Osmaklig vaccinhets
Går det att lagstifta mot sjukdomar och olyckor så att de helt enkelt lämnar oss i fred?
Mitt på Öresundsbron går en osynlig gräns vad beträffar människors inställning till livet och den ofrånkomliga närvaron av risker och faror. På den svenska sidan är vårt behov av trygghet, en vadderad vardag och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror så stor att rädslan ligger konstant. Samtidigt som vi avkräver staten fullt ansvar för allt som kan hända och som staten i görligaste mån också försöker svara upp till.
På den danska sidan där emot är människorna både pragmatiska och fatalistiska och inser att hur fantastiskt livet än gestaltar sig så är det inte riskfritt och att detta är ofrånkomligt för allt och alla som andas.
Någon gång i början av november är det tänkt att de första vaccinationsdoserna mot den redan så mytomspunna svininfluensan (H1N1) ska ligga klara och börja spridas över västvärlden. En del optimister tror att vaccinet kan börja användas redan i början av oktober. Men fakta är att från den första levererade dosen till den sista kan det gå 25 veckor, alltså långt efter att epidemin sannolikt är över. Hittills har svininfluensan skördat 1800 dödsoffer i hela världen. I Sverige finns det cirka 800 rapporterade fall av sjukdomen och i Danmark 543.
I Storbritannien - som heller ännu inte fått vaccinet - är svininfluensan redan på tillbakagång av sig själv. Från vecka 31 till 33 föll antalet bekräftade fall från 25000 till 11000. Eller omräknat från 138 fall per 100000 invånare till 31 fall.
I Sverige är det Socialstyrelsen som är den ansvariga myndigheten och i Danmark är det Sundhedsstyrelsen. Utan att gå in på detaljer är det troligt att båda myndigheterna har samma skickliga forskare och besitter likvärdig medicinsk kompetens .
Således bör de strikt vetenskapliga riskbedömningarna vara identiska. Men så är det inte alls. Medan Sverige beställt 18 miljoner doser vaccin för 70 kronor styck som ska räcka till alla invånare två gånger har vårt grannland nöjt sig med 3,1 miljoner doser som ska ges till 1,55 miljoner invånare eller knappt en tredjedel av befolkningen.
Så varför är man närmast dödförklarad i Sverige om man inte får vaccinet? På andra sidan bron tror Sundhedsstyrelsen att 800 danskar kommer att dö jämfört med en vanlig dansk influensavåg som tar 1 000 liv, och går ut med följande lugnande besked:
"För det stora flertalet kommer influensan att passera som en relativt harmlös infektion som ger feber och muskelsmärtor samt några dagar i sängen. Därefter är man frisk igen. Vaccination är därför onödigt för en majoritet av befolkningen."
Medan Sverige genom stat och landsting satsar runt tre miljarder kronor klarar sig danskarna på en sjättedel av den kostnaden. Just på grund av den realistiska beställningen används troligtvis alla de beställda doserna i Danmark. Men inte här.
Enligt en Skop-mätning beställd av Socialstyrelsen, presenterad i fredags, kommer 30 procent av svenskarna inte att vaccinera sig vilket betyder att doser för över 300 miljoner kronor går rakt ner i vasken. Skulle bara hälften komma till mottagningarna handlar det om 580 miljoner kronor som slängs bort.
Att skänka eller sälja vaccinet vidare är inte realistiskt eftersom epidemin då redan över.
Det mest allvariga med det här är dock att den svenska rädslan och trygghetsnarkomanin retat upp FN och WHO som är starkt kritiska mot att vi i rika Sverige med en väl utbyggd hälsovård ändå hamstrar influensavaccin vilket gör det både svårare och dyrare för infektionskänsliga och fattiga människor i Afrika att skydda sig.
Vad vi nu ser i Sverige är utslag av klassisk trygghetshysteri, en undfallande regering samt en hel del osmaklig von oben-kolonialism.
Inte snyggt.
Av Jan-Olof Bengtsson
jan-olof.bengtsson@kvp.se
Upp
Gå till förstasidan