Sakine Madon: Varför håller Bildt tyst?

Mein Kampf och konspirationsböcker delades ut, det skreks "död åt judarna" på den inledande NGO-konferensen och människor hotades.
Man skulle kunna tro att rasistiska extremister plötsligt dök upp och sabbade för flower-power-människor i batikkläder. Men nej, rasismen kom inifrån och legitimerades av arrangörerna.
Snart riktades allt medieljus på attentaten i New York och FN "slapp" markera mot konferensen.
Problemet med att tiga i dessa sammanhang är att saker och ting har en tendens att upprepas.
Nästa Durbankonferens, i Genève i vår, förbereds för fullt. Libyen är ordförande i planeringskommittén inför den, med Iran och Kuba som två av assistenterna.
Hett just nu i dessa kretsar, som en reaktion mot de danska karikatyrerna, är att kräva förbud av all religionskritik. En resolution som förbjuder hädelse röstades igenom av FN:s människorättsråd förra året; en ny är på gång till vårens konferens. Helt omöjligt att genomskåda mysiga ord som "människorättsråd" och "konferenser mot rasism" är det alltså inte. I upptagningar från de förberedande mötena kan man höra sällskapet upprepa att religionskritik ska ses som "religiöst hat". Yttrandefrihet leder till en "ohållbar situation", sägs det utan att hymla.
Enligt en av frontfigurerna, Doudou Diene, fram till nyligen FN:s speciella sändebud i frågor om rasism och diskriminering, ska friheten att yttra sig "inte användas för egna syften". Man kan undra vad det innebär och vem som avgör vad som sker i "egna syften". Människor som kräver att slippa förtryck i diktaturer, som ju agerar "i egna syften", vad vill Diene ska hända med dem? En ateist i Iran får inte mycket till frihet att hurra för.

När utrikesminister Carl Bildt i riksdagen i förra veckan förklarade Sveriges roll inför spektaklet i vår sa han att vi ska koncentrera oss på "utvärdering och tillämpning av den handlingsplan som antogs i Durban 2001 (Durban Declaration and Programme of Action), inklusive på de steg som fortfarande återstår att förverkliga."
En rasistkonferens emot yttrandefrihet närmar sig, och på Bildt låter det som om det regnar.
Lennart Brunander, tidigare riksdagsledamot för centern, går så långt att han skönmålar konferenserna. Efter att ha varit på den kaosartade konferensen 2001 skriver han nöjt att "De som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter i sina länder behöver stöd från oss som har förmånen att leva i ett fritt land där vi kan slåss för våra åsikter utan att bli förföljda." (Hallands Nyheter 30/7-07).
Ja, människorna behöver naturligtvis stöd. Inte de som förtrycker sina befolkningar. Brunander missade kanske på något mirakulöst sätt vad som hände på konferensen, eller tror han på allvar att hatkonferenser mot yttrandefrihet på något paradoxalt sätt stärker åsiktsfriheten.

Sverige har en av världens äldsta yttrandefrihetslagar. Vår relativt fria yttrandefrihetslagstiftning är något att hålla i hårt. Religioner har aldrig "mänskliga rättigheter"; det är enskilda människor som har det. Däremellan finns en gräns som inte ska suddas ut.
Människorättsorganisationer som Human Rights Watch och Helsingforskommittén har markerat mot Durban och den kommande uppföljningskonferensen. Frågan är vad vi väntar på?

Av Sakine Madon
sakine.madon@expressen.se