Kent Hansson: Jag står pall för det mesta

Kent Hansson.

Jag får samtal, mejl,

ja ibland även brev från personer som vill diskutera olika saker med mig. Merparten av de som hör av sig är trevliga och vill föra en konstruktiv debatt. Men det finns undantag. Det finns personer som sätter en ära i att kränka andra. Sticker man ut hakan utsätter man sig för att få på tafsen. Det ingår så att säga till pjäsen. Nu är jag inte den som oroar mig i onödan. Jag står pall för det mesta. Det enda som retar mig är när professionella tyckare, inte så sällan kommunister och snömosliberaler, kommer med falska, direkt groteska anklagelser. Andreas Ekström har sitt högkvarter på Sydsvenskan. Han är en sagoberättare. I sin blogg noterar han att jag intresserar mig för brott och Landskrona. Han anser att mina texter är rasistiska. Andreas Ekström bör lämpligen slå upp ordet rasist i ordboken för att på så sätt ta reda på vad det står för.

Väljer man att skriva

om verkligheten och tar parti för offren i stället för förövarna får man vara beredd på att bli kallad det mesta. Men det finns gränser och mallpottan på Segevång har passerat den gränsen. När jag häcklar kommunister och andra dårar får jag ofta mejl från personer som kallar mig USA-fanatiker. När jag skriver om straff och brott händer det ibland att någon, i det här fallet Andreas Ekström, klistrar etiketten rasist på mig. Varför han gör så har jag ingen aning om. I Sovjetunionen och Östtyskland var det inte ovanligt att oliktänkande betraktades som sinnessjuka och deporterades till mentalsjukhus. Deras enda brott var att det hade ifrågasatt systemet. I Sverige betraktas inte så sällan personer med borgerliga värderingar som rasister och reaktionärer. Men som sagt, jag tål giftpilarna. Åren som sportredaktör har gjort mig hårdhudad.

Som färsk sportjournalist

fick jag av den legendariske MFF-hövdingen veta att jag var en gul jävel (gultröjade IFK Malmö var det värsta som Persson kunde tänka sig). EP försökte skrämma mig men det gjorde mig bara ännu mer taggad och nyfiken på sportens värld. När jag på Kvällspostens sportsidor skriver hyllningskrönikor om MFF rasslar det snabbt in i boxen en massa mejl från HIF-fans som beskyller mig för att gå MFF:s ärende. De gånger jag berömmer HIF uteblir inte reaktionerna från MFF-håll. Rune Moberg var en journalist som jag i unga år såg upp till. Moberg kunde som få gissla maktens män (på den tiden var det bara gubbar i maktens boningar). Han gjorde det i bildtidningen Se och jag slukade varje ord han skrev. Jag älskade hans sågningar och jag kan tänka mig att landets alla socialister fruktade honom. I dag svämmar svensk dagspress över i politisk korrekthet och det tycks som merparten av krönikörerna legat i den socialistiska och extremfeministiska vaggan. Om Moberg hade verkat i dag hade han blivit kallad både reaktionär och rasist.

Julen står för dörren.

På Gustav Adolfsskolan i Landskrona - där tycks hända en hel del i Landskrona, Andreas Ekström! - har nio skoltjejer fått en tidig julklapp. De strejkade för att slippa en mobbare. Strejken gav resultat. Bråkstaken flyttas och tjejerna är tillbaka i skolan igen. "Några tyckte att vår strejk var bra. Fast en kille tyckte att vi var idioter och rasister. Han var helt på rektorns sida", säger en av flickorna till SDS. Förhoppningsvis har rektorn på Gustav Adolfsskolan lärt sig en hel del av den här skandalen.

Av Kent Hansson
kent.hansson@kvp.se