Var finns glöden, Agnetha?

En stor besvikelse. Dessvärre går det inte att beskriva Abba-Agnethas comeback på musikscenen efter sin långa frånvaro - 17 år - på annat sätt. Då var ändå inte mina förväntningar direkt skyhöga. Vi ju hört hennes tidigare soloplattor. Vi vet att de knappast har varit några "Arrival" eller "Super Trouper". Någon som kan minnas "The heat is on" utan att uppleva obehagliga rysningar? "My colouring book" är emellertid ett helt nytt spår. 13 covers hämtade från Agnetha Fältskogs ungdom. Som arrangerats på ett gammaldags sätt, finstämt om man vill, men också omodernt och, sorry, lite tantigt. Närmast till hands ligger en jämförelse med Art Garfunkel. När Simon & Garfunkel splittrades gav Art ut en rad halvlyckade lp-skivor där han sjöng fint som en solist i kyrkokören ovanpå mjuk orkesterproduktion. På Garfunkels repertoar fanns en cover på "Sometimes when Im dreaming", och den har även Agnetha valt att sjunga på "My colouring book". Låten tillhör cd:ns bättre spår, precis som singeln "If I thought youd ever change your mind". Men de försvinner i plattans blodfattiga easy listening-kropp. Hennes nästan urlakade "Fly me to the moon" är det mest hårresande exemplet på meningslös muzak. Sångmässigt gör hon väldigt bra ifrån sig, men när upphetsningen över att höra den välbekanta stämman lagt sig lämnas lyssnaren i ett skvaligt vakuum. Var finns glöden? Allvaret? Smärtan? Åtrån? Intensiteten? Trots att Agnetha valt ut sina absoluta favoriter från förr ekar slutresultatet egendomligt känslokallt. Som om låtarna inte har någon större betydelse för henne längre.

Av Anders Nunstedt
anders.nunstedt@expressen.se