Marcus Birro: I exakt samma takt som pengarna tickar in, checkar kärleken ut

Jag tycker i grunden rätt illa om vem och vad jag blivit. Jag låter mig våldtas av en annan som inte är jag, som gror som cancer i mörkret, som solar sig i glansen, som älskar den röda mattan, de till-fälligt kända människorna i biografmörkret. Det är jag nu. En tillfällig kändis som skriver böcker ibland.
Jag blir rädd när jag upptäcker hur mycket jag älskar den där världen. Jag trodde jag var immun. Jag trodde jag var en bättre människa. Jag trodde de varma händerna på min axel inte skulle betyda något. Jag skäms att erkänna det. Men de betyder något. Jag tycker om de där klängande, kletiga, förföriska händerna. Jag tycker om att ha de där händerna överallt.
Jag var på min första galapremiär för två veckor sedan. Det var länge sedan jag var så barnsligt, naivt lycklig. Jag strålade som en sol framför kamerorna. Jag älskade varje sekund på den där röda mattan.
Jag är motbjudande ärlig när jag skriver att jag älskade varje sekund av den där kvällen.

Jag är mitt i en klassresa. Jag känner dagligen vinddraget. Jag ser på bankkontot att jag är en annan människa i dag än jag var för bara fem, sex år sedan. När jag satt bitter, småsint och för-bannad i den trasiga gröna fåtöljen från Myrorna med ännu en milt förstående kvinna från Kronofogden i telefonen. Nu startar jag aktiebolag och får guldkort från banken. Det har gått fort. Jag ser mig själv i backspegeln. Vinden i den unge mannens hår, hans blick, hans panka men lyckliga ansikte varje morgon när han knäppte i väg kapsylen från en socialbidragssponsrad starköl. Fåglarna i trädet på innegården i Majorna.
Nu? Jag kan inte minnas att jag hört några fåglar sjunga under hela det här året. Jag har haft min skalle nedkörd mellan axlarna så hårt och så länge att jag missat att jorden snurrar.
Jag har begravt mig i arbete och bara skyfflat mig ut för att träffa min älskade son då och då. Jag är en man som inte syns. Någon annan syns hela tiden i stället och han är ärligt talat rätt ful. Han säger en del bra saker men jag skäms också över honom. Han är inte jag. Och vad värre är; han ÄR faktiskt jag.

Jag undrar vad pengar och framgång gör med en människa. Jag undrar vad som hänt med mitt hjärta, med mina ögon, med min själ under det här senaste året. Jag är en stolt och lycklig författare. Men är det jag som är stolt? Är det jag som är lycklig? Eller är det han som syns i teve, hörs i radio, tackar ja till intervjuer. Mitt liv har blivit viktigt som projekt. Mitt liv är ett kapitel i en roman. Hela mitt liv är degraderat ner till en krönika. Min kärlek är en vara som går att sälja.
I exakt samma takt som pengarna tickar in, checkar kärleken ut. Mitt hjärta fylls av mörker och regnvatten.
Jag drömde om det här. Jag drömde om oberoende, framgång, pengar, karriär och familj. Varför känns det då som om jag läcker? Varför är jag aldrig nöjd, aldrig i vila? Varför kan jag inte vara i stunden när den kommer som en varsam smekning? Som Morrissey sjunger: In the days when you were hopelessly poor, I just liked you more.
Jag avundas alla andra. Jag drömmer om vardagliga saker, som två lediga dagar i rad. Jag drömmer om ett liv där livet räcker till som det är och inte först sedan det skrivits ner och fortplantats som bakterier.
Drömmen slog in. Mitt nummer kom upp. Men jag hann aldrig se att insatsen var mitt liv.

Av Marcus Birro
redaktionen@expressen.se