Lotta Gröning: Politikerna låtsas att fattigdomen inte existerar
Jag vet en mamma som bara har råd att äta ordentligt varannan vecka, den veckan hon har barnen. På grund av det har hon givetvis fått en mängd följdsjukdomar. En centerpartistisk landstingspolitiker åkte hem till henne och sa: "Du är inte fattig. Vi har inga fattiga människor i Sverige".
Jag vet en ensamstående mamma som blev sjuk och inte klarade hyran. När hon blev inlagd på sjukhus vräkte de henne. Dottern, som är i tonåren, kom hem och fann lägenheten igenbommad. Ingen hade sagt något till henne. Ingen fanns där för henne.
Jag vet en liten flicka som varje dag hela året hade samma kläder i skolan.
Jag vet en pojke som aldrig fått ett par snygga gympaskor och aldrig lämnat stadsdelen han bor i.
Den svenska fattigdomen ser olika ut. Det finns människor som knappt har råd att äta. De vet hur de hittar det gamla brödet som affärerna slänger bort eller rear ut. Människor som dagligen letar efter de billigaste nudlarna och den utgångna korven.
2006 kom Rädda barnen med en rapport som konstaterade att Sverige hade en kvarts miljon fattiga barn. Mest utsatta är barn till ensamstående föräldrar och barn med utländskt ursprung.Under 2000-talet stabiliserades dessutom fattigdomen och klyftorna ökade.
Socialstyrelsen slår fast att under senare år har huvuddelen av det svenska folket fått det bättre, samtidigt som mellan sex och sju procent av befolkningen inte alls har fått del av välfärden. Familjer med barn som är beroende av"ekonomiskt bistånd", alltså sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar och socialbidrag, har en negativ utveckling. Deras barn får svårt att klara sig i framtiden.
En väldigt viktig slutsats i Socialstyrelsens rapport från 2006 är att enbart låga inkomster inte alls ger den här effekten. Människor klarar sig på små inkomster.Det är när folk hamnar i händerna på byråkraterna i socialförsäkringssystemen som det slutar illa.
Välfärdssystemen har för många som är beroende av dem blivit ett fängelse. För den gyllene medelklassen som snällt betalar in sina skatter och är sjukskriven eller hemma med sjukt barn någon enstaka gång fungerar det för det mesta utmärkt.
Men för de andra, de som varit sjuka för länge och som kanske är långtidsarbetslösa, är trygghetssystemen ingen trygghet. De bidragsberoende ses inte längre som en tillgång utan som en belastning. Byråkrater, som jobbar under hårda besparingskrav och med tydliga mål att minska antalet människor som lever på bidrag, utgår ofta ifrån att de som behöver hjälp fuskar.
Eller kanske bara är lata. De bidragsberoende har blivit andra klassens människor.
Politikerna talar inte om dem. Enligt dem har vi ingen fattigdom i Sverige. Försäkringskassan, som närmast blivit ett skämt sedan centraliseringen och som ofta utsätter människor för direkt myndighetsmissbruk, står alla partier bakom. Det är så bra med centrala myndigheter som har ansvaret för alla. Så bra när de kan använda telefonsvarare istället för dyr personal.
Kanske skäms politikerna? Välfärden är en del av stoltheten, ett gott exempel som många politiker vill exportera till andra länder. Självklart vägrar de erkänna att den svenska modellen är död. Istället låtsas de att fattigdomen inte finns och i slagkraftiga tal lovar de rättvisa åt folket.
Det är patetiskt!
Av Lotta Gröning
lotta.groning@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan