttalade och outtalade brasklappar att vi alla stirrade ner i bordet och famlade efter avecglaset".
Det där sista är en beskrivning av Veckans Affärers chefredaktör Pontus Schultz, en av gästerna på middagen. I en krönika skrev han att detta "troligen inte bara var lite pinsamt, utan tecken på något som är direkt farligt för både varumärket Vattenfall och verksamheten".
Bland svenska politiker har det länge funnits en kluvenhet till Vattenfall. Å ena sidan ett expansivt bolag som levererat åtskilliga sköna miljarder till statskassan. Å andra sidan ett bolag som allt mer framstått som en miljöbov genom sina stora satsningar på kol, gas och kärnkraft utanför Sveriges gränser.
- Statliga bolag blir med nödvändighet schizofrena. Först ska politikerna fatta politiska beslut om spelreglerna, sedan ska bolaget tjäna så mycket pengar som möjligt, säger välfärdsforskaren Andreas Bergh.
Regeringen har delat in de statliga bolagen i två grupper:
 Dels de som "verkar under marknadsmässiga villkor" - det vill säga ska drivas som vilket bolag som helst, med huvudsyftet att göra stora vinster. Till den gruppen hör Vattenfall, Telia Sonera och SAS.
 Dels de som ska drivas med "särskilda samhällsintressen" i åtanke. Dessa bolag - exempelvis Systembolaget och Svenska spel - ska generera pengar till statskassan, men under speciella villkor.
- Om staten ska äga Vattenfall, som företaget ser ut i dag, är företaget felklassificerat. Vattenfall omfattas av precis samma dilemma som Svenska spel. De säljer något som folk tycker är problematiskt och kanske rent av omoraliskt, säger Henrik Jordahl, docent i nationalekonomi med statliga företag som specialområde.
Den senaste diskussionen om Vattenfall är delvis nu, men i grunden har debatten rasat betydligt längre än under några höstveckor 2009.
Under 100-årsfirandet i Stadshuset läste Loa Falkman en dikt om hur allt ont som hände i samhället var Vattenfalls fel. Sedan frågade han middagsgästerna:
- Ni tror kanske att dikten är skriven i dag?
I själva verket skrevs den av Alf Henrikson på 1970-talet.

