SD - från skinnväst till kostym

19 oktober 2009 Grundlösa påståenden om muslimer och våldtäkter 19 oktober 2009 "Åkesson skuldbelägger 400 000 av Sveriges invånare"

Twingly bloggsök

För fem år sedan deltog Julia Kronlid i ett projekt på Papua Nya Guinea. Nu hyllar hon det statliga svenska biståndsorganet SIDA.
- Jag blev positivt överraskad av hur man hade lärt sig av sina misstag, säger hon.
Det är kanske inget uppseendeväckande uttalande, men Julia Kronlid befinner sig i talarstolen på Sverigedemokraternas landsdagar vid Ljungbyhed. Hon har en del partikamrater som tycker att det statliga stödet till utvecklingsländerna ska avvecklas helt och håller. Men partistyrelsens förslag segrar - och partiet säger bara ja till en sänkning av biståndet med hänvisning till den ekonomiska krisen.
- Det är viktigt att vi har den linjen. Vi vill människor väl, säger Julia Kronlid.
Hon berättar att hon gick med i partiet 2006, när hon tröttnat på Kristdemokraternas ljumma engagemang på områden som familjepolitik och abortpolitik.

Hon är inte den enda som utmanar föreställningarna om Sverigedemokraterna under de tre landsdagarna, fredag till söndag, i Ljungbyhed.
Mycket har hänt sedan partiets första stora möte efter valframgångarna 2006.
Då, i Karlskrona i maj 2007, omgärdades arrangemanget av ilskna demonstranter, strikta avspärrningar och ett stort polispådrag. Både SD-politiker och journalister slussades via ID-kontroller in till möteslokalen Bataljon Sparre.
Landsdagarna 2009 vid den gamla krigsflygskolan i Ljungbyhed bevakas bara tidvis av två polisbilar. Det är som om luften har gått ur upproret mot Sveriges största invandringskritiska parti.
Inne i möteslokalen, flygarhallen Cumulus, är kontrasten mot Karlskrona minst lika stor.
För två och ett halvt år sedan var själva kongressalen ofta ganska ödslig. Rätt många av deltagarna verkade föredra att röka och snacka än att lyssna på de politiska diskussionerna.
Programmet för Ljungbyhed är visserligen inte mer omfångsrikt än att det ryms i ett A4-kuvert, och ombuden på landsdagarna har ett betydligt mindre pressat schema än motståndarna på andra partikongresser och partistämmor.
Men debatt blir det i alla fall, och deltagarna stannar i salen.
Från Karlskrona minns jag bäst alla dessa lite luggslitna män, i jeans och skinnväst. I Ljungbyhed dominerar de prydliga kostymerna.
Prydligast av alla är Jimmie Åkesson.

Statsvetare och andra politiska experter framhåller ofta att Sverige inte har en lika karismatisk populistledare som Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard eller norska Fremskrittspartiets Siv Jensen.
Men Jimmie Åkesson har förändrats.
Den lite förvuxne skolpojken är borta.
Målet är att Sverigedemokraterna ska bli Sveriges tredje största parti. Alternativet, att hamna utanför riksdagen, är otänkbart.
- Vi ser det som helt uteslutet i det här läget. Jag kan inte se att det skulle finnas någon silverkula som kan stoppa oss på något sätt, säger 30-åringen Åkesson, som har tillbringat nästan halva livet i partiet.
Nu har partiledaren lite otur i inledningen av sitt linjetal på landsdagarna. Han hinner knappt upprepa sitt budskap om att Sverigedemokraterna aldrig kommer att medverka aktivt till att Mona Sahlin blir statsminister, innan han blir avbruten av en spontan och rungande applåd.
Lite snöpligt - för fortsättningen ska handla om hur det där citatet har feltolkas som att Sverigedemokraterna stänger dörren för samarbete med Socialdemokraterna.
- Det enda intressanta för oss är att vi får genomslag för vår politik, inte vem som för politiken, säger Jimmie Åkesson.
Han ägnar också en del av sitt tal åt att anklaga regeringen för att föra "en klassisk, borgerlig lönedumpningspolitik". Dagen efter talet svänger Sverigedemokraterna vänsterut med ett nytt arbetsmarknadspolitiskt program, där kritiken mot facket tonats ned väsentligt.
Partiet vill vara med och slåss på allvar om gamla S-väljare.
Men det är inte tal om att kopiera Socialdemokraternas gamla slagord om att alla ska med.
Alla ska verkligen inte med, enligt SD-programmet, utan som vanligt sägs färre invandrare ge fler jobb.

Om partiet ska locka breda väljargrupper så får man nog säga att församlingen i flygarhallen Cumulus i Ljungbyhed har problem med representativiteten.
Det är svårt att föreställa sig att en öppet homosexuell person skulle känna sig välkommen i det starkt värdekonservativa partiet. Invandrare finns, men hör till undantagen.
Och kvinnorna är i klar minoritet.
Och när det som i Ljungbyhed finns en hel del kvinnor i salen, är det främst männen som går upp i talarstolen. Sydsvenskans Niklas Orrenius räknar på Twitter under lördagen: 49 män, två kvinnor. Julia Kronlid är det ena.
- Folk blir glada att en kvinna vill engagera sig i partiet, säger hon.
Jimmie Åkesson försäkrar att partiledningen tar allvarligt på problemet.
- Vi kan se att könsfördelningen är jämnare i kommuner där vi är stora, där vi har vuxit och mognat, säger han.

En av funktionärerna kallar oss journalister skämtsamt "högt ärande representanter för pressen" och undrar vad Sverigedemokraterna kan förbättra i sin medieservice till nästa arrangemang.
För två och ett halvt år sedan i Karlskrona skjutsades partifolket under stort hemlighetsmakeri till en festlokal på en otillgänglig plats. Den här gången bjuds journalisterna till och med in att närvara under den första timmen.
Resten kan vi se från några meters håll, eftersom lokalen har stora fönster mot gatan. Men ingen journalist stannar och tittar.
Den som letar efter skandaler kring Sverigedemokraterna får vända sig någon annanstans. Det är när man talar med människor som har valt att lämna partiet och kanske politiken - och jag och mina kolleger har pratat med åtskilliga - som en mörkare bild av partiet tonar fram.
Ulf Granåsen, avhoppad SD-politiker i Sunne, är en i mängden:
- Jag uppfattar dem som rasister, även om de påstår att de inte är det, berättar han per telefon.

På landsdagarna i Ljungbyhed kan man säga att det är partisekreteraren Björn Söder som står för kontinuiteten.
På SD-mötet i Karlskrona för två år sedan hyllade han programledarna Fredrik och Filip för deras utläggningar om DDR-Sverige i boken "Två nötcreme och en moviebox". I Karlstad i fjol kom turen till värmlänningen Selma Lagerlöf. Här i Ljungbyhed beskriver Björn Söder nationalklenoden Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta" som en kampbok i partiets anda.
Det är den del av talet som ger störst rubriker i tidningarna.
Men partikamraterna är mest förtjusta i en annan del: Den som handlar om Björn Söders vision om Sverige: Ett land där svenska värderingar och Sveriges unika kultur har sin plats.
Särskilt ett par formuleringar fårapplåderna att sprida sig som åskmuller genom flygarhallen.
- Passar det inte så är det bara att åka hem! Vår gästfrihet är stor för de som vill välkomnas och bli en del av det svenska, men signalen är tydlig för alla de som inte vill; Res hem och kom inte hit igen! Så enkelt är det! ropar Björn Söder.
Då - när Sverigedemokraterna låter precis som partiet alltid har gjort - vill partikamraterna knappt sluta att applådera.
Taktfast bankar det i flygarhallen: Dunk-dunk-dunk-dunk-dunk-dunk-dunk. Om elva månader knackar det här partiet på dörren till riksdagen.

Av Karin Eriksson
karin.eriksson@expressen.se