Victor hade ont till sista andetaget
Victor Sundberg var en väldigt speciell liten kille. Han fick aldrig fylla två år.
Mars 2009: En läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus grips för att ha gett en döende flicka en för hög dos av
narkos.
Vilka konsekvenser har det fått - för den sista stunden i ett litet barns liv?
Expressen har träffat Victor Sundbergs föräldrar. Han var en tapper liten kille - som borde ha fått ett finare avslut.
- Tyvärr fick han inte somna in stillsamt. De hade fått ge honom hur många dödliga doser som helst, bara han inte behövt ha en sådan panik, säger hans mamma Sofie.
SÅ KAN DU STÖDJA BARNCANCERFONDEN
Det finns en insamling i Victors namn. Vill du stödja den - gå in på www.barncancerfonden.se/1707
Nu finns även en kalender som är tillägnad Victor. Den heter "Busungar 2010" och på framsidan finns bilder på Victor och hans familj. Allt överskott går till forskningen om barncancer. Kalendern beställs på: busungar_2010@hotmail.com.
Fotografen Marie Schölling står bakom kalendern.
Vill du läsa mer om Victors kamp och om den cancer han drabbades av kan du läsa mamma Sofies blogg på:
www.denstarkastestjarnan.blogg.se
Victor Sundberg från Bålsta kämpade emot in i det sista - ända fram till det absolut sista andetaget.
Klockan 08.45 14 april i år gav den lilla kroppen upp, en präst höll sin hand om hans panna. Mamma och pappa var där.
Cancern hade spridit sig i hela hans kropp - och han fick inte in luft i sina lungor.
Han hade en specialgjord napp - som via en inmonterad slang försåg honom med syrgas.
- Trots den fick han inte i sig tillräckligt med syre. Han kämpade så. Han tog nappen in och ut, han till och med reste sig upp och kippade efter luft, säger hans mamma, Sofie Karlsson, 24.
Fick inte somna in fridfullt
- Jag har läst så mycket om människor som förlorat sina barn. Alla har fått somna in så fridfullt och stilla. Victor fick inte det.
En månad innan Victor dog hade en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus gripits, misstänkt för dråp efter att en döende flicka fått en dödlig dos med narkosmedel.
Socialstyrelsen har slagit fast att läkaren inte gjort något fel - men polisens misstankar kvarstår mot läkaren. Och en rundringning som DN har gjort visar att läkare blivit mer restriktiva med att ge smärtlindring.
- De på avdelningen sa att de nog varit mer frikostiga om det inte just hänt, säger Victors pappa Peter Sundberg, 34.
Minnet av den sista, ångestladdade halvtimmen i Victors liv kommer hans föräldrar alltid att bära med sig.
För dem hade det inte spelat någon roll hur mycket lugnande Victor hade fått. De ville bara att deras lilla kämpe skulle få somna in fridfullt.
- Vi bara skrek "gör något, ge honom någonting". Men personalen sa att de inte fick tillstånd av läkaren att ge honom något mer, berättar Sofie.
- Man hade kunnat bespara honom den där sista paniken, och man hade besparat oss det också.
Både Sofie och Peter tycker att det är viktigt att diskutera vilka konsekvenser gripandet av läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus kan få för vården av barn i livets sista skede.
De vill också prata om Victors kamp för att uppmärksamma barncancer och uppmana fler att skänka pengar till forskningen.
Började kallsvettas
När Victor föddes 14 september 2007 verkade han lika frisk som vilken liten bebis som helst. Han var 50 centimeter lång och vägde 3 450 gram.
- Han var nästan för bra för att vara sann, säger Peter.
När Victor var 11 månader gammal, mitt under högsommaren, började han att kallsvettas ofta. Och han blev spänd över magen.
När Peter och Sofie åkte in med honom på sjukhuset trodde de att det kunde vara en förstoppning. Men det tog inte lång tid förrän de förstod att något var allvarligt fel.
- Sofie sa vid ett tillfälle att "tänk om han har cancer". Jag blev så arg och sa åt henne att så där säger man inte. Men egentligen hade jag själv tänkt samma tanke, säger Peter.
Sen kom beskedet - Victor hade en decimeterstor tumör. Efter drygt en månad fastställdes diagnosen: neuroblastrom i stadium fyra.
- Jag hade läst mycket om barncancer vid det tillfället och visste hur allvarligt det var, säger Sofie.
En intensiv behandling började. Cellgifter, operationer och stamcellstransplantationer. Victor fick dessutom vinterkräksjukan och tvingades hållas isolerad från alla de andra barnen.
Lekte själv
En liten motordriven, blå motorcykel fick stor plats i hans lilla liv.
- Två gånger om dagen fick vi ta med honom till kulverterna under sjukhuset, där han inte kunde smitta de andra barnen. Och där fick han köra omkring, berättar Peter.
Behandlingen Victor gick igenom slog ut stora delar av hans kropp. Han fick varblåsor över hela kroppen och hade svåra smärtor.
Men trots den mycket aggressiva behandlingen fortsatte cancern bara att sprida sig.
I april i år förstod läkarna att de inte kunde rädda Victor.
- De förberedde oss på att han inte skulle klara sig, säger Sofie.
För varje dag blev Victors mage större, nya tumörer växte där inne.
Och så kom den där morgonen då Victors liv tog slut.
I dag har det gått exakt sex månader sedan dess - och på något sätt har livet gått vidare. Två månader efter Victors död fick Sofie beskedet om att hon var gravid - och i januari ska Victors lillasyster födas.
Kämpar för forskningen
Hon ska få leka i hans rum. Och få höra berättelser om sin tuffa storebror.
- Vi har fortfarande kontakt med andra barn och föräldrar som låg inne samtidigt som oss. Det är dem vi kämpar för nu, för att forskningen ska gå framåt. För att fler barn ska kunna räddas, säger Sofie.
- Barncancer har inte försvunnit för att Victor dog.
Av Mia Karlsson
mia.karlsson@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan