Döm inte mina kompisar på förhand

Det finns alltid två sidor av ett mynt, det borde alla kunna enas kring.
Men debatten rörande de unga manliga så kallade Stureplansprofilerna, som just nu sitter häktade misstänkta för våldtäkt, har varit skrämmande ensidig. Upprörda och stundom hysteriska röster har de senaste dagarna fått skrika oemotsagda. Man får lätt intrycket att det är säkerställt och bortom allt rimligt tvivel att de misstänka killarna – som jag känner – är skyldiga sexualbrottslingar. I den mån någon haft en avvikande uppfattning om vad som hänt än den som presenteras i pressen, har dessa stannat vid viskningar. Varför?
Är det tabu att ifrågasätta en misstänkt våldtäkt? Väljer folk rätt och slätt att ha den åsikt som är enklast och ligger närmast till hands?

Jag har provat mig igenom en hel del olika roller i mitt liv; den seriösa studenten, den oseriösa studenten, den seriösa reportern – och den oseriösa reportern. Jag har varit en så kallad glamourmodell, men även gjort några försök till ett seriöst modellande. Under mina tonårsår har jag varit mer eller mindre ”lösaktig” i mitt sätt att tala och klä mig. Men i perioder har jag känt mig nästan sjukt dragen till det strikta och propra. Privat har jag ibland varit berusad kroggäst. På arbetstid har jag varit auktoritär nattklubbschef med stenkoll på gästerna.
Jag är en mångsidig person som är svår att sätta en stämpel på, vilket har förbryllat många människor som jag mött. Människans hjärna vill ju helst sortera saker och personer i fack. Jag vet med andra ord en hel del om att bli behandlad utefter den personlighetstyp jag utstrålar, det vill säga vad jag själv väljer att utstråla.
Jag har aldrig blivit våldtagen. Eller rättare sagt: Jag har aldrig ansett mig ha blivit våldtagen. Meningarna tycks ju gå isär gällande vad som definierar en våldtäkt. Och visst är det svårt att skilja svart från vitt i många fall. Men en sak vet jag: Målar man upp sig själv som tjejen som inte kan säga nej blir man också behandlad därefter.
Ingen kan veta exakt vad vi tänker. Med dagens kommunikationshinder runt oss är det även svårt att uppfatta vad vi egentligen menar. Ibland måste vi nästan artikulera överdrivet tydligt för att få fram det vi vill.
Det ligger i människans natur att ta chansen då den dyker upp – att ta vara på tillfällen. Jag tror knappast att den häktade tjugoettåringen skulle ha våldtagit mig. Om det var han och jag som hamnat på en blöt efterfest tillsammans skulle den där natten som snart ska upp i hovrätten aldrig ha slutat så illa. Detta oavsett om jag varit berusad eller inte, oavsett hur jag hade valt att klä mig. För någonstans handlar det om att vara tydlig gentemot sin omgivning med vad man vill.
Vi har en skyldighet gentemot oss själva att tänka objektivt på hur omgivningen kan tänkas tolka vårt beteende. Det handlar mycket om att bygga upp en integritet som andra kan ”nosa sig till”. Vi måste bestämma oss för att vi har ett högt egenvärde – något som kanske till och med en Stureplanskille full med förnedrande jargong hade valt att respektera.

En teori till varför gränserna mellan våldtäkt och icke våldtäkt tycks vara så vacklande i det första fallet som den så kallade Stureplansprofilen är inblandad i, samt i liknande fall, är att tjejerna som påstår sig ha fallit offer för ”våldtäktssvinen” i själva verket har känslomässiga band till killarna. Det ligger förmodligen en hel del psykologi – sårade känslor – i dessa historier.
Tjejerna har med största sannolikhet följt med killarna hem frivilligt, knappast omedvetna om att någon form av sexuellt umgänge kommer bli aktuellt. Förmodligen har samma skeende hänt tidigare. Att säga tvärnej till en person som man hyser starka känslor för – finns det över huvud taget något svårare?
Trots detta så måste vi tjejer inse att vi inte kan lägga våra egna val i någon annans händer. Vi måste ta bättre hand om oss själva. Vi måste fatta att alla små val vi gör ger ringar på vattnet. De ringarna blir vår aura – och vår aura visar vad vi vill.

Att det finns tjejer med dålig självkänsla och killar med taskig kvinnosyn är inget nytt.
Det som gör mig mörkrädd är att medierna skriver om de misstänka killarna som om de vore skyldiga. Det känns som om många är skadeglada.
Det här handlar om snygga och rika killar – så kallade brats – som varit vana att få vad de pekar på.
Det är förstås helt okej att hata brats, men när medierna ger vika för pöbeln och sätter pressetiken och ytterst rättssäkerheten ur spel befinner vi oss på ett sluttande plan.
Därför ber jag er vänta med att döma mina bekanta tills domstolen sagt sitt.

MONICA JONSSON
Monica Jonsson är skönhetsredaktör och bloggare på Glife.se
Hon studerar också juridik och har nyligen slutat arbeta som nattklubbschef inom Stureplansgruppen.