Varför vill våra politiker avslöja sina liv på nätet?
"Är proppmätt efter att ha mosat tre korvar med bröd. Tänk om jag inte orkar mina ostbågar?".
En annan lika berättigad fråga som många ställer sig just nu är vilken betydelse de sociala medierna på internet har för kommunikationen mellan politiker och väljare, och - i ett vidare perspektiv - för demokratin.
Två dagar efter noteringen om korv och ostbågar tröttnade Fredrick Federley på debatten om bloggarnas meningslöshet. Han gjorde i torsdags ett utspel, endast på bloggen, som definitivt skulle visa på de sociala mediernas genomslagskraft.
Han krävde en regeringsombildning. Ord och inga visor! Småpartierna i regeringen måste få fler ministerposter.
"Moderaterna försåg sig väl direkt efter valet. Nu har de haft honnörsplatserna och därtill fått påfyllning i faten. Nu är det dags att dela med sig", skrev han kavat.
Fredrik Federley spetsade till sina åsikter, försökte bevisa en tes, och han både lyckades och misslyckades, visade det sig så småningom, när alla fakta klickades fram.
De politiska partierna i Sverige rustar upp sina kommunikationssystem inför EU-valet i juni och riksdagsvalet nästa år. Förutom old school-grepp som torgmöten, valstugor och dörrknackning investerar partistrategerna hårdare än någonsin på internets sociala medier: personliga bloggar, kontaktsidor på Facebook, mikrobloggar på Twitter, rörliga inslag på YouTube.
Var fjärde riksdagsledamot i Sverige har en blogg, var sjunde en mikroblogg på Twitter. Det är mycket, i alla fall jämfört med till exempel Storbritannien, där endast en av tio parlamentsledamöter bloggar, enligt en färsk uppgift i tidskriften Wired.
Varje parti, varje politiker kan ha egna bevekelsegrunder för att starta en blogg eller börja twittra. Men självklart handlar det i grunden om att försöka nå ut till fler och kanske andra än de människor som kommer på valmöten och besöker valstugor.
En lördag i slutet av mars satt migrationsminister Tobias Billström (M) hemma i sitt kök och kände kakdoften sprida sig från ugnen.
Via sin dator loggade han in på mikrobloggen Twitter och skrev:
"Sitter just och väntar på att min kardemummakaka skall bli färdiggräddad."
I torsdags kväll avslutade riksdagsledamoten Monica Green (S) sin arbetsdag i Köpenhamn med att via sms skicka in ett blogginlägg:
"Tänkte köpa nya skor innan jag äter middag på Tivoli med mina Nordiska vänner."
Fredrick Federley är en politiker som länge omfamnat de nya sociala medierna, med stor entusiasm. Han finns överallt, och har till exempel haft en blogg ända sedan 2004.
Mitt under budgetdebatten i onsdags skrev han ett blogginlägg via mobilen från sin plats i riksdagen, och publicerade klockan 10.17:
"Bagdad Bobs lillebror, Thomas Östros, har nu intagit talarstolen. Det är i sanning underhållande att göra sossarnas version av hur det egentligen är."
Ordet "göra" ska förmodligen vara "höra", men det bryr sig ingen om. Blogginlägg kan vara lite på sniskan och snabbtillverkade, precis som den ögonblicksbild av plenisalen som åtföljer Federleys jämförelse mellan Östros (S) och Iraks hårt styrda före detta informationsminister.
- Jag använder definitivt en annan typ av språk i bloggen än i kammaren. Där måste man hålla sig till ett visst tonläge, menar Federley.
Veronica Palm (S), vice ordförande i socialförsäkringsutskottet, är en annan riksdagsledamot som både bloggar och twittrar:
- Mitt syfte är att ha en egen rak kommunikation kring vad jag tycker och tänker, främst i politiska skeenden. Men jag tror aldrig att bloggen kommer att spela ut gammelmedia eller den vanliga journalistiken, säger hon.
Sveriges Radios vd Mats Svegfors är kategoriskt negativ till bloggar. Den gamle publicisten hittar inget journalistiskt värde hos bloggar i allmänhet, inte ens utrikesminister Carl Bildts av många omhuldade blogg "Alla dessa dagar" finner han något intresse i att följa.
- Det är nästan omöjligt att hitta kvalitet på svenska bloggar, det mesta är en form av insändare. Det mesta är smörja, det är inte värt tiden för det är bara okvalificerat tyckande och bara en annan publiceringsform för insändare, säger han till Svenska Dagbladet.
Det Mats Svegfors bland annat menar, när han får förklara sig i Sveriges Radio några dagar senare, är att mängden av bloggar gör informationen ohanterlig. Det går inte att ge ut en tidning på 1000 sidor varje dag, det fungerar inte för medborgarna, det måste göras ett journalistiskt urval.
Ur ett blogginlägg 14 april 2009 klockan 16:44 av Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand:
"Har gått och känt mig lätt illamående hela dagen. Ingen sjukdom, bara Björklunds skolpolitik igen."
Alla partier vill att deras politiker ska utnyttja sociala medier, som ett komplement till andra sätt att kommunicera. Ingen tycks dock tro att blogg och mikroblogg är några universalverktyg som kommer att ersätta andra, mer traditionella typer av
kommunikation. Förutom möjligen faxen, som Veronica Palm säger.
Även om Barack Obamas mycket framgångsrika användning av olika plattformar på internet under sin presidentvalskampanj kan ha gett en och annan politiker storhetsvansinne, tycks de flesta se realistiskt på saken. Det handlar om ett annat sätt att kommunicera, bygga nätverk, skapa ett personligt varumärke.
Mikrobloggandet är särskilt lätt, vilket mer än 50 riksdagsledamöter redan upptäckt. Stora frågor kan blandas med personliga reflexioner utan större betydelse. Max 140 tecken som kan skrivas på bussen, på lunchen, i riksdagsbänken.
Veronica Palm på Twitter i måndags, klockan 10.21:
"Har klackskor och kavaj på och känner rent fysiskt att jobbveckan börjat."
Mats Sander (M) på Twitter i fredags, klockan 11.13:
"Har just varit på besök på en förskola i Röstånga. Vitsipporna blommar under bokträden."
Opinionsforskaren och docenten i statsvetenskap Henrik Oscarsson är tydlig i sin dom: som medel för opinionsbildning är mikrobloggandet en katastrof. Det gjorde han fullständigt klart i en debattartikel i Expressen i tisdags, samma dag som Fredrick Federley berättade för väljarna om sitt korvätande.
Någon vitalisering av demokratin ser inte Henrik Oscarsson att mikrobloggandet kan resultera i. Hans slutsats är hård: Att dela trivialiteter med många andra gör dem inte mindre triviala.
I en artikel i Dagens Nyheter 11 april påstås att riksdagsledamöterna "bloggar rakt ut i cyberrymden", vilket ska tolkas som att de skriver och publicerar bloggar som få, om ens någon, läser.
Men bevistemat visade sig vara svagt. Genomgången av de bloggar som 83 svenska riksdagsledamöter producerar handlade inte om antalet läsare, utan begränsade sig till hur många läsare som kommenterat inläggen under mars månad.
Maria Wetterstrand hade endast 12 kommentarer på sin blogg i mars, att jämföras med Fredrick Federleys 78 eller Veronica Palms 151. Noterbart är dock att ett inlägg
Maria Wetterstrand gjorde 1 april ensamt genererade 18 kommentarer, vilket om inte annat visar att mätinstrumentet var en smula trubbigt.
Maria Wetterstrand säger att det gäller att utnyttja alla kommunikationsvägar som finns.
- Telepati fungerar dåligt. Jag lägger ut grejer då och då på min blogg, men jag inser att den har mindre läsvärde för att jag inte uppdaterar så ofta.
Anna König Jerlmyr (M) och Luciano Astudillo (S), som bloggduellerar på Expressen.se, hade under mars månad 1038 respektive 835 kommentarer på sina inlägg, siffror som ingen annan riksdagspolitiker ens kom i närheten av.
Det enda som undersökningen i DN med säkerhet kunde slå fast är att en plattform hos en traditionell tidningsutgivare, det som av bloggare brukar kallas gammelmedia, är helt överlägset för den politiker som vill kommunicera. Men den slutsatsen drogs aldrig.
När Fredrik Federley i torsdags på sin blogg krävde en regeringsombildning dröjde det mindre än två timmar innan hans anmodan till Moderaterna att dela med sig av ministerposterna hade blivit en nyhet. I några tidningar. På några ledarbloggar.
Redan samma eftermiddag förklarade riksdagsmannen, ånyo i sin blogg, att det hela var ett sorts experiment. Han vill egentligen inte alls byta ut moderaterna Sven Otto Littorin och Beatrice Ask i regeringen. Han försökte bara bevisa att sociala medier fungerar.
Fredrik Federley i bloggen torsdag, 16 april, klockan 14.41:
"Jag har inte ringt en enda mediakälla. Inte sms:at någon. Det har inte gått något pressmeddelande. Ingen spindoktor har jobbat. Inte en pressekreterare är aktiverad. Jag har endast använt mig av sociala medier. Precis så som jag oftast gör men denna gång på ett mer renodlat sätt för bevisa vad som skulle bevisas".
Men frågan är vad som egentligen bevisades. Att en politikers blogg är en bra ersättning för ett utskickat pressmeddelande? Ty att regelbundet läsa riksdagsledamöternas bloggar torde väl numera höra till arbetsbeskrivningen för en politisk journalist.
Federleys påhitt drabbades av en oväntad backlash. I stället för att visa på styrkan i bloggen visade han på svagheten, menade flera debattörer i bloggvärlden. Den redan ifrågasatta trovärdigheten fick en knäck.
Anders Pihlblad, politisk reporter på TV4, var en av dem som lurades av Federleys blogg. Han kommenterar tilltaget med att dra slutklämmen på sagan "Peter och vargen": Den som ofta ljuger blir heller inte trodd när han talar sanning.
Men ljög verkligen Fredrick Federley? Eller tycker han i själva verket att Moderaterna dominerar regeringen för mycket?
En blogg, en mikroblogg, en Facebooksida BORDE vara utmärka verktyg för politiker att snabbt kunna testa nya idéer och få respons, från läsare, journalister, väljare. Precis som det BORDE kunna vara ett effektivt sätt att komma närmare sina väljare, bygga nya nätverk, skapa ett ständigt och öppet samtal.
Hur gick det då med Fredrick Federleys ostbågar? Fick han i sig några efter tre varmkorvar? Den som följer honom på Twitter fick svar i tisdags kväll, några timmar efter han vräkt i sig korvarna.
"Orkar äta ostbågar trots allt. Jag är i form!".
Av Lars Lindström
lars.lindstrom@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan