Jesuelle blev bara ett dygn gammal

Fakta: Haiti

Yta: 27750 kvadratkilometer.
Invånare: 8,5 miljoner (Majoriteten är svarta slavättlingar)
Huvudstad: Port-au-Prince.
Bakgrund: Haiti var länge under ett diktaturstyre av först Francois "Papa Doc" Duvalier från 1957 och sedan sonen Jean-Claude "Baby Doc" från 1971 till 1986.
President: President René Preval valdes demokratiskt 2006. Premiärminister: Sedan juli 2008 är Michèle Duvivier Pierre-Louiskt, den andra kvinnan i en maktposition på Haiti. Förre premiärministern Jacques Edouard Alexis avsattes i april efter våldsamma upplopp. Sedan dess har presidenten föreslagit två kandidater men de har inte röstats genom av senaten. Det har senare kommit fram att de inte ville betala för att få röster.
Religion: 75 procent romersk-katolska och 10 procent protestanter. Folkreligionen är voodoo.
BNP per capita: 590 US-dollar (2005) BNP per capita i Sverige 40 910 US-dollar(2005). Kontakta den humanitära organisationen Läkare utan gränser som har specifika projekt för gravida kvinnor på Haiti. Bland annat åker de ut med mobila kliniker i slumområden. Läkare utan gränser jobbar också mycket med traumabehandling, våldtäkter, skottskador från gängvåld och allvarliga brännskador.
Läs mer på: www.lakareutangranser.se

7 september 2008 BILDDOKUMENT: Barndöden  på Haiti

Vi befinner oss på Läkare utan gränsers förlossningscenter Jude Anne i huvudstaden Port-au-Prince på Haiti.
Det är kaotiskt, kvinnornas vrål skär som knivar. De ligger eller står på knä på det hårda stengolvet, spyr och ropar efter hjälp. De väntar på att få plats i gynstolen, föda och gå hem medan blodet fortfarande torkar längs låren. Myggen tuggar på deras vader och det är 40 grader varmt.

Föder i plåtskjul

Även om sjukhuset standard är så långt ifrån västerländsk att det är möjligt att göra någon meningsfull jämförelse, är kvinnorna som kommit hit de lyckligt lottade. Verkligheten för majoriteten är att föda i ett av slummens plåtskjul, utan el och vatten, och med en hemlärd barnmorska eller voodooman som assisterar mot betalning.
Klockan är 14.25 när personlaen kommer springande, öppnar grindarna och lyfter ut Michelle Alfons, 36, ur en ambulans. Hon gnyr. Ögonlocken är halvslutna och bara ögonvitorna syns. Hon har havandeskapsförgiftning och har hittats i kramper på ett golv i slummen. Barnet måste ut, annars dör hon.
- Vi måste sätta igång hennes värkar, det är inte bra, det är för tidigt, säger läkaren Jean-Baptiste Antonio.
En sköterska kommer och lyssnar på barnets hjärta med ultraljud. Det slår bestämt.
- Jag är rädd att det inte räcker. Vi har inte utrustningen, säger Jean-Baptiste Antonio och skakar på huvudet.

Har längtat efter barn

Under tiden kommer Michelles man Elines Odney till sjukhuset.
- Hon var inlagd på det statliga sjukhuset, men de skickade hem henne för tre dagar sedan. Jag kan inte säga varför. Bara Gud vet. Kommer hon att klara sig? Vårt barn? Det är vårt första och vi har längtat, säger han och stryker Michelle över det svettiga håret.
Ingen svarar honom. Det är för sent att sätta in mediciner. Michelle måste räddas. Överlever barnet är det en bonus. Michelle får en spruta. Nu är det bara att vänta. Några timmar senare börjar Michelle känna av värkarna.
Andra kvinnor bär sina nyfödda från förlossningsrummet. Då och då hörs små gälla babyskrik.
Till slut kommer natten och Michelle värkar börjar tillta. Klockan 03.20 rullas hon in i förlossningsrummet där flera andra kvinnor föder barn samtidigt. Hennes man väntar utanför.
- Bara Michelle överlever. Jag gör allt för henne, säger han.
En våning ovanför förlossningsrummet ligger de andra barnen som är för tidigt födda.
- Många kvinnor är så undernärda att deras kroppar inte orkar bära fostret mer än 7- 8 månader. Men många barn klarar sig faktiskt eftersom det är så fuktigt och varmt här, säger Rhian Gastineau som är fältkoordinator på Läkare utan gränser.
På Jude Anne har de inte möjlighet att ta hand om de för tidigt födda barnen mer än något dygn, varje morgon måste de små spädbarnen därför skickas till det statliga sjukhuset som har utrustning och specialkompetens. Men det fungerar bara på pappret, förstår vi strax.

