Johannes Forssberg: Dödliga utopier
Den gamla narkotikapolitik hon företräder dör ut på flera håll, på grund av vetenskap och usla erfarenheter. Men i staden med landets största missbruksproblem upplever den en renässans sedan Rydbergs tillträde.
Sedan förra vintern har hon riktat sin vrede mot Stockholms brukarförening, en patientorganisation för narkotikamissbrukare.
Anledningen till att Rydberg påbörjade denna kamp var att brukarföreningens riksorganisation då var medlem i ENCOD, ett spretigt narkotikapolitiskt nätverk. Medlemsorganisationerna förordar – liksom bland annat WHO – en skadereducerande narkotikapolitik.
I ENCOD finns också medlemmar som vill legalisera lättare droger. Detta tog Rydberg som intäkt för att brukarföreningen var ”drogliberal” – och hela hennes patos blossade upp som ett fyrverkeri.
I ett pressmeddelande krävde hon att brukarföreningens offentliga anslag skulle dras in. ”Vi ger ju inte pengar till nazister”, motiverade hon kravet med i en tevesoffa.
Men den dåvarande majoriteten i stad och landsting lyssnade inte på Rydberg.
Brukarföreningens verksamhet på stadens behandlingskliniker fungerade nämligen utmärkt.
De bokade läkartider åt missbrukare som aldrig skulle våga ta kontakt med myndigheterna själva. De körde hundratals narkomaner till behandlingskliniker. De bidrog till att lösa ett av missbruksvårdens stora problem – patienternas bristande förtroende för samhällets institutioner.
Men Rydberg brydde sig som sagt inte om allt detta. Brukarföreningen hade ju – gud bevars – varit med i ett nätverk där några andra medlemmar ville legalisera cannabis. Vad är väl räddade liv mot nåt så oerhört djupt graverande?
I höstas vann borgarna landstingsvalet i Stockholm. Birgitta Rydberg blev landstingsråd och anslagen till brukarföreningen drogs in. Rydberg hävdar att beslutet fattades på goda grunder av samtliga borgerliga ledamöter. Men i protokollet finns ingen motivering. Och ingen av Rydbergs allianskollegor vet varför stödet drogs in. Alla hänvisar tillbaka till Rydberg, utom kristdemokraten Stig Nyman som underkänner beslutet.
När jag ber Rydberg om en motivering säger hon att landstinget prioriterat att ge pengar till ”sjukvårdsnära organisationer”.
Det är bara det att brukarföreningen bedriver framgångsrikt samarbete med fem kliniker i staden. Föräldraföreningen mot narkotika – som beviljades anslag med 420 000 – skulle däremot inte släppas över tröskeln på en klinik. De har en egen ”ideologi” för behandling av drogmissbruk: bara drogfria missbrukare får behandlas.
Enligt alla seriösa forskare är tungt missbruk en sjukdom, och sådana har inte behandlats med ”ideologier” sedan upplysningen.
Eftersom Rydberg inte kunnat motivera beslutet får vi gå tillbaka i tiden. Förra vårvintern sa hon i ett trängt läge att brukarföreningen inte bör få bidrag eftersom de inte står bakom visionen om ett narkotikafritt samhälle.
Alltså den vision som gör att Rydberg exempelvis motsätter sig sprutbyten för brukarföreningens medlemmar.
En utopist måste alltid tänka bort människorna. Varje gång tanken på en narkoman som injicerar hiv och hepatit-c dyker upp i Rydbergs huvud måste hon sluta sina sinnen och tänka på målet.
Miljoner människor har dött på det sättet genom historien. Som siffror i utopisters beräkningar.
Och ännu fler lär det bli i Stockholm de närmaste fyra åren.
Upp
Gå till förstasidan