Sverige behöver kvinnliga imamer

Fredagen den 15 november

2004 inträffar en sorglustig incident i Bahrain. I en av örikets största moskéer har drygt sju tusen människor samlats för att förrätta den sedvanliga fredagsbönen. Knappt har imamen stigit upp i predikstolen förrän man upptäcker att allt inte står rätt till. Imamens röst saknar nämligen den djupa baston som man kommit att vänja sig vid genom åren. Trots det välgjorda lösskägget och mustascherna, avslöjas den medelålders kvinnliga "bedragaren". Det krävdes fyra karlar för att övermanna och överlämna henne till polisen. Hon var med andra ord en ovanligt stark representant för "det svaga könet". Det sorgliga med incidenten är att vi aldrig fick veta vad hon hade tänkt säga i sin predikan. Att det var viktigt förstår vi av den stora uppoffringen.

Detta misslyckade första

försök av en kvinna att leda fredagsbönen skulle så småningom komma att följas av ett lyckat sådant, i ett helt annat land och under helt andra former. Den 18 mars 2005 leder den afro-amerikanska imamen Amina Wadud en blandad församling av män och kvinnor i S:t Johns katedral i New York på Manhattans Upper West Side. Även böneutroparen Suheyla El-Attar var en "syster", och gudstjänsten skedde, till skillnad från i Bahrain, fullkomligt offentligt och "oförklätt".

Amina Waduds

fredagsbön i katedralen i New York den 18 mars 2005 har blivit något av en milstolpe i islams historia och har satt i gång en livlig och fruktbar diskussion mellan så kallade "konservativa" och "progressiva" muslimer i USA. Händelsen, som skulle kunna beskrivas som en "happening", arrangerades av gräsrotsrörelsen Progressive Muslims Union. Sedan dess har det börjat hända en hel del. I alltfler moskéer i USA ifrågasätts åtskillnaden mellan könen och en kvinna som stiger upp i predikstolen en fredag är på god väg att bli ett vardagligt och icke-uppseendeväckande inslag i den muslimska miljön. Och detta tack vare pionjären Amina Wadud som sade: "Jag vill ingjuta mod i muslimernas hjärtan, så att de i både sina offentliga, privata och religiösa angelägenheter, ska veta att de är enade och jämlika." Om patriarkatet konstaterar imamen lakoniskt: "Dess tid är förbi." Alldeles nyligen firade muslimer över hela världen, även här i Sverige, högtiden Eid Al-Adha till minne av fader Abrahams offer av en vädur i stället för sin son Ismail/Isak. I USA leddes en av de offentliga bönerna av den kvinnliga imamen Nakia Jackson.

Amina Wadud är för

närvarande verksam som professor i islamologi vid Virginia Commonwealth University i USA. Redan i augusti 1994 hade dock Amina Wadud hållit en predikan vid Claremont Road-moskén i Kapstaden, Sydafrika. Händelsen ledde till att hon började få dåligt rykte i vissa fundamentalistiska kretsar men kom aldrig att uppmärksammas internationellt. Kvinnliga imamer har faktiskt agerat böneledare vid ett fåtal tillfällen tidigare i länder som Sydafrika och Kanada, men det är först i och med Waduds spektakulära gudstjänst i katedralen i New York som fenomenet uppnått vidsträckt ryktbarhet. Sedan dess har imam Wadud fortsatt sin pastorala verksamhet, som har blivit alltmer avdramatiserad och en naturlig del av den muslimska vardagen i USA. Den 28 oktober 2005 var hon inbjuden som talare på en konferens för islamisk feminism i Barcelona, Spanien. Hon fick då tillfälle att leda bönen för den blandade församlingen. Därmed tog idén om kvinnligt imamskap ett av sina första stapplande steg i Europa. Fröet har slagit rot, och gror. Välutbildade, välartikulerade och fromma muslimska kvinnor i Västvärlden upplever det som minst sagt märkligt att inte kunna tala till både män och kvinnor i moskéerna. Wadud och hennes progressiva rörelse kräver inte att andra tolkningar upphävs. Allt de vill är att deras synsätt ska erkännas som en del av islams mångfald.

Det är klart att

tolkningarna blir annorlunda om även kvinnor är med. Kvinnornas erfarenheter och röster behövs. I Sverige har islam en betydligt kortare historia än i USA och samfundet består ännu till största delen av invandrare. Men även här kommer vi i sinom tid säkerligen att få se framväxten av en kvinnoimamrörelse motsvarande den amerikanska. Jag ser fram emot den dagen då man kommer att kunna arrangera öppna seminarium och paneldebatter i våra svenska moskéer med både manliga och kvinnliga deltagare. Det låter varken märkvärdigt eller kontroversiellt. Att vi ska behöva dagdrömma om dylikt säger därför desto mer om det bedrövliga tillstånd svensk islam befinner sig i.

Mohamed Omar

är poet och chefredaktör för tidskriften Minaret. Hans kvinnliga favoritimam är Amina Wadud. Han rekommenderar hennes bok "Inside the gender jihad" (2006), som är både personlig och teoretisk. Amina är ensamstående mamma och berättar hur hon blivit bemött och kämpat, men väver också in teologi och Korantolkningar.