Schenström straffas för att hon är kvinna

När de smygtagna krogbilderna på statssekreterare Ulrika Schenström och TV 4:s reporter Anders Pihlblad först dök upp, började jag grubbla över ordet nyheter. Inte för att jag tyckte att det var så särskilt märkligt att de publicerades, vilken (stor) redaktion som helst skulle ha slängt ut dessa bilder till allmänheten. Så ser medielogiken ut i dag.
Nej, jag började fundera över vad som egentligen är nytt i en nyhet. Det enda nya den här gången är väl att den som dyrkas är en kvinna. Förr i tiden hade män monopol på toppjobb i statsrådsberedningen, och även de blev minsann uppvaktade av trånande journalister. I tidigare regeringar har det funnits ministrar med farligt nära kontakter med kvinnliga reportrar. Det har alla i journalistvärlden känt till, men det hånglandet blev aldrig lika stora NYHETER som Ulrika Schenströms tête-à-tête med en manlig tv-reporter kom att bli. Kanske fanns det inga kameror i närheten på den tiden? Eller var journalisterna sämre nyhetsjägare förr? Men det fanns ändå rätt många ögon som såg. Umgängesformen borde vara lika moraliskt förkastlig, men det som då förblev journalistskvaller på redaktionerna har i dag seglat upp till en offentlig diskussion om symbiosen mellan politiker och journalister. Det är en viktig diskussion, men ingen ska inbilla sig att problemet föddes vid ett restaurangbord i förra veckan. Jag är övertygad om att den offentliga uppståndelsen i dag bara är en följd av de omkastade rollerna.

Men även om det finns en god portion hyckleri i upprördheten över statssekreterarens och reporterns kärvänlighet, är reaktionen intressant. Den är numera inte unik för Sverige eller för andra puritanska och protestantiska delar av världen. Den försåtliga blandningen av politik och intimitet börjar väcka nyfikenhet – eller olust – även på andra håll. Och det går fort. När till exempel Bill Clinton råkat i klistret på grund av Lewinskyaffären bodde jag i Paris, och jag minns att jag inte tyckte historien var så märklig eftersom jag fick den speglad genom ett franskt prisma. Ingen var särskilt chockerad över Clintons prassel, alla var däremot arga på ståhejet i USA. Mest i gasen var tidningsförsäljaren i kvarteret, som trodde att världens alla regeringar nu stod på randen till kollaps eftersom amerikanerna i all sin uppblåsthet fått för sig att sex utanför äktenskapet skulle vara ett brott. ”I så fall är ALLA politiker kriminella!” När jag påpekade att frågan också handlade om ifall USA:s president ljög eller talade sanning, stirrade han helt oförstående på mig. ”Men det är väl klart att han ljuger!? Det är ju en presidents jobb att ljuga!”

Det samtalet lärde mig en hel del om fransmäns illusionslösa syn på politiker – då. Men i dag är jag inte lika säker på att tidningsförsäljaren skulle fnysa så föraktfullt. Likgiltigheten för politikers privata affärer börjar minska även där. Förra året gavs boken Sexus Politicus ut i Frankrike, unik i sitt slag. Den handlar om kända franska politikers utomäktenskapliga äventyr, ofta solkiga och
oglamorösa. Bokens kvalitet är ojämn, men det är första gången som den horisontella maktutövningen i Frankrike i modern tid skärskådas öppet. Och den visar att påfallande många – presidenter och mer dödliga politiker – väljer ut just journalister till sängkamrater. Det gjorde till exempel Nicolas Sarkozy när han var inrikesminister och hade en tillfällig kris i äktenskapet med Cécilia. Men Cécilia kom tillbaka och Nicolas fimpade journalisten brutalt.

För tio år sedan hade Sarkozys historia bara varit en del av Paris journalistskvaller. Nu kan alla läsa om den i en bok som går att köpa i bokhandeln. Om skildringar av typ Sexus Politicus leder till en tydligare gränsdragning mellan politiken och journalistiken är förstås svårt att säga, men den river åtminstone slöjan av hyckleriet. Och det är ju en bra början.

INGMARIE FROMAN
Ingmarie Froman är frilansjournalist. Hon var 1989–1993 korrespondent för Rapport i Bryssel och 1996–2002 Sveriges Radios korrespondent i Paris.

Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se