Anna Dahlberg: Kosovo - först och sist

I morgon presenterar

FN-sändebudet Martti Ahtisaari sin historiska Kosovoplan. Om allt går vägen kommer den att bana väg för en FN-resolution i mars följt av Kosovos utropande av självständighet. Den snillrika idén är att undvika ordet "självständighet" i resolutionstexten för att undvika en låsning i FN:s säkerhetsråd. Det blir i stället upp till varje land att i efterhand erkänna den nya staten. Frågan är dock om Ryssland kommer att sälja sig så billigt. Om man skalar bort allt tal om känslomässiga band mellan två ortodoxa brödrafolk, så är Kosovofrågan en liten juvel för Putins Ryssland. Genom att stå upp för Serbien kan Ryssland räkna med belöningar både från Serbien - i form av tillträde till energisektorn exempelvis - och från västvärlden som vill få Ryssland att sitta still i båten. Och när Kosovos villkorade självständighet väl är ett faktum har Ryssland fått ett perfekt prejudikat att använda i de frusna konflikterna i Georgien och Moldavien. Om Kosovo fick bli självständigt - varför inte Abchazien, Sydossetien och Transnistrien? kan ryssarna fråga menande. Den ryske försvarsanalytikern Ivan Sufranchuk uttryckte det så här när jag träffade honom i Moskva nyligen: "Det är skillnad på att stjäla en hundralapp och att hitta en. Ryssland kan inte förödmjuka serberna öppet genom att säga att Kosovo kan gå, men vi kommer att ha stor nytta av Kosovo som ett prejudikat om plan A - att få en ryssvänlig regim i Georgien - skulle misslyckas."

Det är i det

ljuset man ska se det ryska agerandet. Målet är att få väst att godta priset för ett självständigt Kosovo: nämligen att ge Ryssland fria händer att "lösa" motsvarande frusna konflikter på dess bakgård. Får man inget gehör för den tanken kan Ryssland alltid svara med att blockera den kommande FN-resolutionen om Kosovo, vilket skulle lamslå hela processen och sätta stopp för EU:s övertagande av FN-styret i provinsen. Ryssland skulle också kunna ge sitt tysta eller öppna stöd till idén om att utropa en självständig serbisk republik norr om Mitrovica i Kosovo - ett slags Trans-Ibar. Det är svårt att veta hur långt Kreml är berett att gå. Mycket beror förstås på vilken regering Serbien får. EU och USA bör hur som helst vägra att gå i fällan att göra Kosovo till något slags prejudikat, vare sig på Balkan eller i det forna Sovjet.

Även om det

går att diskutera också Kosovos rätt till självständighet så är det ett särfall både folkrättsligt och moraliskt. Kosovos status hänger till att börja med i luften och provinsen styrs som ett FN-protektorat. Kosovo är därtill en rest från det sönderfallande Jugoslavien och hade enligt konstitutionen ställning som autonom provins, vilket var närmast liktydigt med republikernas status. Ovanpå det ska läggas att Kosovo är till 90 procent albanskt och dess befolkning utsattes för långvarigt förtryck under Milosevics styre. Ingen av de andra minoriteterna, vare sig på Balkan eller Kaukasus, kan peka på motsvarande omständigheter. Rysslands argumentation faller dessutom på eget grepp eftersom man slår ner besinningslöst på alla utbrytningsförsök på den ryska sidan gränsen. Västvärlden måste därför vara omutlig mot försök från Kremls sida att utverka eftergifter för Kosovo. Kosovo är Kosovo och har inget med Abchazien och Sydossetien att göra. Serber i Kosovo eller albaner i Serbien kan också glömma tanken på att få stöd för eventuella utbrytningsförsök.

Bara genom att stänga dörren till fortsatta delningar och öppna dörren till EU kan Kosovofrågan föras till ett lyckligt slut.