Varför teg SVT om Kubas dissidenter?
Journalisten BIRGER THURESON var en av de tre gripna och han satt i lördags bänkad framför SVT:s temakväll om Castro. I dag skriver han om kämparna som SVT inte ville berätta om.
Birger Thureson har varit chefredaktör på Norra Västerbotten i Skellefteå och opionionsredaktör på tidningen Dagen.
I dag sysslar han med opinionsbildning i biståndsfrågor.
Det han minns mest från dygnen i cellen var smutsen, kacker-lackorna och den trasiga toaletten.
Förutom ett starkt intresse
för internationella frågor i allmänhet och Kubas politiska utveckling i synnerhet hade jag ett viktigt skäl att bänka mig framför tv-apparaten när Sveriges Television satsade en helkväll på Fidel Castro. Det stavas Adolfo Fernández Saintz. Den 29 augusti 2000 greps jag och två andra svenska journalister av den kubanska säkerhetspolisen, sedan vi under några semesterdagar i Havanna träffat oberoende kollegor som strävade efter att förmedla en mer nyanserad bild av Kuba än den av regimen anbefallda. De ville berätta vad de såg och hörde och informera om den kubanska vardagen på gott och ont i stället för att vara Castros entoniga megafoner. Det kändes som en heder att få möta dessa kollegor som tvingades till stora uppoffringar för att leva upp till de journalistiska ideal vi i Sverige tar så självklara. Och som bara vår egen slöhet och inkompetens förbjuder oss att följa. Inte ens trakasserier och förföljelser kunde hindra de oberoende kubanska journalisterna från att söka sanningen, och berätta den.
Några timmars umgänge
med dessa för regimen så misshangliga individer räckte, tyckte säkerhetspolisen. Nästa morgon väcktes vi av brutala bultanden på dörren till vårt härbärge och stuvades in i en minibuss för transport till en väl inhägnad byggnad, som visade sig rymma både lämpliga förhörsrum och obeskrivligt snuskiga fängelseceller under jord. Där hölls vi i tre dagar. Förhördes och förmanades. Varför bar vi oss inte åt som riktiga turister - solade och badade och struntade i regimkritiska röster? Varför träffade vi inte de riktiga journalisterna, de som arbetade för regeringskontrollerade medier? Och som tillhörde det kubanska journalistförbundet (ett medlemskap som innebär, att man lovar tjäna revolutionen). Efter tre dagar utvisades vi ur landet. Kubas utrikesminister Felipe Peréz Roque kallade till presskonferens och förklarade att vi var betalda av CIA. Att någon kunde vara engagerad i frågan om mänskliga rättigheter på Kuba utan att springa USA:s ärenden var inte en tanke som fick plats i utrikesministerns huvud. Sedan dess har jag försökt hålla kontakt med min vän Adolfo Fernándes Saintz, tolk och fri skribent. En from katolik som varit hög regeringstjänsteman, men som i likhet med många andra ansåg att Fidel Castro förrådde revolutionen, och som lämnade partiet. Och naturligtvis sparkades från sitt jobb.
Adolfo verkar i politiska kretsar
som vill främja en demokratisk process genom dialog med regeringen. Dessa människor sitter inte med armarna i kors och väntar på Fidel Castros död. De vill att han ska se dem, tala med dem, lyssna till dem. Under några dramatiska dygn i slutet av mars 2003, när alla tv-kameror parkerat i Irak, slog den kubanska regimen till mot dessa tålmodiga dissidenter. På kort tid greps 75 personer av säkerhetspolisen - oberoende journalister och andra demokratiförespråkare. Man vände upp och ner på deras hem, förnedrade och kränkte dem. De gripna dömdes i summariska rättegångar, som mest till 28 års fängelse. Adolfo var en av dem. En spenslig och klen man i övre medelåldern, vars brott var modet att yttra en annan mening än den totalitära regimens, dömdes till 15 år i fängelse. Han placerades i en trång och torftig cell i ett ruttet fängelse i Holguín, över 70 mil från hustru och dotter i Havanna. De får besöka honom var tredje månad. Dagarna innan SVT fyllde ett antal licensbetalda sändningstimmar med naiv revolutionsromantik och okritiska Castrohyllningar fick jag ett brev från Adolfos dotter, som numera är min sporadiska kontakt med familjen. Inga förändringar i sikte, skrev hon. Allt är som vanligt. Pappa är inspärrad, men vi håller fast vid vår tro på Gud. Och så tackade hon de vänner i Sverige, som tänker på dem.
Jag har inte svårt att förstå
den folkliga resning mot förtryck och förnedring som revolutionen på Kuba ursprungligen var. Och jag är starkt kritisk till den amerikanska Kubapolitiken. Bojkotten drabbar vanliga fattiga medborgare och ger Castro en chans att skylla alla sina ekonomiska misslyckanden på "den store Satan". Men revolutionen växlade in på diktaturens i stället för demokratins spår. Den totalitära kubanska kontrollstatens förakt för mänskliga fri- och rättigheter borde uppröra det internationella samfundet i långt högre grad än vad som sker.
SVT:s idé
med en temakväll om Kuba var inte dum. Men varför osynliggjordes dissidenterna, regimkritikerna, demokratiförespråkarna som förföljs och förnedras av den som gjordes till kvällens hjälte - Fidel Castro? Adolfo Fernándes Saintz har förvisso ingen tv i sin cell. Och om han hade en, så skulle SVT:s utbud inte ligga inom räckhåll. Men - djärva tanke - om Adolfo kunnat se och språkligt tillägna sig SVT:s temakväll om hans älskade hemland, så hade kanske inte hans tro på Gud rubbats. Frågan är dock om han kunnat behålla sin tro på den demokratiska omvärldens högtidliga deklarationer om att kampen för mänskliga rättigheter måste ges prioritet. BIRGER THURESON
Av Fjärde Sidan
fjarde.sidan@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan