"Jag håller trots allt på min gosse"

Jämnåriga vänner suckar medlidande och undviker sorgfälligt att fråga hur barnen mår. Undrar förstulet hur jag känner det när min inredning och smak förlöjligas och intimiteter om hemlivet avslöjas. Det egna, mitt och andras. Släktingar undrar vad det var som gick fel efter framgångsrika studier och – gubevars! – ett ok av förväntningar och möjligheter till en akademisk karriär. Bekanta uttrycker en förment välvillig beundran för pojkarnas förmåga att ”ta sig fram”. Det handlar om Alex och Carl Johan. Mest Alex. Alex som slår svenskt rekord i blogg, som skojar, smädar och raljerar. Som hånar och förhärligar. Och avverkar fenomen och bagateller i ett rasande tempo. Som röjer bland både möss och människor. Rått, vulgärt och elegant i en halsbrytande blandning. Till uppenbar förtjusning bland hundratusentals läsare och till förbittring och avsky bland ett antal färre.

Det är inte utan att jag också undrar vad det egentligen är fråga om. Och jag gläds, förfäras upprörs och generas, ler och gråter. Skäms och yvs.
Häromdagen gick han i någras ögon för långt med en svidande kritik av en kritiker på Aftonbladet. Och fick på skallen. I somras fick Alex själv fungera som ingress och dragplåster för en artikel i Svenska Dagbladet om den så kallade Stureplansvåldtäkten. Dra läsare. Ett journalistiskt övergrepp, menar jag. Men det tillhör tyvärr också offentligheten. Alex använder och används. Det är priset. Kanske är det också belöningen. Jag, som själv har tangerat den här typen av offentlighet, både som utövare och utsatt, förhåller mig avvaktande, för det kräver en balansgång mellan närhet och distans, som i längden är nästan förtärande för den egna personligheten.
Kritik som profession – apropå aftonbladetandersson – är svårt. Ett liv som består i att bedöma andra och deras prestationer, vad gör det med ens själ? Vad rymmer det av egen självrannsakan. Hur uppmuntrar det ödmjukhet, egen tillväxt och mognad? Och vem kritiserar kritikerna? Det vore en viktig uppgift i sig. Att göra det visade sig alltså i dagarna orsaka konvulsioner på redaktionen. Är dessa ”licensierade” tyckare otillåtet villebråd. Och i så fall varför?

Att häckla människor för ett skratt är varken nytt eller särskilt svårt. Men är det värt att uppmuntra? Ja, om det handlar om saken, makten eller inflytandet, inte individen. Om pilarna är välriktade och motiverade. Och om giftet inte är dödligt. Att ironisera över sig själv anses däremot både blygsamt och klädsamt. Men hur mycket är fåfänga? Hur sanningsenliga blir i längden självrecensioner? Men absolut, om den egna spegelbilden reflekterar en generell undran över tillvarons dimensioner. Alex blogg rymmer båda. I en blandning av iakttagelser gör han sig själv – och andra! – till representanter för många av de trivialiteter, bisarra företeelser, avarter och rena dumheter, som vi omges av. Är det i längden framkomligt? Har det något intresse? Tydligen. Är det underhållning eller samhällskritik? Satir eller allvar? Jag tror inte läsarna vet. Och kanske är det just den tvetydigheten som förklarar fenomenet.

Formen är delvis ny och kanske uppfattar något bloggen som en dagbok, ett självutlämnande. Jag uppfattar det mer som en tecknad serie. En stiliserad och överdriven snabbskiss, rå och obearbetad. Ocensurerad och ofta oöverlagd. Bloggfenomenet Alex är inte min gosse, den Alexander jag känner. Han har skapat en schablon, en seriefigur, med drag av sig själv. En karikerad person, som döljer både bildning och uppfostran, som utmanar genom att servera familjeliv och böjelser till allmän beskådan, och glupsk förtäring.
Och varför? Det är frestande för medierna att referera till både morfar och pappa. Det vore att förenkla. Det finns så oändligt många olikheter. Parallellerna skulle möjligen vara att lita på sin egen röst, att vilja vända sig till breda lager, en tradition av publicism och en nästan dumdristig brist på rädsla. Inte en trygghet, utan snarare ett behov att kompensera en inre oro.
I en alldeles egen form. En iakttagande publistik när den är som bäst både roar och biter. Balansgången är svår.

En personlig kontaktyta med hundratusentals i veckan säger något om såväl skribent som läsare. Det är en maktställning, som också öppnar för både idolisering och offentlig mobbning. Att behålla och legitimera den fordrar både att förföra, roa och att reflektera med ömhet och empati. De kraven, och ännu fler, borde man ställa också på de officiella och legitimerade tyckare, som har som livsvärv att bedöma andras prestationer.

LISETTE SCHULMAN
Lisette Schulman är mamma till bloggarna Alex och Calle Schulman, dotter till författaren Sven Stolpe och har varit gift med legendariske tv-producenten Allan Schulman.