Muren delar fortfarande Tyskland

9 november 2009 Riv dagens Berlin-murar  9 november 2009 Glädjens dag  9 november 2009 Hur minns du dagen då  Berlinmuren föll?

Harald och Marga Jäger är pensionärer i dag. De växte upp i dåvarande DDR och gjorde bägge karriär där. Hon inom kommunistpartiet SED, han som gränsvakt vid gränsövergången Bornholmer Strasse, en av gränsstationerna vid Berlinmuren.
Harald Jäger skulle skriva historia 9 november 1989. Det var han som tog beslutet att cirka 23.20 öppna de röd-vita bommarna och släppa genom den folkmassa som samlats där under kvällen. Ni kunde läsa hans historia i Expressen 2 november.
Han blev den okände hjälten från 1989. Men det har funnits dagar då Marga - halvt på allvar, halvt på skämt - sagt till honom:
- Varför var du tvungen att öppna muren?En kommentar fälld i frustration över den nya tyska verkligheten för paret Jäger. Båda var arbetslösa under långa perioder.
Hon är inte ensam med sådana tankar. I en opinionsundersökning från i somras svarade tio procent av invånarna i det forna Östtyskland att de skulle föredra att muren förblivit kvar.
Fast egentligen är det förstås inte den de saknar. Detta monster som under 28 år skar genom Berlin och vid vars taggtråd och betong 136 människor dödades.
Däremot kan de sakna sina gamla liv, tryggheten i att ha ett arbete (även om det fanns betydligt färre saker att konsumera), de låga hyrorna (även om bostäderna var betonggrå baracker).
Personer som Gerhard Mertschenk, 66 år. Han arbetade i den östtyska olympiska kommittén och var medlem i partiet. Det allenarådande kommunistpartiet. Men när DDR försvann, så gick även hans arbete upp i rök:
- Det var ingen återförening, säger han. Det var en kolonisering. Jag hamnade på soptippen vid 46 års ålder. Det var en ny och inte så trevlig upplevelse för oss i DDR.
En annan opinionsundersökning som den tyska federala regeringen genomfört inför 20 årsdagen gav resultatet att 57 procent av östtyskarna anser att livet under kommunisterna på det stora hela taget var mer positivt än negativt.
En förbluffande siffra. Men förmodligen är det som arkitekten Gabriele Haubold från gamla östtyska staden Eisenhüttenstadt uttrycker det:
- Det folk egentligen säger är: Jag gjorde inget fel. Jag levde inte förgäves. De tänker tillbaka på DDR-tiden, hur det var annorlunda, hur vi hade arbete, hur där fanns ett säkerhetsnät, hur man slapp oroa sig.
- Men naturligtvis måste man också komma ihåg att det fanns ett pris att betala för allt detta.

Som exempelvis säkerhetspolisen Stasi. En stasi-officer per 180 DDR-medborgare. Ett nätverk med 180 000 informatörer.
Eller som de 1 200 som dödades när de försökte ta sig över någonstans längs den välbevakade gränsen mellan Öst- och Västtyskland.
Waltraud Niebank är en av dem som definitivt inte saknar muren. Hon är också en av dem som lyckades fly genom den. Eller snarare under.
Hon gifte sig 5 augusti 1961. Hennes make kom från Västberlin och det var där de planerade bo. Hon skulle beviljas ett utresetillstånd tio dagar senare.
Men 13 augusti började Östtyskland bygga muren. Waltraud satt plötsligt fast. Fyra månader senare tog hon sig över, via en tunnel som började i en tom grav på Pankow-kyrkogården, alldeles intill muren.
- Det var så jobbigt, säger hon. Jag vill aldrig se muren igen.
Hennes bror blev kvar på andra sidan. Han kom över den där natten 9 november för 20 åren sedan. Via gränsstationen Bornholmer Strasse som Harald Jäger hade öppnat.
Även om många invånare i östra Tyskland i mätningar nostalgiskt kan sakna DDR så har återföreningen på många sätt varit en framgång. Levnadsstandarden är förvisso fortfarande högre i väst än i öst, men gapet har onekligen minskat. Mätt i disponibel inkomst ligger invånarna i östra Tyskland i dag på 80 procent av nivån i väst.
Den förbättrade materiella standarden märks också i hälsostatistiken. Tyskarna i öst lever sex år längre än under DDR-tiden.
Och den som reser runt i Tyskland i dag slås nog snarast av att öst ibland känns fräschare än väst. Det har satsats en hel del på infrastrukturen i det forna DDR och det märks i allt från bredbandskapacitet till motorvägsbyggen.
Känslan av att landet fortfarande är kluvet är också starkare i den äldre generationen än hos den yngre. Inte så underligt kanske. En hel generation har vuxit upp utan att behöva uppleva Berlinmurens skugga.
Bland 14 till 19-åringar säger hela 80 procent att de inte känner sig som ossis eller wessis - det populära tyska namnet för invånare i öst respektive väst.
Samtidigt säger bara 27 procent av ossis att de så här 20 år efter murens fall känner att tyskarna blivit "ett folk". Det märks på många sätt.
Inte minst i hur Tyskland röstar. I valet i september så fick die Linke - ett vänsterparti med rötter i det forna östtyska kommunistpartiet - 26 procent av rösterna i östra Tyskland. Mer än tre gånger så många röster som i väst.

En annan stor skillnad är arbetslösheten. År 1991 var 10,2 procent arbetslösa i öst, mot 6,2 procent i väst. I dag har väst 7,2 procents arbetslöshet, mot 14,7 procent i öst.
- Det finns en känsla att de dubbelt så höga arbetslöshetssiffrorna i öst är huggna i sten, säger Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, själv uppvuxen i det forna DDR.
Den där mätningen som visade att tio procent av ossis saknade det delade Tyskland bjöd på en annan överraskning också. 17 procent av wessis sa sig göra detsamma.
För tyskarna i väst handlar det dock inte om någon nostalgi. Där är det mest missnöje med att återföreningen blev en så dyrbar affär som förklarar missnöjet.Hur dyrt är det ingen som riktigt vet. Uppskattningar hamnar på mellan 12 till 16 biljoner kronor. Det är många nollor det.
Det var ett ekonomiskt experiment av unikt slag. Ett helt land försvann. Skillnaderna i levnadsstandard var högre än någon anade före murens fall. Inte minst sydkoreaner intresserar sig för hur tyskarna bar sig åt.
- När min koreanska vänner frågar mig om återföreningen, så säger jag åt dem att studera Tyskland och sedan inte göra som vi gjorde, säger ekonomen Udo Ludwig vid det ekonomiska institutet i Halle.
Så illa var det kanske inte. Men naturligtvis begicks det misstag. Ett av dem var den förmånliga växelkurs som de forna DDR-medborgarna fick vid återföreningen. Två östtyska mark kunde växlas in till en västtysk.
Det var goda nyheter när östtyskarna gick till affären, men inte när de kom till sin arbetsplats. Östtyska företag blev snabbt utkonkurrerade.
Och de optimistiska framtidsutsikterna kom på skam. Då, 1991, trodde 97 procent av ossis att de inom två decennier skulle ha samma levnadsnivå som wessis. I dag upplever bara tolv procent att så är fallet.

Fast egentligen är det kanske inte så underligt att skillnader består, även efter 20 år. Det tycker i alla fall inte människorättskämpen Günter Nooke, som själv bodde i öst.
- Öst socialiserades i 40 år. Vi levde i ett annat land, där ideologin alltid var närvarande. Där fanns ingenting att köpa. Det var grått, inte färggrant, kreativitet var något farligt.
Harald Jäger - mannen som öppnade muren - blev själv på många sätt en av förlorarna. Men trots att livet som prestigefylld gränsvakt blev utbytt mot en blygsammare tillvaro som först tidningsförsäljare och nu pensionär, så föredrar han det nya.
- Mitt liv har blivit mer spännande och jag har kunnat göra saker jag bara kunde drömma om tidigare, säger han.
Ett liv med mer risker, men också med mer möjligheter. Kort sagt ett liv i frihet.
Det kommer att firas i dag i Berlin av Angela Merkel och tillresta ledare från hela världen, från Sveriges Fredrik Reinfeldt till Rysslands Dmitrij Medvedev.
Allt kommer att avslutas med att Polens Lech Walesa - varvsarbetaren som på många sätt startade allt - puttar omkull den första brickan i en 1,5 kilometer lång dominorad som går där muren en gång stod.
Den sista brickan faller vid Brandenburger Tor. Sedan börjar fyrverkeriet. Ett glädjens fyrverkeri.

Källor: Financial Times, Time, Washington Post, Daily Telegraph

Av Mats Larsson
mats.larsson@expressen.se