"Jag kan inte åka till Tyskland nu"

Det här är Rickard Olsson

Ålder: 41 år.
Familj: Särbon Sofia, 26, sjuksköterska, dottern Asta, 5 år, från ett tidigare äktenskap.
Husdjur: Hunden Muskot, en korsning mellan border collie och labrador, utlokaliserad till hans föräldrar sen ett par år.
Bor i: Nacka.
Sommarställe: Det hus han bebor i skogen i Nacka är ett fritidshus.
Aktuell för: Att ha lett Olssons Studio i tv varje kväll under OS.
Uppvuxen i: Gävle.
Pappa har varit: Bilförsäljare.
Mamma har: Sålt annonser på Arbetarbladet innan hon blev sjukgymnast.
Styvfar har: Jobbat på Arbetarbladet.
Rickard har: Jobbat som Tryckfels-Nisse på Arbetarbladet.
Utbildning: Akademikerhaverist, dvs har gått på men icke tagit examen på kulturvetarlinjen.
Karriär i korthet: Distanspraktik på lokalradion i Gävle, Morgonpasset efter Tomas Tengby, Bullen, Söndagsöppet, Nyhetsmorgon, P4 Extra, Binglotto i tre år.
Goda egenskaper: Min genuint positiva inställning att allt löser sig.
Sämre egenskaper: Min inställning att allt löser sig kan bli jobbig för omgivningen.
Gör vågen för: Hösten, för då ska jag koncentrera mig på mitt husbygge. Sågar: Nacka kommun, eftersom jag inte får bygga de 100 kvadrat jag vill, utan bara 75. Förhoppningsvis möts vi på mitten.
Motto: Gå fort och lev mycket så ser ingen hur ful du är.

– Det är förstås sant, hördudu. Det stod mellan mig och Loket som också heter Olsson.
– Annars var det nog så att jag och SVT frågat chans på varandra lite grann och då kom förslaget att jag skulle göra frågesporten ”Vem vet mest” som sänds i höst. Jag tvekade eftersom jag inte vill hamna i spelfacket efter Bingolotto, jag vill få syssla med aktualiteter och med att prata med folk i rutan. Men så kom det här OS-programmet på tal som en del av kakan och då var det mycket lättare att säga ja till hela dealen.
Det började lite vingligt i studion. Du anklagades för både rasism och grabbism och man började undra hur du hade det med omdömet.
– Det var kvällisarna som kallade det för rasism. Men jag tycker att man ska kunna ha en viss distans både till sig själv och andra. Jag skojar gärna med svenskar också, men får jag bara göra det som svensk utan att kallas rasist?
Tyskarna är lite sura på dig, har jag förstått.
– I varje program har vi tyckt synd om någon under OS. En kväll försökte vi tycka synd om tyskarna som fått storstryk av Brasilien i damfotboll, men vi kom överens om att det inte går att tycka synd om tyskar, för det finns hela tiden en liten röst i huvudet som viskar: ”Hitler, Hitler, Hitler”. Det blev ett jävla liv. Över 250 tyska nätsidor handlar om detta och jag kan väl inte åka till Tyskland på ett tag, möjligen flyga högt över.
Nå, grabbigheten då?
– Min ambition har varit att programmet skulle vara som ett samtal på ett kalas eller på krogen. Då kan det vara både över och under och på sidan av bältet.
Fast alla pratar nog inte likadant på kalas och på krogen.
– Nej, men det blir ju olika samtal beroende på vilka gäster som är i studion. Det ska vara dynamiskt, tycker jag. Det blir så trist med formatiserade program. Som ”Agenda” till exempel, där vet man precis vad man har att vänta sig. Samma sak med ”Hey Baberiba”. Men blandar man ”Agenda” och ”Hey Baberiba”, då händer det saker.
En recensent sågade dig och då gick du till motangrepp direkt i rutan. Är du lite ömhudad?
– Nej, faktiskt inte. Konventionen säger att man inte ska svara på en negativ recension. Det är med detta som med den där apburen det hängde en banan utanför. Så fort aporna försökte ta den började det regna och de tycker mer illa om regn än de gillar bananer och alla som försökte ta bananen brottades därför ner och byttes ut.
– Till slut var buren full av apor som visste att de inte fick röra bananen men de hade ingen aning om vad som skulle hända om de gjorde det. Den där recensionen är alltså bananen och jag tycker att man måste utmana konventionerna ibland.
Aha. Och hur är det nu med humor. Vilken sort gillar du?
– Jag uppskattar satir, som vår Kina-tv. Humor med riktning. Som när Gert Fylking klädde ut sig till jycke och juckade mot Musse Pigg. Mot Disney och allt de ger sig ut för att vara. Man kan tycka att det är lågt, men det sparkar åt ett visst håll.
Den där bilden av dig som hänger i studion, är den avsedd att se ut som ett porträtt av en lömsk tyrann?
– Från början såg jag ännu mer ut som Mao, hade hans frisyr, men vi dämpade likheten. Nu är det mer en ikonografi, på det här sättet visar vissa länder upp sina ledare.
Du uppträdde i badbyxor häromdagen. Det var modigt i dessa tider av kroppsfixering.
– Ja, framför allt med den kroppen menar du förstås?
Inte alls, det syns att du tränar mycket. Det har du väl alltid gjort?
– Ja, jag höll på med judo en gång i tiden, tävlade i det. Man kan tro att jag tränar för att hålla kvar ungdomen, men jag är lite gubbig och jag har kommit fram till att jag gör det för att jag ska kunna åldras på ett skönt sätt, leva det liv jag vill när jag går i pension, helt enkelt.
Du syns mycket i tv just nu, har etablerat dig som ett av SVT-s särskilda nyllen. Jag har inte hängt med i detta riktigt, jag såg aldrig på Bingolotto.
– Det är inget att skryta med, Cecilia.
Och nu ska du leda ett dagligt frågeprogram snart, det ska jag titta på. Men du försöker väl inte kopiera Hoa-Hoas program i Kanal 9?
– Det är enkelt att svara nej på den frågan, för Hoa-Hoa kan ingen kopiera. Han är one of a kind.
Just det. Men du lär också vara allmänbildad och nu ska du upp till bevis i ”På spåret” tillsammans med Mari Jungstedt. Vilken medaljplats siktar ni på?
– Det gäller förstås att det blir rätt frågor. Det gick inte så bra för en så bildad person som Jan Guillou. Och Siwert Öholm landade också på hörntänderna.
Och nu raskt över till privatlivet. Du har mått dåligt och fått hjälp av en terapeut, har jag läst i klippen. Vad hände?
– Jag fick en psykisk förkylning i höstas, helt enkelt. Jag var nernött, för att måla med rollern. I sådana situationer brukar grabbar börja träna, men det gjorde jag redan och mådde ändå risigt. Jag gick i stället och pratade med en person och insåg att jag hade för många energitjuvar omkring mig, för många som inte gav utan bara tog. Nu fick jag reda ut varför det blivit så, varför jag tillåtit det.
Men nu är du lycklig igen. Du har tagit dig ur det manliga klimakteriet genom att byta ut din gamla fru mot en rar 26-årig sjuksköterska. Var detta en korrekt och inkännande beskrivning, tycker du?
– Vad ska jag svara? Att jag förstår att du ställde frågan? Men hjärtat tittar ju inte på legitimationen.
– Jag mår bra nu, det känns som om jag haft en åderlåtning och rensat lungorna.
Du har en liten dotter, hela dina IPhone är knökfull med bilder av henne.
– Vi ses så mycket jag kan, även om den här sommaren har varit bananas. Jag får ta igen det nu till hösten. Hon är det bästa jag har gjort i hela mitt liv, hon är det dyrbaraste jag har.
Slutligen, varför heter ditt bolag Positivhalarapan?
– Det är en yrkesbeskrivning som är avsedd att hålla mig på jorden, så att jag inte ska få för mig att sväva iväg och tro att jag är något annat än just fastkedjad vid ett positiv med en liten fez på huvudet. Någon vevar och jag ska dansa, helt enkelt.

PS!
Fotografen Jan Düsing dyker upp på kaféet där vi sitter och Rickard och han börjar genast kuttra om olika ishockeyspelare i Brynäs. Bägge visar sig vara från Gävle och Rickard säger att Orup sagt att om alla som har Gävleanknytning flyttade tillbaka igen, då skulle Gävle bli världens största stad. Därefter kan vi återgå till väsentligheterna.

Av Cecilia Hagen
cecilia.hagen@expressen.se