Rusta mot ett Ryssland på väg mot fascism
Men det finns oroande tecken, som morden på regimkritiker. I värsta fall är Ryssland på väg att bli en fascistisk diktatur.
Det skriver i dag professor KRISTIAN GERNER.
Sverige har en politik som grundas på att det inte finns ett säkerhetspolitiskt hot från Ryssland. Det håller inte längre. "Det är nödvändigt med en ny svensk försvarspolitik som inriktas på att försvara landet."
Kristian Gerner är professor i historia i Lund.
Han hoppas att det ryska mörkret inte övergår i natt utan vänds i en ny gryning, och hoppas på en Gorbatjov II.
Det finns ett historiskt
begrepp för det som Ryssland nu tycks vara på väg mot, ett ord som täcker den paranoia och självtillräcklighet, den laglöshet, auktoritära maktutövning, populism, intolerans och ekonomiska och politiska nationalism som kännetecknar regimen Putin, skrev The Economist kort efter mordet på Anna Politkovskaja. Man avslutade analysen av utvecklingen i Ryssland med reflektionen: "Ännu är Ryssland inte där, men ibland förefaller det som om Ryssland är på väg mot fascism."
Ordet fascism brukas ibland som ett allmänt och substanslöst skällsord. Men när The Economist nämner det är det fråga om ett analytiskt begrepp, benämningen på ett samhällssystem. Bristen på rättsäkerhet och direkt laglöshet är ett framträdande drag i ett samhälle på väg mot fascism. Detta tar sig uttryck dels i fysiskt våld mot verkliga eller föreställda motståndare till regimen som journalister och affärsmän, dels i trakasserier av oberoende organisationer för skydd av mänskliga rättigheter och kamp mot miljöförstöring. Det är sannolikt ryska aktörer som ligger bakom morden på Anna Politkovskaja och på ett tiotal andra journalister i Ryssland de senaste åren och förgiftningen av den tidigare FSB-agenten Litvinenko i London. Om regimen ligger bakom är det en sådan terror, som The Economist menar är en tendens till fascistisk maktutövning.
Om däremot inhemska
motståndare till regimen ligger bakom befinner sig det ryska samhället i en situation där det politiska våldet är okontrollerbart. Det kan vara förstadiet till ett maktövertagande under fascistiska förtecken. Den traditionella bilden av det sovjetiska hotet var att det var militärt. Under Putin har istället den ryska
utrikesekonomiska politiken kommit att uppfattas som ett hot av flera grannstater. Frågan om gasrörledningen genom Östersjön är välkänd. Till bilden skall läggas den ryska politiken mot före detta sovjetrepubliker som Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Armenien och Georgien och mot stater i det gamla sovjetblocket som Polen, Rumänien, Ungern och Bulgarien. Lukoil har köpt två raffinaderier i Bulgarien och Rumänien och ett ungerskt energibolag har ingått ett samarbetsavtal med Gasprom. I Armenien, Vitryssland och Ukraina syftar den ryska politiken nu till att ta kontroll över distributionen av gas och olja. Ryska företag har köpt in sig i stålverk i Vitkovice i Tjeckien, i den italienska Lucchini-gruppen och i Rouge Steel Industries och Oregon Steel Mills i USA, samt i däcktillverkaren Vredestein i Nederländerna och mobilföretaget Turkcell i Turkiet. Det ryska telekomföretaget Sistema försöker nu förvärva aktier i tyska Telekom för att få så kallad spärrminoritet. Rumäniens president Trajan Basescu menar att Gasprom är viktigare som ett strategiskt vapen för Kreml än vad sovjetarmén var. Andra iakttagare konstaterar att Gasprom uppträder som ett andra ryskt utrikesministerium. Den stat som håller på att skaffa sig ett stort inflytande över energimarknaden i Europa kan bli en fascistisk diktatur. Men hotet kan motverkas. Sveriges utrikesminister Carl Bildt, som har utmärkta kontakter i Ryssland, både kan och bör ta initiativ till en EU-politik som på alla möjliga sätt ger stöd åt oberoende organisationer i Ryssland som arbetar för att skydda och främja mänskliga rättigheter och värna miljöintressen. Denna linje måste kombineras med en genomtänkt ekonomisk-politisk strategi som förhindrar stort ryskt inflytande över energisektorn, tillverkningsindustrin och telekommunikationerna i Europa. Det behövs inte någon hänvisning till historien för att teckna bilden av ett ryskt hot. Regimen Putins politik inom sektorerna yttrande- och organisationsfrihet och mänskliga rättigheter, gentemot små grannstater som Georgien och Moldavien och när det gäller ekonomisk utrikespolitik är fullt tillräckligt som argument.
Givetvis finns dock
frågan om ett ryskt militärt hot mot omvärlden kvar. President Putin och hans närmaste män med utrikesminister Sergej Lavrov i spetsen tänker i termer av geopolitik och militär förmåga. Putin förklarade den 10 maj i år i ett tal till federationsrådet att Ryssland måste ha militär förmåga att kunna agera på en och samma gång i globala, regionala och flera lokala konflikter och att den ryska försvarsbudgeten skall öka med mellan tio och femton procent om året. Den 16 november informerade Putin sina försvarsgrenschefer om att Ryssland måste behålla sin beredskap att använda kärnvapen. Han lovade också att se till att officerarna skulle få bättre bostäder och högre lön.
Det finns inte någon
organiserad politisk opposition mot Putin. Det enda motstånd vi kan skönja är från kretsar som vill ha en ännu brutalare in- och utrikespolitik. I de baltiska staterna och Polen är den politiska ledningen milt talat bekymrad över det ryska hotet. Dessa stater har dock säkerhetsgarantin att de är medlemmar i Nato. Den svenska regeringen bör ta hänsyn till att Rysslands militära upprustning och ekonomiska utrikespolitik har skapat en situation där Sverige inte längre kan framhärda i en politik som grundas på att det inte finns något säkerhetspolitiskt hot från Ryssland. Det är nödvändigt med en ny svensk försvarspolitik som inriktas på att försvara landet. Och om inte Carl Bildt och regeringen Reinfeldt för upp frågan om ett svenskt Nato-medlemskap på dagordningen bör oppositionen göra det.
KRISTIAN GERNER
Av Fjärde Sidan
fjarde.sidan@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan