Luddes lust
"Har du lagt märke
till något konstigt hos mig den senaste tiden?, frågar den blivande Ludvig XVI när han står och fäktas med några hertigar i ett skogsbryn. Inget svar. De är pojkar, och leker med svärden som om de vore pinnar. Snart kommer Ludvigs blivande fru. Sofia Coppolas Marie Antoinette är, som Katrine Kielos påpekar (Expressen 22/11), en film om ung, kvinnlig kultur. Den är politisk på samma sätt som Ebba von Sydow är det, i sin strävan att inte fördöma uttryck som traditionellt betraktas som tjejiga. De senaste åren har tonårstjejen debatterats i svenska medier. Både den dömande, den objektifierande, den uppmuntrande och den omtänksamma blicken har riktats mot henne. Det är naturligt: i ett ojämlikt samhälle är tjejigheten fortfarande en gåta. Samtidigt tycks den unga manlighetens egenskaper vara skrivna i sten, alla så gamla att de inte längre kan appliceras på verkligheten.
Det hade varit
lätt för Coppola att bara låta Marie Antoinettes persongalleri virvla runt Kirsten Dunsts i alla meningar bländande drottning. Men bakom kilometer av siden och meterhöga frisyrer jobbar Coppola och Jason Schwartzmans Ludvig XVI minst lika bra med det manliga. Feministikonen Susan Faludi pratar i sin Ställd om hur den ornamentala kultur, som finns i dag och som fanns vid hovet i Versailles, lämnar mannen i ett vakuum genom att helt tillhöra kvinnan. I Marie Antoinette får Faludis tes sin första riktiga filmstjärna. Tesen blir också tydligare när den långsamt broderas ut till en hel person. Schwartzman spelar pojken som plötsligt blev kung av Frankrike. Han som tog sju år på sig att göra Marie Antoinette gravid, en skandal på grund av tronföljden. I filmen gör han allt för att slippa ligga med sin drottning.
Kungen
är ständigt spänd. Med en kronisk rynka i pannan och ett enda intresse: gamla lås och nycklar. Coppola låter det vara mer en hobby än en metafor. När Marie Antoinette försöker ragga i den kungliga sängen är Ludvig djupt intresserad av en bok. "Visste du att de första mekaniska låsen var gjorda av trä?" Det är nästa enda gången han ler. I verkligheten var Ludvig en ovillig kung. Han försökte reformera sitt eget ämbete i stället för att ta tag i de stora samhällsreformer som Frankrike behövde - ett mesigt beteende som vår tids historiker börjat se med blidare ögon på. Teorierna om varför kungen inte direkt lyckades göra sin fru på smällen är både fysiologiska och psykologiska. I Coppolas film väntar man hela tiden på den stora förklaringen. Är han bög? Impotent? Kanske deformerad? Men tolkningen lämnas öppen. Coppola låter till och med det omöjliga vara möjligt: kanske är det mannen som inte vill ligga. En killes brist på sexintresse får finnas utan att förklaras eller ursäktas. Det är fortfarande sällan vi ser sånt på film. På en maskeradbal flörtar Marie Antoinette med en hunkig svensk general. Samtidigt står kungen av Frankrike utanför på en trappa och viftar på sin mantel med en manisk och disträ pojkaktighet. Inte i en enda bildruta i den två timmar långa filmen vet Ludvig XVI var han ska ta vägen. Han tillåts gå genom den som asexuell, deprimerad och låsintresserad, precis som Marie Antoinette får vara tårt- och klädintresserad utan att Coppola faller för frestelsen att addera det konstruerade djup som bland andra ledarskribenten Åsa Linderborg söker efter (Aftonbladet 21/11).
Efter alla
överdådiga tidningsomslag och debatter börjar det kännas som att Sofia Coppola gjort årets kvinna av Marie Antoinette. Utan stora åthävor, men med precision, sätter hon också fingret på årets man.
Av Emil Arvidson
kulturen@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan