Hemma bäst

En politik som gör nationell suveränitet till ett okränkbart värde. En retorik där det svenska likställs med det goda och där begrepp som "folk" och "nation" alltmer har ersatt "arbetarklassen". Men kanske framför allt en självgod fientlighet mot minsta avvikande åsikt. Det kännetecknar vad jag skulle vilja kalla nationalvänstern, en tendens vars inflytande i Sverige vi ser växa. Symptomatiskt är hur LO:s jakt på utländska arbetare har följts av regeringens utfall mot "sociala turister", dess helomvändning till förmån för övergångsregler och ytterligare skärpt invandringspolitik. Polariseringen i frågan om nationellt självbestämmande har präglat hela globaliseringsdebatten, och tycks vara en viktig bakgrund till den uppmärksammade striden inom Ung Vänster. Ännu ett exempel är vänsterpartiets nya partiprogram, vars slutmening lyder: "Folkrätten och principen om nationellt självbestämmande måste försvaras." I artikeln "Nationalvänstern - så funkar den" i tidskriften Arena (1/2004) lyfte jag fram en rad exempel på minst sagt tvivelaktiga resonemang kring folk och nation, hämtade från hela vänsterspektrat, och försökte analysera hur det kunde gå så snett. Reaktionerna blev många och talande. Få försök att motivera de nationella ställningstagandena gjordes bland dem som kände sig träffade. I stället utkristalliserade sig tvåtre osakliga svarslinjer: Aftonbladets kultursida har i två olika artiklar attackerat mig för att gå i högerns ledband och splittra vänstern. Såväl Pelle Andersson (25/2) som en ganska förvirrad Olle Svenning (6/3) läxar gravallvarligt upp mig utifrån ståndpunkten att den som försöka ifrågasätta vedertagna premisser bara är till skada. Resonemanget är typiskt för många vänstersossar: så länge vi kan upprätthålla konsensus och bygga breda allianser behövs inget nytänkande. Andra typen av svar kommer från exempelvis Aron Etzler, vänsterpartiets främsta nationella ideolog som undantagslöst satsat på att stämpla alla som försöker hitta vägar för vänstern bortom det nationella som maskerade liberaler. Han, liksom en hel del andra vänsterpartister och LO-företrädare, använder nämligen den för nationalvänstern mycket typiska metoden att genom negation tro sig bevisa den rätta ståndpunkten. Om liberala ledarskribenter hyllar det kosmopolitiska, måste den korrekta socialistiska positionen enligt Aron Etzler vara att kämpa för att människor ska stanna "där de har sina rötter". Denna negationens logik är fast förankrad i den ortodoxa marxismens bagage av dialektisk metafysik med rötter hos Hegel. När nationalvänstern låter negationen av liberala ståndpunkter vara sin politiska kompass, överlåts problemformuleringsprivilegiet till motståndaren. De outtalade premisser som en verklig vänster borde vara de första att ifrågasätta förblir då opolitiserade. Detta är som tydligast i frågan om arbetskraftsinvandring: När näringslivsorganisationer och borgerliga partier säger ja till invandring på företagens villkor - säger LO, s och v kategoriskt nej och kräver i stället hårdare reglering. "Det sunda förnuftet" säger nämligen att borgerlighetens linje måste stå i diametral motsättning till (den svenska) arbetarklassens intressen. Sedan står debatten mellan två parter som vill reglera invandringen på olika sätt. Ingen slåss egentligen för fri rörlighet och öppna gränser, ingen vågar väcka tanken på en välfärd som inte är kopplad till uppehållstillståndets nålsöga. Instinktiv negation ligger också bakom vänsterns allmänna förtjusning för begrepp som "hejda", "kyla ner", "tygla" och "gjuta olja på vågorna". Eftersom ordet "avreglering" erövrats av nyliberala ideologer förutsätts det oreflekterat att frånvaro av statlig kontroll per automatik är farligt. Därmed blockeras den potential som skulle finnas i att ta avreglerandet på allvar och kämpa för fria flöden av människor, varor och information - mot dagens militarisering av gränser, vansinniga tullmurar och galopperande protektionism av patent- och upphovsrätter. Problemet med en vänster som gör nationell suveränitet till något heligt blir kanske allra tydligast när det kommer till de små nationalstater som kallas skatteparadis, och som lever på att undanhålla en stor och växande del av världsekonomins resurser från all form av fördelningspolitik. Hur dessa pengar ska komma fler tillgodo utan att man inkräktar på den nationella suveräniteten är en av många frågor som nationalvänstern vägrar besvara. De aktuella små länderna har ju själva suveränt, ibland till och med demokratiskt, beslutat att basera sin ekonomi på bankfack och låtsasföretag. Att fromt vänta på att dessa staters invånare frivilligt avsäger sig sina privilegier lär inte räcka långt. Ändå vore en sådan strategi helt i linje med nationalvänsterns typiska definition av demokrati - att "folkstyre" innebär att ett etniskt avgränsat "folk" styr sig själv. Vänsterpartiets nya program fastslår: "Ett försvar av demokratin kräver i dag också ett försvar av den nationella självbestämmanderätten." Att medborgarna ska bestämma i egna angelägenheter är en sliten klyscha. Men i en tid där en stor del av invånarna i Sverige och Europa inte har något medborgarskap, hamnar sådana demokratibegrepp farligt nära en rasistisk uteslutningsmekanism. Och vilka angelägenheter är "egna"? Staternas makt blir som en följd av globaliseringsprocessen i allt mindre grad begränsad till det egna territoriet. När nationella regeringar fattar beslut om migrationskontroll, jordbrukssubventioner eller miljöregler får dessa omedelbara följder på invånare i andra nationer - oavsett hur "suveräna" dessa nationers regeringar försöker vara. Varför är det egentligen mer rimligt att tillerkänna Sverige eller EU den suveräna rätten att i "folkviljans" namn besluta vilka utifrån som ska få komma hit och ta del av välståndet, än att låta invånarna i Vellinge eller Sjöbo stänga sin kommun för flyktingar? Kritik av existerande välfärdsmodeller behöver inte innebära att allt som uppnåtts inom nationalstatens ram måste kastas bort och att en ny vänster därför skulle behöva börja från noll. För det första fungerar inte rättigheter som trappsteg varifrån man går vidare till nästa, utan de är politiska konstruktioner vars betydelse förändras med tiden. För det andra kräver naturligtvis utvecklandet av alternativa strategier först en öppenhet för att diskutera nya tankesätt. Tyvärr karaktäriseras dagens vänster av det motsatta - en fientlighet mot nya idéer som leder till att viktiga framtidsfrågor hamnar utanför den politiska debatten. Detta bekräftas av den senaste tidens debatt kring vänstern och det nationella. Kritiker av den nationella yran stämplas av högljudda nationalvänster-röster som världsfrånvända "fåtöljfilosofer". Mot dessa ställs "vanligt folk", vilka enligt bland andra Aron Etzler "instinktivt" vet att globaliseringen är "ett elitprojekt". Malligt framhålls exempel på stora antikrigsprotester och vänstermobiliseringar som skett under pro-nationella och antiglobala paroller. Men stakar slagord som dessa automatiskt ut en gångbar väg för vänstern bara för att de vid enstaka tillfällen nått snabb popularitet? Alternativet till nationalismen behöver inte heller innebära vurmande för ett starkt EU som motvikt mot USA, i stil med det nyligen formerade nätverket Vänster för Europa. Tvärtom är det bara en verkligt global vänster som på ett trovärdigt sätt kan motverka de protektionistiska dragen i EU-bygget. Jag tror inte att brist på enighet, utan brist på visioner och offensiva strategier, är vänsterns problem. Och jag tror inte det finns en chans att förändra världen på allvar för en vänster som paranoiskt bortstöter varje försök att diskutera framåtblickande projekt. De rörelser som under 1900-talet förändrade samhället på djupet gjorde det genom att förvandla vad som tidigare ansetts som självklart och opolitiskt till att bli stridsfrågor - inte genom att utgå från vad det redan finns bred enighet kring. En vänster som i dag hellre kramar nationen än vågar gå på offensiven kommer sannolikt att sakta vittra bort. *** Rasmus Fleischer är frilansjournalist knuten till tidningen Arbetaren

Av Rasmus Fleischer
kulturen@expressen.se