Osanningens kolportör
Någon på
Expressens kulturredaktion överskattar läsvärdet av personangrepp och smutskastning. Debatt kan visst vara kultur, men kan också, i sina avarter, vara motsatsen. Skribenter från den tidskriften Arena har på senare år haft förvånansvärt lätt att kolportera ut osanningar i Expressen om personer som väckt deras avund eller misshag. Risken, för värdfolkets del, är att läsare kommer att förknippa Arena-gruppens skrupelfrihet och debattrutiner med Expressen. Med tanke på att Arena är en tidskrift med egna sidor vore det kanske rimligare att dess eldsjälar levde ut sina anfäktelser där, så kultursidans utrymme kunde ägnas åt kunskap, litteratur och andra nyttigheter. Magnus Lintons inlägg (25/11) bär syn för sägen. Den snuddar inte vid något av spörsmålen i den "debatt" som inleddes av Per Wirtén i Dagens Media nyligen, utan är en ny splitter ny katalog av felaktigheter och påhitt. Expressen skall vara tacksam över att Linton inte är dess nyhetsreporter, för då hade ledsamheterna tornat upp sig. Kränkande sakfel som framförs på opinionssidor bedöms ju av någon anledning med överseende av svenska instanser. Linton vet berätta, i raljerande ordalag, att DNs förre chefredaktör Jan Wifstrand sparkades från sin post. Det är helt oriktigt. Han sade, till allmän förvåning, upp sig. Det står vidare hos Linton att det var Wifstrands idé att jag skulle skriva krönikor i DN. Det är lika oriktigt - initiativet till mina krönikor kom från ett helt annat håll. Vidare uppger Linton, med uppbjudande av all sin sanningskärlek, att dessa mina krönikor skulle ha ägnats åt antifeministisk och nyliberal propaganda - en ren omöjlighet med tanke på utrikessidans linje och profil. "Nyliberal" är en term man skall vara på sin vakt mot. De flesta som anlitar den har endast polemiska ärenden. Det finns ju inga personer som kallar sig nyliberaler - men det finns många som kallar andra så när de blir arga. (Jämför termen "stalinist".) "Nyliberal" betydde dock ursprungligen något rätt specifikt. Linton har läst en bok av nobelpristagaren Joseph Stieglitz om detta. Redan för drygt tre år sedan jag anbefallde jag samma bok åt DNs läsare, därför att den med många slående exempel belyser nyliberalismens kardinaldefekt: Det så kallade Washington consensus som IMF anammade i sitt umgänge med vissa länder fram till den argentinska kraschen 2001, byggde på en illusion: dogmen att det existerar en algoritm, en samling tumregler för marknadsekonomisk sanering och stabil tillväxt i länder som vill lämna den statsreglerade modellen.
Den av Linton
högt värderade venezolanske presidenten Hugo Chávez är emellertid inte sysselsatt med att diversifiera sitt lands ekonomi eller att satsa oljeintäkter på nya kunskapsbaserade näringar. Chávez har fördjupat kontrollen över den hårt reglerade ekonomin, med förödande effekter, som tills vidare låter sig lappas över med de hundra miljoner dollars som dagligen inflyter i oljeintäkter. Det smärtar Linton att västvärldens medier, inklusive DN, kallar Chávez "populist", och att medierna gör så stor sak av regimens människorättsförbrytelser, många av dem mot journalister. Dessa övergrepp har dokumenterats i stor detalj i rapporter av Amnesty, Human Rights Watch, SIP, Adenauer-stiftelsen och många fler aktade bedömare. Mauricio Rojas, den liberale ekonomen, är Lintons speciella bête noir. I våras kallade han honom rasist. Denna gång har Rojas upptänt hans vrede genom att skriva att Brasiliens socialistiske president Lula da Silva avskyr kuppmakaren Chávez. Detta kan inte vara sant, invänder Linton triumferande, ty Lula har nyligen i Chávez sällskap invigt en bro.
Kanske vet
Rojas mer om saken än jag - han har högt placerade källor i Latinamerika. Chiles socialistiske president Ricardo Lagos tålde verkligen inte se Chávez. Även om Lula inte delar dessa känslor så har Chávez anspråk på att föra hela kontinentens talan väckt hans stora irritation och gång på gång försatt Brasiliens UD i delikat belägenhet. Å ena sidan är Venezuela numera medlem av handelsunionen Mercosur, där Brasilien är nyckelaktören. Den brasilianska livsmedelsexporten till Venezuela skjuter i höjden. Å andra sidan har Venezuela planerat och bekostat Bolivias konfiskation - inte nationaliseringen, som Brasilien stött - av det brasilianska statsföretaget Petrobras installationer i Bolivia. Petrobras är São Paulo-börsens - och de brasilianska pensionsförsäkringarnas - grundpelare. Det onda blodet hemmavid över detta tvingade Lula att skjuta upp sitt besök hos Hugo Chávez till efter det brasilianska valet. FOTNOT: Nathan Shachar är författare och Latinamerikakorrespondent för Dagens Nyheter,
Av Nathan Shachar
kulturen@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan