Vår saknad efter Jungfru Maria

Saknaden efter Maria kan nästan beskrivas som en fantomsmärta, en känsla av något annat som kunde ha varit, att ha ont av något som fattas. Kanske delas denna saknad av flera?
Maria fattas oss och även hela hennes stora familj. Saknaden är stor efter den helige Josef, helgonen, änglarna, inkarnationens verklighet.
Särskilda fester till helgonens ära fanns redan på 100-talet och vi för denna tradition vidare. Viktigt att vi då minns och för fram det största av helgon, Maria.
I de flesta städer finns en Mariakyrka. De är namngivna efter Jesu moder Maria, de har fått Marias heliga namn.
En gång i tiden fanns Maria mitt
ibland oss, hon deltog i våra vardag, hon var älskad och vördad. Hon kallades
tidigt för Vår Fru. Spåren efter henne finns kvar
i namnen Vårfrukyrkan, Vårfrukoret, Våffeldagen, som från början hette Vårfrudagen. Vårfrukoret var det förnämsta av koren, det östra, som befinner sig närmast soluppgången.
Det finns ett stort tomrum i Sverige efter Maria, en saknad efter hennes närvaro. Varje människa bär en gudsbild inom sig och en längtan efter helhet och godhet. Och i den gudsbilden saknas ofta en moderlig, kvinnlig sida.

Maria spelade en gång en stor roll i de nordiska folkens liv. Kvinnorna bad Maria om hjälp vid förlossningen och vid alla familjeangelägenheter var Maria en centralgestalt och hon har alltid levt och vördats i folkfromheten.
Många fann säkert en tillflykt hos henne, inför Marias bild, hon som var både ung flicka, maka, mor och som även förlorat sitt barn. Hon gav kvinnorna någon att samtala förtroligt med.
Min egen saknad efter Maria, efter hennes närvaro i kyrkan blev så stor att jag konverterade till katolska kyrkan.
Jag kände att hon drog mig till sig, hon förde mig tillbaka till rötterna, till urkyrkan, Jag längtade efter en hel familj, en familj med både himmel och jord i samverkan.
I Svenska kyrkan var det så ekande tomt – inga helgon, inga änglar ingen moder. Bara fader och son.
Det ekade under kyrkvalven av de långa predikningarna. Ordet blev bara till ord, de blev inte till kött.
Jag greps av en fruktansvärd längtan efter mor Maria och efter kyrkans mor, efter den kvinnliga närvaron. Visheten som föregick allt. Hon som var högt benådad, som svarade ja när ängeln Gabriel besökte henne. Hon som svarade: Gör med mig som du har sagt. Ske din vilja. Hon som hade tillit.
Jag började även känna en längtan efter den helige Josef som beskyddade henne och barnet. Och efter det kvinnliga!
Mjölken och tårarna saknas! Extasen saknas! Hängivenheten saknas! Det icke verbala, ordlösa saknas! Skapandet saknas! Den helige ande saknas! Liturgin saknas! Navelsträngen till paradiset är borta.

Min egen jordiska mamma sade till mig: var försiktig Birgitta, berätta inte det här för någon, de kan bli arga på dig!
I hennes medvetande fanns fortfarande ett eko från den katolska faran. Det fanns länge en lagstiftning mot den katolska tron och det var förenat med att kunna dömas till döden eller att förvisas
om man var katolik.
Maria blev så småningom ett ofarligt smycke att hänga upp på väggen eller att ställa i ett hörn.
Men Maria är en modig och kraftfull kvinna som säger ja till livets alla utmaningar och som ständigt inspirerar till nya visioner. Hon vänder upp och ner på hierarkier och visar på människans och inte minst kvinnans värdighet.
Våra stora diktare Gunnar Ekelöf, Bo Setterlind, Hjalmar Gullberg har Maria i sitt hjärta och det är folkfromheten och kulturen som burit henne genom århundraden.
Hon har varit fördold och hon verkar fortfarande tillsammans med Josef i det fördolda, i tystnaden och de är den kristna meditationens grundfigurer. De bär nådens mönster.

Mariakulten var svår att avskaffa bland befolkningen. När Maria försvann från kyrkan blev hon kvar i naturen och i kulturen. Folktron ger must och näring till religionen, genom heliga källor, uppenbarelser, personligt tilltal, bönhörelse. Hon har alltid varit djupt älskad och saknad.
Det är fler som vaknat upp och börjar något yrvakna erkänna den saknad som finns. Hon fattas oss.
I Uppsala domkyrka finns nu en märklig skulptur som heter ”Återkomsten”. Professorn vid Konstfack Anders Widoff har gestaltat Maria i form av en skulptur, stående på tröskeln till sitt eget kor, hennes blick söker sig mot Vasakoret, det som en gång var Vårfrukoret där Marias altare fanns innan reformationen.

Den dåvarande biskopen KG Hammar hälsade Jesu moder Maria tillbaka till Uppsala domkyrka efter 500 år.
”Hon är efterlängtad”, sade KG Hammar, ”och hon har mycket att säga oss i dag. Hon har stigit ur sin altartavla och står nu på golvet mitt ibland oss. Hon har kommit närmare oss och vi henne.”
Vi kan i enhetens tecken samlas igen. Maria vittnar om kärlekens förnyande kraft.
Men i musiken har hon alltid varit närvarande. Det är märkligt. I den nutida klassisk musiken är hennes närvaro mycket stark, som hos Arvo Pärt och John Taverner.
BIRGITTA LÖWENDAHL
Birgitta Löwendahl är ordförande för den ekumeniska föreningen Maria Regina Caeli, ”för spridandet av kunskap om och kärlek till Jungfru Maria”. Den ger också ut tidningen Jungfru Maria.

Av Fjärde Sidan
fjarde.sidan@expressen.se