Rätt men fel

I dag först ekonomin och därefter det ideella!
Antag att jag smäller av i morgon. Otänkbart är det inte, jag har ju fyllt 82. Den skyddstid under vilken mina ord kommer att ägas av efterkommande och/eller handhas av något mediaföretag sträcker sig då 70 år ut i framtiden. Min son som fyller 60 i höst kommer själv att vara död långt innan mina ord blir fria. Likaså min dotter och mina barnbarn. För att inte tala om min hustru.
Den nuvarande upphovsrättslagstiftningen är pervers. Det är jag inte den förste som hävdar. Thomas Macaulay, den liberale historikern och politikern diskuterade frågan ordentligt i underhuset den 5 februari 1841 mot Sergeant Talfour som då hade velat utsträcka copyrightskyddet till 60 år efter upphovsmannens död.
Skillnaden dem emellan var grundläggande. Båda var i och för sig med dagens språkbruk borgerliga men Sergeant Talfour hävdade - som våra nuvarande politiker - en naturrättslig äganderätt även till ord och tankar under det att Thomas Macaulay var klassiskt liberal och hävdade att äganderätt skapas av lagen och att den lag som skapade egendom kunde försvaras blott så länge den tjänade det allmänna bästa.
I och för sig var upp- hovsrätten ett monopol som inskränkte allmänhetens tillgång till information och upplysning, men den var en acceptabel kompromiss mellan det allmänna bästa och upphovsmannens eget behov att existera på sitt arbete och skydda sina ord mot förvanskning. (Såväl Balzac som Dickens kämpade därför mot pirat-upplagor i Belgien och Förenta staterna.)
Men, som Macaulay påpekade, en förmån som skall åtnjutas mer än ett halvt sekel efter den egna döden av man vet inte vem, någon nu ofödd kanske, någon helt främmande, är inget som kan reellt intressera.
Om den ekonomiska nyttan för upphovsmannen av denna utsträckta skyddstid var obefintlig var upphovsrättsmonopolet dock allmänt skadligt. Macaulay exemplifierade med den då 56 år döde Samuel Johnsons för engelska språket så viktiga ordbok som ifall den föreslagna lagen gällt skulle varit ett monopol för någon bokhandlare. Dyr att köpa för publiken.

Men rätten över orden var mer än en ekonomisk rätt. Samuel Richardsons romaner tillhörde enligt tidens allmänna mening det viktigaste som skrivits på engelska men hans sonson, prästen Richardson, ansåg romaner stridande mot Guds ord. Om den föreslagna lagen skulle gällt hade han följdriktigt undertryckt farfaderns verk. Detsamma gällde Boswells biografi över Samuel Johnson. Boswells äldste son ansåg att den vanhedrade familjen. Det fanns många exempel.
Från vår egen tid har jag visat hur rättsinnehavare fifflat i texter: Stieg Larssons arvtagare har bytt namn på personer. Hans Falladas upphovsrätts-innehavare (brorson eller sonson) tvingade förlaget att stryka att den förskingringsdömde Hans Fallada masturberat i fängelset som ung och i den tryckta boktext jag har, låta direkt klistra över Falladas egentliga familjenamn "Dietzen".
Men inte nog med att den långa skyddstiden möjliggör textfiffel den lockar till sådan girig omoral som Strindbergsarvingarnas (även halvsysterns) intrig på UD för att under kriget ta ifrån Friedrich Strindberg (Augusts juridiskt äkte, men icke genetiske, son) hans skydd som svensk medborgare och i det hitleristiska Tyskland utsätta honom för dödshot.
Det trots att han aldrig gjorde anspråk på sina rättigheter till tantiem och honorar som legitim arvinge. Se om detta mitt efterord till återutgivningen av hans Under jorden i Berlin.
Att stora förlagsindustrier kämpar för att behålla denna osedliga nya upphovsrättslagstiftning som tillkommit för att säkra sådant som Walt Disney-företagets monopolförtjänster och lägga locket på när det gäller olämpligt avslöjande återutgivningar från Tredje rikets tid är en sak, att författarförbund och vissa anpassligt fega skrivande kolleger stöder detta en annan.
Till vad man själv som upphovsman kan - och tyvärr icke kan - göra för att säkra de egna orden återkommer jag.

Av Jan Myrdal
kulturen@expressen.se