Dog under transporten

Ett av barnen ligger med huvudet ut mot gången, i stället för in mot väggen som de andra. Han är gråblek i huden och ögonen är slutna. Vi ber sjuksköterskan att förklara vad som har hänt.
- Alla barnen blev skickade till det statliga sjukhuset i morse. Men de vägrade ta emot dem. Jag vet inte varför, men de skickade tillbaka dem i bussen. Det blev för mycket för den här pojken som dog under transporten. Vi ska snart linda in honom och lägga honom i en påse som vi gör med de barn som dör, säger hon.
En bit bort sitter den lille pojkens föräldrar i tyst förtvivlan. De vill inte titta på sin döde son. Mamman Kettlie Palmer, 34, är dessutom sjuk av havandeskapsförgiftning och kan inte gå på grund av sina svullna ben. Hon sörjer att hon inte kunde vara med när pojken skulle förflyttas. I stället var det pappan som höll honom när han dog.
- Jag var med honom i bussen, men jag kunde inget göra. Han bara tappade kraften. Han skulle ha hetat Jesuelle, Guds lille son, säger pappan och sjunker ihop i sin vita plaststol.

Haiti - söndertrasat av våld

Situationen är talande för Haiti, ett land som få vet var det ligger eller möjligen förväxlar med en paradisö i Karibien. Här är inget vad det utger sig för att vara. En sak sägs, men betyder något annat. Efter årtionden av konflikter och diktatur är Haiti söndertrasat av våld, kidnappningar och korruption. Att få raka svar på frågan varför, är för det mesta hopplöst. Vissa säger att det är voodoon, andarna som ligger bakom. Andra ger inga svar alls.
Uppbyggandet av en demokrati har bara börjat. Ett steg fram är nästan alltid två steg bak. Under tiden breder allt större slumområden ut sig där polisen av säkerhetsskäl inte åker in, däremot cirkulerar FN:s bepansrade trupper och stridsvagnar på de sönderkörda grusvägarna. Nu har dessutom det senaste årets explosion av matpriserna slagit stenhårt mot Haitis befolkning. All skogskövling har gjort deras mark obrukbar och de måste importera all sin mat till dyra priser som ingen kan betala. I april tvingades premiärminister Jacques Edouard Alexis att avgå efter våldsamma upplopp. Men ingen förbättring har skett sedan dess. I dag äter den haitiska befolkningen bröd som är gjort av lera för att överleva. Smaken är torr, skrapar halsen och kletar sig fast i munnen i flera timmar. Läkare varnar för parasiter och under våra dagar i Port-au-Prince möter vi kvinnor med öppna sår på magen och barn med utslag över hela kroppen på grund av leran som de äter. Våldtäkter har blivit ett maktverktyg för gängmedlemmar. Nyfödda bebisar, sannolikt resultatet av en våldtäkt, hittas slängda på gatorna. Och det är framförallt rädslan för det grova gängvåldet som hindrar de gravida från att ta sig till sjukhusen.

Ökänd slum

I det ökända slumområdet Cité de Soleil träffar vi höggravida Milounde Bargelais, 16. Hon delar ett minimalt plåtskjul med 16 andra personer. Flera av kvinnorna som bor där har fött sina barn i skjulets två sängar.
- Jag vill inte föda här, jag hoppas att jag kan ta mig till Jude Anne när det är tid. Tänk om något händer, då dör båda jag och barnet. Men de flesta föder hemma eftersom det är så svårt att åka till sjukhusen. Det är dyrt med buss och att gå är livsfarligt. Det är så många som blir skjutna och våldtagna.
Hemmaförlossningar i kombination med många havandeskapsförgiftningar, har lett till att Haiti är det land på det västra jordklotet där flest kvinnor dör under graviditeten. 630 av 100 000 gravida kvinnor dör på Haiti. På fattiga, men turisttäta Dominikanska Republiken, som Haiti delar öyta med, dör 92 av 100 000. I Sverige dör i genomsnitt 2 av 100 000.
Dessutom sprider sig HIV som en epidemi. Läkare utan gränser har nu börjat använda sig av mobila kliniker i slummen.
- Vi måste komma till rätta med det här, och för att nå ut till kvinnorna måste vi komma till dem. Det svåra här är att få ut informationen eftersom så många inte kan läsa, säger Raquel Ayora, projektchef på Läkare utan gränser.

Kidnappning vanligt

Varje resa med de mobila klinikerna i slummen sker med stora säkerhetskontroller. Kidnappningar är vanligt och inte sällan får resorna ställas in. Bara några månader före vårt besök har en kanadensisk kvinna från Läkare utan gränser kidnappats, men släppts mot lösensumma.
- Det var konstigt eftersom vi har bra kontakt med gängledarna i slummen. Det är det enda sättet att röra sig där. Men här gick något snett. Det är svårt att veta vad. Inget är vad det ser ut att vara på Haiti, säger Raquel Ayora.
Förutom säkerhetsriskerna och transportproblemen finns det ytterligare en anledning till att så många gravida kvinnor föder barn i slummens plåtskjul; de statliga sjukhusen tar inte emot dem.
På Haiti handlar förlossningsdödligheten inte bara om brist på medicin och vårdmöjligheter. Det handlar framförallt om korruption. Mödrarvården ska vara gratis, men det fungerar inte i praktiken. De kvinnor som inte har råd att betala under bordet skickas ofta hem utan hjälp. En nybliven pappa berättar att läkarna ville ha flera 100 dollar för att förlösa hans son. Det är enorma summor i ett land där genomsnittslönen är 20 dollar i månaden.

För fattig för kejsarsnitt

En nyförlöst kvinna, Kathlyn Alfred, berättar att hon blev hemskickad från det statliga sjukhuset när hon inte kunde betala för ett kejsarsnitt.
- Mitt andra barn har jag fött hemma, men den här gången kände jag att något var fel så jag åkte till sjukhuset. Mycket riktigt låg barnet fel. Ändå hjälpte de mig inte, de sa att det inte var deras uppgift att göra kejsarsnitt. Som tur var hittade jag en privat klinik som hjälpte mig, säger Kathlyn Alfred.
Maktlöshet är det ord som bäst beskriver det vi bevittnar under en vecka med Läkare utan gränser på Haiti. I höst står Haiti ännu en gång inför en turbulent tid då den nya premiärministern Michèle Duvivier Pierre-Louis regeringsprogram ska röstas igenom av senaten. Under de dagarna som vi befinner oss på Haiti pågår stenhårda politiska förhandlingar och många väntar sig nya upplopp och demonstrationer. Vi träffar Michèle Duvivier Pierre-Louis i presidentpalatset.
- Allt behöver prioriteras på Haiti men nu måste jag prioritera bland det som måste prioriteras och viktigast just nu är att vi får igång matproduktionen, säger hon.
- Vi behöver bygga vägar, lära folk hur de ska odla och stötta med mikrokrediter. Det här kan gå snabbt men vi behöver stöd utifrån. Sen måste vi komma tillrätta med korruptionen och då behövs påtryckning. EU verkar ha glömt att vi ens existerar.

Enkelt att förhindra

Med dessa enorma politiska problem som Haiti ständigt brottas med, är frågan när turen kommer till kvinnorna och barnen? Medan stora delar av omvärlden blundar dör kvinnor och barn, trots att det skulle ha kunnat förhindras med enkla hjälpmedel.
På Jude Anne har klockan blivit 03.25 och vi har fått följa med Michelle Alfons in i förlossningsrummet. Ett välskapt tvillingpar föds vid en annan gynstol och de båda barnen skriker högt.
Michelle vänder bort ansiktet, blundar och får en plåtskål under rumpan. Hon flämtar av smärta. Några minuter senare föds hennes barn i plåtskålen. Det är en liten flicka. Hjärtat tickar och sköterskan lägger henne på mammas mage. Vi väntar och hoppas på skriket. Men det är bara tyst.

"Det är inte rättvist"

Sjuksköterskan skakar på huvudet, tar den lilla flickan och lägger henne på vågen. 600 gram. En minut senare slutar hjärtat att slå.
- Det gör ont. Tänk om jag hade fått stanna kvar på det statliga sjukhuset. Då hade hon kanske överlevt. Det är inte rättvist, säger Michelle en stund senare.
Hon tar min hand. Släpper inte min blick.
- Det var mitt första barn och kanske sista chansen. Jag hade längtat, säger hon.
Runtomkring oss fortsätter förlossningsarbetet. Ett barn som dör hör till vardagen på Haiti. En ensam kvinnas sorg finns det inte tid för. Andra kvinnor står på kö för att räddas. När vi lämnar Jude Ann-kliniken ligger hon fortfarande kvar i förlossningsrummet. I en svart påse på golvet, bredvid sophinken för kanyler, ligger hennes dotter.

Av Terese Cristiansson
terese.cristiansson@expressen.se