Riksdagens plenisal, 20 november.
Äntligen står näringsministern i talarstolen. Maud Olofsson ursäktar att hon var sen, hänvisar till "trafiken i Stockholm", och konstaterar sedan att "Vattenfall är ett bolag som väcker känslor".
Det är inte första gången hon kallats till riksdagen för att debattera eller svara på frågor om sitt agerande när det gäller Vattenfall. Inte heller sista.
Likadant har det varit för tidigare näringsministrar.
Under förra mandatperioden riktade Riksrevisionen skarp kritik mot dåvarande regeringen för bristande ägarstyrning av Vattenfall. De borgerliga partierna, med understöd av Miljöpartiet, såg till att riksdagens konstitutionsutskott riktade skarp kritik mot regeringen för dess sätt att sköta Vattenfall.
Maud Olofssons tre företrädare på näringsministerposten - Thomas Östros, Leif Pagrotsky och Björn Rosengren - har alla prickats av KU för bristande ägarstyrning.
Karin Pilsäter (FP), ordförande i riksdagens näringsutskott:
- Att det varit kritik under flera år kring styrningen av Vattenfall beror inte på att Björn Rosengren, Thomas Östros, Leif Pagrotsky eller Maud Olofsson är extra klantiga på den punkten. Det finns en inbyggd konflikt i att driva ett kommersiellt företag och samtidigt bedriva politik. Och energi i sig är ett så stort komplicerat politikområde.
De senaste två veckorna har varit ovanligt turbulenta, även mätt med Vattenfalls måttstock. Turerna har varit många och emellanåt omöjliga att överblicka för en utomstående, då de inblandade personerna ofta gett vitt skilda versioner om vad som sagts och gjorts.
En snabb resumé:
10 november: TV4 avslöjar att Vattenfall planerar att sälja det svenska elnätet för att köpa brittisk kärnkraft. Koncernens vd Lars G Josefsson pekas ut som drivande bakom planerna. Vattenfall dementerar kraftfullt att det skulle finnas något sådant beslut, men vill inte svara på om man planerat en försäljning.
11 november: Maud Olofsson bekräftar att en försäljning varit uppe till diskussion i styrelsen. Hon riktar skarp kritik mot Vattenfall på flera punkter.
Vattenfalls styrelseordförande Lars Westerberg tillbakavisar att Lars G Josefsson skulle ha gått bakom ryggen på ägaren och styrelsen:
- Dessa påståenden är fullständigt osanna och gränsar till förtal och ärekränkning, säger han.
12 november: TV4 avslöjar att Lars G Josefsson pantsatt hela koncernen i ett avtal med tyska myndigheter. Maud Olofsson uppger att regeringen inte fick någon information när avtalet slöts i juni 2008, utan fick veta först för några veckor sedan.
Vattenfall skickar ut ett pressmeddelande där man dementerar att Josefsson ska ha pantsatt bolaget.
13 november: Vattenfall meddelar att Lars G Josefsson avgår, men att han kommer att finnas kvar på en annan post fram till pensionen nästa år.
Vattenfall dementerar också medie-uppgifter om att ett extra styrelsemöte är inplanerat för att utse ny vd. Nästa dag bekräftar flera styrelseledamöter att ett möte ska hållas.
14 november: Ledarskribenter och kommentatorer riktar blickarna mot Maud Olofsson. Frågan: Hur kan hon ha fått kännedom om pantsättningen först för några veckor sedan, när informationen varit tillgänglig mycket längre tid än så, både i årsredovisningen och i medierna. Olofsson vill inte svara på frågor från medierna.
15 november: Socialdemokraternas näringspolitiska talesman Tomas Eneroth ifrågasätter, i en intervju i Expressen, om Maud Olofsson kan sitta kvar i regeringen. Vattenfall har, trots sina dementier två dagar tidigare, ett styrelsemöte på hemlig plats i Stockholm, där en ny vd utses.
På kvällen backar Olofsson, i SVT-programmet "Agenda", och säger nu att hon förstått sedan i våras att Vattenfall är pantsatt.
Källor på näringsdepartementet berättar för Expressen att man var beredd på att Maud Olofssons angrepp på Vattenfall skulle slå tillbaka.
- Den risken fanns med i våra beräkningar. Sticker man ut hakan, så får man räkna med att få kritik själv, säger en uppgiftslämnare.
Medierådgivaren Paul Ronge:
- Maud Olofsson har satt ner foten fruktansvärt tydligt. Hon har sagt ifrån att så här får det inte fortsätta. Det är att balansera hårfint mot ministerstyre. Det är skickligt. Det påminner om hur hon hanterade Saabaffären, med mycket is i magen och mycket självförtroende.

Det blir en ovanligt hetsig fredagsförmiddag i riksdagen.
Efter en dryg timme når debatten klimax då Peter Eriksson, Miljöpartiets språkrör, anklagar Maud Olofsson för att ljuga:
- Enligt Maud Olofsson förstod Vattenfalls vd och styrelse inte vad avtalet i Tyskland innebar. Den som till slut förstod var Maud Olofsson. Jag kan bara säga: Jag tror inte på den versionen. Jag tror att Maud Olofsson inte talar sanning här.
- Jag tycker det är tråkigt att man använder de orden, säger Maud Olofsson efteråt. Man försöker få politiska poänger på den här debatten, men i grunden handlar det om att oppositionen är missnöjda med att de själva inte lyckats styra Vattenfall.
Turbulensen kring Vattenfall har utvecklats till en kris även för näringsministern. Men Maud Olofsson vore inte Maud Olofsson om hon vacklade utåt och gjorde en pudel. I stället har hon valt motsatt strategi: full fart framåt, full attack.
- Hon står pall för mycket mer än sina manliga motsvarigheter, säger Paul Ronge.
Under riksdagsdebatten riktar Maud Olofsson kritik mot förra regeringen, mot förra regeringens stödpartier, mot Vattenfalls förra styrelseordförande samt avgående vd:n Lars G Josefsson.
Sig själv beskriver hon som hjältinnan i historien. Dels för att hon "gjort precis vad man måste göra med det här bolaget". Dels för att det var hon som insåg konsekvenserna av det tyska avtalet, konsekvenser som ingen annan - inte ens Vattenfalls jurister - hade förstått.
Ord som får en av de politiska reportrarna utanför plenisalen att raljera:
- Det sägs att Maud Olofsson även uppfann internet.

Nationalekonomen Henrik Jordahl anlitades i fjol av näringsdepartementet för att utreda försäljningar av statligt ägda bolag. Han är kritisk mot Maud Olofssons agerande när det gäller Vattenfall.
- Regeringen har varit tydlig med att Vattenfall är ett av de statliga företag som ska verka på marknadsmässiga villkor. Det är märkligt att som ägare komma i efterhand och kritisera företagsledningen, om det är så att den följt en kommersiell strategi där man inte tar miljöhänsyn, säger Henrik Jordahl.
Framför allt vänder han sig mot uppgiften att Maud Olofsson blev överraskad av skadeståndsansvaret i Tyskland.
- Jag tycker att det låter dåligt. Det här stod ju i årsredovisningen. Kanske inte med de största bokstäverna, men det stod definitivt om bolagets skadeståndsansvar i årsredovisningen, säger Jordahl.
- Potentiellt är det ett gigantiskt skadestånd som Vattenfall kan bli skyldig att betala. Det bör man som ägare känna till. Om man invänder att "som minister kan man inte känna till alla detaljer" - då är nästa fråga: Bör staten i så fall äga ett sådant bolag?
Ser du någon parallell till AMF-skandalen tidigare i år, då LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin påstod att hon inte kände till pensionsavtalen trots att hon satt i styrelsen?
- Jag tycker att det finns en parallell, som handlar om ägaransvar. Ägarens och styrelsens ansvar måste vara absolut. Visst kan man ifrågasätta om man verkligen kan ha koll på varje liten detalj. Men om man missar just den här detaljen så är frågan igen om det inte finns mer lämpade ägare. Sedan finns det en skillnad mellan privat och statligt företag, och Maud Olofsson sitter inte i Vattenfalls styrelse. Men i grunden är det samma tråkiga undanflykt.

Vänsterledaren Lars Ohly tippar att Vattenfall "kommer att bli en oerhört viktig valfråga". Han syftar dels på Vattenfalls inriktning mot fossila bränslen kontra ekologisk hållbar energi. Men också på frågan om huruvida bolaget alls ska vara i statlig ägo.
Folkpartiledaren Jan Björklund förespråkar försäljning av delar av Vattenfall, medan andra ledande borgerliga politiker uttalat sig mer försiktigt.
- Det blev en alliansöverenskommelse före valet om att Vattenfall inte skulle säljas och det var ju Centern som ville ha det så. Men nu när Maud Olofsson har lite erfarenhet av att försöka driva det där bolaget har hon gett uttryck för att hon börjat ompröva det, säger Karin Pilsäter.
I foajén utanför riksdgens plenisal berättar Peter Eriksson (MP), Lars Ohly (V) och Tomas Eneroth (S) att de nu anmäler Maud Olofsson till konstitutions-utskottet.
50 meter bort står näringsministern, märkbart trött på drevet. Hon upprepar:
- Jag kan känna mig stolt över det jag gjort. Jag har strategiskt jobbat med det här bolaget, lugnt och sansat.
Men hon säger också:
- Att äga statliga bolag är jättesvårt.
Efter en kvarts grillning går ordet till en reporter från TV4, som vill ställa frågor om de skenande direktörslönerna i statliga bolag.
Maud Olofsson skiner upp. Äntligen behöver hon inte bara prata om Vattenfall.

Av Christofer Brask
christofer.brask@
expressen.se

Av Karin Eriksson
karin.eriksson@
expressen.se

Av Karl-Johan Karlsson
karl-johan.karlsson@
expressen.se