Han skakade om Rosenbad
- Jag betraktar mig ganska mycket som en datanörd, säger han.
Denna man är en av 2008 års mest framgångsrika opinionsbildare.
Namn: Mikael Nilsson.
Ålder: 32 år.
Familj: Sambon Anna Peterson, barnen Dante, 4,5 år och Inga-Lisa, 1,5.
Gör: Doktorand i datalogi vid Uppsala universitet och Kungliga tekniska högskolan.
Läser: ”Helst science fiction, möjligen fantasy. Favoritförfattare är Isaac Asimov och Tolkien.”
Lyssnar på: ”Anna klagar på att jag lyssnar på gnälliga kvinnor, på sistone Hello Saferide, Säkert! och Raymond och Maria.”
Ser på tv: ”Har inte sett på tv på fem år.”
Goda egenskaper: ”Är en effektiv analytiker av komplexa dokument.”
Sämre egenskaper: ”Har ganska lätt för att bli stressad. Är nog inte en så himla bra medieperson, tycker bäst om att uttrycka mig i skrift.”
Förhoppningar inför 2009: ”Hoppas att jag får en lugn och behaglig tid med mina barn. Jag ska vara hemma ganska mycket vilket jag ser fram emot, speciellt efter det här året.”
I början av sommaren startade han – tillsammans med sin sambo, en kompis, en anonym mecenat och en handfull bloggare – ett folkligt uppror som skakade regeringen.
Enligt Mikael Nilsson är detta bara början.
– Reinfeldt sa nyligen att ”ingen kommer att minnas de här frågorna vid nästa val”. Det är en total missbedömning. Kolla reaktionerna på nätet – folk tar åt sig personligen, folk glömmer inte. Jag tror inte för ett ögonblick att FRA-frågan kommer att vara bortglömd till valet.
Allting började på eftermiddagen 4 juni. Mikael Nilsson var hemma i lägenheten i Uppsala, ”troligen matade jag barnen”, när telefonen ringde.
En för honom okänd person sade sig vilja stödja kampen mot FRA-lagen med ett större ekonomiskt bidrag.
Mikael Nilsson svalde och sa:
– Jag drar ihop lite människor och återkommer.
”Stasis våta dröm”
Ett par dagar senare bokade han en helsidesannons i Dagens Nyheter för 270 000 kronor. Avsändare blev ”Nätverket Stoppa FRA-lagen”.
Han hade hört talas om planerna på en ny signalspaningslag flera år tidigare, men då släppte han det eftersom den ändå inte verkade bli verklighet. Sedan alliansen tagit makten noterade han med stigande förvåning först hur lagen gjorde comeback – och sedan hur tyst det var om den. Själv uppfattade han lagen som ”Stasis våta dröm”.
– För mig spelar det ingen roll om staten installerar avlyssningsutrustning i en kabel över Öresundsbron eller om man installerar den hemma hos mig. Min kommunikation hamnar ändå i statens händer, säger Mikael Nilsson.
– Det är som att sätta en bugg på min telefon och säga: ”Vi kommer inte att koppla in den så ofta.” Det är självklart helt oacceptabelt.
I bloggosfären gick debatten het, medan tidningarna inte skrev något alls om FRA-lagen. Mikael Nilsson var upprörd, men kände sig samtidigt maktlös. Han skickade blogglänkar till vänner och bekanta, men förstod inte hur han skulle kunna påverka – på riktigt. Inte förrän telefonen ringde 4 juni.
Möte runt köksbordet
Mikael Nilsson sammankallade genast ett första möte med det som skulle bli nätverket mot FRA-lagen. Närvarande var hans sambo Anna Peterson och Magnus Sandberg, ”en gammal datalogkompis”. De samlades runt Mikaels och Annas köksbord samma kväll, när barnen hade somnat.
– Vi satt där och funderade: ”Okej, vi kan sätta in en annons…” Vi är ju inga märkvärdiga personer, så det var viktigt att frågan skulle hamna i fokus.
Några bloggare som engagerat sig i FRA-frågan kontaktades, en mejlinglista sattes upp och några dagar senare hade nätverket både annonsmanus och en fungerande hemsida.
Under första dygnet hade hemsidan
100 000 unika besökare, på fem dagar 350 000. Efter att annonsen varit införd på sidan 3 i Dagens Nyheter, intill ledarsidan, högg också de traditionella medierna.
Plötsligt var FRA förkortningen på allas läppar.
När vi träffas i december kan Mikael Nilsson se tillbaka på ett omtumlande år.
Vid sidan av arbetet som doktorand i datalogi har han periodvis jobbat ”nästan dygnet runt” med nätverket. Till slut, i september, fick han ändå se de borgerliga riksdagsledamöterna enas kring en lätt modifierad version av den ursprungliga FRA-lagen.
– Regeringen vill framställa det som en total kapitulation inför kritikerna. Verkligheten är att regeringen inte har vikit en tum vad gäller principen om massavlyssning.
Även om Fredrik Reinfeldt vann första ronden har Mikael Nilsson och hans vänner inte gett upp.
– Jag har en skadeglad ådra och ser fram emot våren. Det ska läggas fram en FRA-proposition och en proposition om massiv datalagring hos operatörerna. Så ska det röstas om Ipred. Allt detta under en vår som gränsar till EU-valet, och strax därefter ska kablarna kopplas in till FRA. Det kommer att bli ett himla rabalder. Jättespännande! Jag tycker ändå att jag kan skratta åt det ibland.
”Jag är uppenbarligen kollad”
Efter hand har han också förstått vilka krafter han utmanat. Ett internt nyhetsbrev från FRA, vars innehåll fick Mikael Nilsson att haja till, läckte ut i september.
– Det var från juni, där FRA-chefen Ingvar Åkesson skrev till sina anställda att det inte verkade finnas några utländska intressen bakom kampanjen mot FRA-lagen. Det var lite obehagligt att läsa. En underrättelsechef säger inte så utan att ha på fötterna, så jag är uppenbarligen kollad.
Vet du själv vem den anonyma donatorn är?
– Ja, jag har träffat personen. Det är en liberalt sinnad privatperson. En vanlig väljare, uppenbarligen med pengar över. Inte mer än så, ingen särskild agenda. Det var ganska roligt i juni, det spekulerades vilt om vem som hade skänkt pengarna. Att det var Ryssland, nazister, tankesmedjan Timro eller vad som helst. Men tyvärr är det inte riktigt så spännande.
Mikael Nilsson säger att man inte kan veta ”om USA intresserade sig för oss, med tanke på det FRA skrev”.
– Men det var jag egentligen inte så orolig över från början. Utan det var mer vilka människor som skulle reagera, när frågan blev känsloladdad. Det finns alltid en risk att man lockar fram knäppgökar.
En röst hörs från andra änden av rummet:
– Men du lockade fram en i alla fall. Alexander Bard!
– Jo, i och för sig, säger Mikael Nilsson. Men honom är jag inte så rädd för.
Vi befinner oss i ”Gökboet”, beläget på vindsvåningen i ett av tegelhusen på KTH.
Ambjörn Naeve – han som ropade om Alexander Bard – kallar sig ”gökprofessor”, eftersom han ”lägger doktorander i andras bon”. Som projektanställd forskningsledare inom KMR-gruppen (Knowledge Management Research) är han Mikael Nilssons handledare.
Knappt har jag frågat vad det är för intressanta anteckningar vi ser på whiteboardtavlan intill dörren, förrän Ambjörn Naeve flyger upp från sin stol och inleder en halvtimmes föreläsning om ”varför vi är på väg in i en kris av en helt annan dignitet än vad någon förstår i dag”. Men det är en annan historia.
Om sin doktorand säger han:
– Jag är oerhört stolt över honom. Det han gjort i FRA-frågan är precis vad vår grupp handlar om. Vi gör det vi tror på, vi tror att vi kan förändra världen. Internet, det är framtiden. Det är där den politiska striden äger rum. Men Mikael här är lite naiv när han tror att riksdagsmännen ska tänka om. De är inte byggda för det, va.
– Nä, det går inte att påverka dem, säger Mikael Nilsson. De måste bytas ut.
Gjorde lumpen på FRA
Han konstaterar att han ”kastades huvudstupa in i det här” när telefonen ringde den där eftermiddagen i juni. Han, som visserligen alltid har varit intresserad av politik men inte tyckt att han ”haft något att bidra med”.
Och så berättar han, i förbigående, att han faktiskt gjorde lumpen på FRA som kryptoanalytiker i mitten av 90-talet. Han och de andra värnpliktiga fick hålla till i en byggnad på betryggande avstånd från det riktiga, topphemliga FRA, men ändå.
– FRA är Sveriges enskilt största arbetsplats för matematiker. Vad jag förstått är det en akademisk miljö där man får hålla på med modern och intressant matematik. Det verkar vara ett kul ställe att arbeta på, säger Mikael Nilsson.
Han ler.
Den dörren är nog stängd.
Av Christofer Brask
christofer.brask@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan