Hjälp! Jag har blivit sambo

Tänk på det här när ni flyttar ihop

Terapeutens bästa råd
Sverker Wadstein, relationsexpert:
o Fortsätt att ”dejta” varandra. Små saker har stor betydelse – som att slå av mobilen när man äter, byta till en finare tröja inför måltiden.
o Städa inte åt din sambo (om du inte vill ha den rollen i relationen), då vänjer ni er vid att det ska vara så.
o Det finns ingen lag som säger att förälskelsen avtar med åren. Ansträng er.
Juristens bästa råd
Gunilla Nyström, jurist och privatekonom, SEB:
o Skriv gärna samboavtal och testamente.
o Det du tar med dig när ni flyttar ihop äger du vid en separation.
o Vid en separation har man rätt till hälften av bostad och bohag man skaffat för gemensamt bruk under sambotiden. Undantag är
bilen: den som står som ägare har rätt till bilen, även om den andra betalat hälften.
o Skriv gärna samboavtal och testamente. Spara även kvitton eller andra bevis för vad man betalat tillsammans eller var för sig, när det gäller stora utgifter.

Twingly bloggsök

FLYTTA IHOP. Två små ord. Det låter så enkelt. Varför har ingen sagt något? Det har nämligen, senaste veckorna, också visat sig vara rätt svårt. Och nej, vi har inte ens flyttat in...
Innan jag fortsätter - mest av allt är det pirrigt, roligt och fantastiskt på så många sätt. I min värld ett väldigt stort steg. För att inte säga gigantiskt. Det ska till mycket för att jag ska ge upp mitt älskade hem. Som en kollega sa när han spanade in min bostadsannons på Hemnet i går (ja, alla spanar på kollegornas bostadsannonser): "Ebba, vilken fantastisk lya du säljer! Antingen måste du vara väldigt fattig, eller väldigt kär".
Det är givetvis det senare. Jag tvivlar inte en sekund, det är inte det!
Det handlar om att jag, märkligt nog, inte tänkte på att de där två små orden betyder att vi blir två (!) som ska bestämma hur ett hem ska se ut. Vi har köpt ett hem ihop, nu ska vi fixa i ordning det. Hur väl vi än känner varandra, så upptäcker vi snabbt att vi ändå inte känner just den sidan av varandra.
"Vita väggar, i hela lägenheten, kritvita? Bländade sjukhusvita?". Han måste skoja? Vi har just fått tillträde, måla är ett måste - jag funderar på färger, i mitt huvud är tandläkarrocksvitt ingen färg. I alla fall inte i hela lägenheten. Nej, han skojar inte.
"Vaddå, du menar väl ändå inte att vi ska lägga nytt golv när vi köpt en lägenhet med sådana här golv?". Nu tittar han på mig som om jag är galen. Jaha. Mitt förslag om att lägga ny parkett faller som en sten. Och jag känner mig som en mossig farmor. För att en stund senare känna mig som en praktisk trebarnsmamma när jag föreslår att vi kanske borde göra om den där garderoben till tvättrum. Kakla, sätta in en bänk och några hyllor. Kan väl vara praktiskt och fräscht, eller? Varför? Tja, för tvätt, stryk och sådant? Idén faller inte helt väl ut, faktiskt så dåligt att jag måste börja prata om något annat för att inte bli sur.
Jag, Ebba von Sydow, surar över var tvättmaskinen ska stå. Jag blir rädd för mig själv, hur hanterar jag detta?
För mig är det första gången. Länge undrade jag helt ärligt varför man flyttar ihop. Särboskapet är på många sätt ultimat. Du behöver inte anpassa dig, när jag vill ha lugn och ro går jag hem till mig. Vad är grejen? Att få billigare DN, el och tv? För att det är så romantiskt att dela Ica-kort? Inspirerande att köra en vit tvätt ihop? För att man har ett sådant utbyte med sin partner, när man kommer hem skitsent och bara vill slänga sig i soffan iklädd Juicy-set och äta Ben & Jerrys direkt ur burken i stället för middag?
Men så känns det inte längre. Inser att jag faktiskt till och med längtar efter just det där vardagliga. Att komma hem till oss, se hans skor i hallen och ta fram två glasstallrikar. Det ska bli grymt.

Så hur gör man då, med det där andra? Väggfärgen, hyllorna och garderoberna? "Har du några tips?", frågar jag den, sedan många år tillbaka, lyckligt samboende mannen jag träffar på festen. "Åh, bara var er själva", svarar han, som uppenbarligen måste vara sambo med sin okända tvillingsyster. Det var det absolut sämsta råd jag hört.
Ringer min bästa göteborgskompis, hon kommer med ett bättre: "Det ÄR skräckinjagande att inse att man inte får sin vilja i genom, men tro mig, det faller på plats. Tänk att det är lite som att leka familj, du vet som vi gjorde med barbiedockor. Och glöm inte att ni är fantastiska ihop".
Jag lägger på, lite lugnad, men ändå övertygad om att Ken hade velat att Barbie skulle få sitt tvättrum.

EBBA VON SYDOW

Av Personligt
personligt@expressen.se