Varde förnuft
Häromveckan
, i Dagens Media, luftade Per Wirtén sina åsikter om min person och mina förehavanden, ämnen som satt hans känslor i svallning. Den första punkten på mitt syndaregister, enligt Wirtén, är ett fult angrepp på Magnus Lintons bok om Latinamerika.
Rättelse: Jag har inte sett, inte läst och aldrig har yttrat mig om Lintons bok i något sammanhang! Nästa punkt i akten: Jag är slav under en böjelse att författa "hatartiklar" i Expressen mot Wirténs tidskrift Arena. Inte heller detta har inträffat i den fysiska verkligheten. Wirtén kan näppeligen påstå detta i god tro. Jag har aldrig angripit någon Arena-medarbetare. Vid två tillfällen i år har jag replikerat på specifika angrepp från Arena-medarbetare. Det var ju därför som Expressen gav mig genmälesrätt, enligt god publicistisk sed. Det är tveksamt om tidningen skulle ställa utrymme till mitt förfogande för oprovocerad polemik mot Arena-personer. Den första av de artiklar jag reagerade mot var skriven av Magnus Linton i februari 2006, och handlade om högern och dess ogärningar, sedda mot bakgrund av regimskiftet i Bolivia. Jag och Mauricio Rojas utpekades som representanter för högern. Rojas utnämndes dessutom, utan ett spår av argumentation, till rasist. Nästa gång en Arena-medarbetare kastade handsken i min riktning var i juni, då Håkan A Bengtsson, i en illvillig och osann rapport (Expressen 17/6) från en islamkonferens han aldrig bevistat, kolporterade ut en konspirationsteori om storfinansen och Engelsbergskonferensens deltagare. Under konferensen framträdde flera av den europeiska islamdebattens ledande namn, Tariq Ramadan, Ayaan Hirsi Ali och Bassam Tibi - och undertecknad, som till skillnad från dessa storheter kunde ta del av Bengtssons nidskildring.
Wirtén lade
också ut texten om mitt värv som latinamerikareporter: DN:s korrespondent kallar "progressiva demokrater" för pampar och populister, ja ingen som vinner ett val i Latinamerika finner nåd inför hans ögon. De senaste valen på kontinenten har ägt rum i Chile, Colombia, Uruguay, Brasilien, Peru, Mexiko och Bolivia. I inga av dessa val har populister segrat. I de flesta av dem har vänstern segrat. De två latinamerikanska ledare som Wirtén kallar "progressiva demokrater", men som han inte vill nämna, är Hugo Chávez i Venezuela och Néstor Kirchner i Argentina, vilka inte deltagit i några val på sistone. Dessa bägge kallas rutinmässigt populister - inte därför att allt de gör är fel eller dumt, utan därför att de så väl motsvarar läroboksdefinitionen på populist: förvandlingen av institutioner till regeringsorgan, förföljelserna av journalister och centralstyrningen av ekonomin. Dessa ledare, med all sin progressiva retorik, har bägge sina rötter i Latinamerikas dunkla militärfascistiska förflutna, och de får inte särskilt god press någonstans. Men detta har ingenting med Wirténs schematiska progressivareaktionära värdeskala att göra. Det är tvärtom de latinamerikanska länder som har klassiska vänsterpartier som bäst har värjt sig mot antidemokratiska folkförförare. Wirtén påstår vidare att jag skulle varit avogt inställd till Brasiliens Lula da Silva och avfärdat honom som fackföreningspamp. Detta hänger inte ihop. Brasilien är ett av mina universitetsämnen, och Lula hade varit en nyckelaktör i brasiliansk politik i tjugo år då jag regelbundet började rapportera om Brasilien i september 2002. Hans fackföreningskarriär låg långt tillbaka i tiden. Jag har alltid tagit Lula på allvar, trots populistiska inslag i hans förkunnelse. Efter 2002, då han trots hårda påtryckningar fört en exemplariskt demokratisk och icke-populistisk politik, har min aktning för honom stigit.
Under utfrågningen
i Dagens Media tryter synonymerna för Wirtén. Han jämrar sig gång på gång över att "han" - jag - "är så konservativ". Det låter misstänkt likt en besvärjelse. Saken är den att jag inte är konservativ. Jag skulle vilja ändra, tämligen bryskt, på det mesta i de länder jag lever. Men "konservativ" är ingen förolämpning. En reporters eventuella konservatism är inte i sig mer graverande för yrkesutövningen än en eventuell radikalism eller liberalism. Jag får intrycket att Wirtén och hans Arena-kolleger inte riktigt tänkt över polemikens grundförutsättningar. Det finns kanske ett fåtal personer som är beredda att tro Per Wirtén vad det än skulle falla honom in att säga om mig. Kanske finns det ett annat fåtal som inte skulle tro honom på några villkor. Polemikens målgrupp är alla de övriga: de som skulle kunna omvändas till Wirténs mörka syn på mig, bara de finner skäl för det.
Till debattörens
förfogande står: kunskap, fakta, logik, kvickhet, ironi med flera polemiska redskap. Att bara höja rösten och visa huggtänderna vinner inga självständigt tänkande personer. Porslinskrossning och skvaller är idrottsgrenar där man inte kan förlora, men i polemiken finns inget status quo ante. Illa övertänkt polemik kan förfela sitt syfte, så att man har mindre trovärdighet vid spelets slut än vid dess början. FOTNOT: Nathan Shachar är författare och Latinamerikakorrespondet för Dagens Nyheter. REPLIK Nathan Shachar brände först på hårt och ojuste mot Magnus Linton och Håkan A Bengtsson. Jag ilsknade till och skrev tre spydiga rader i Arena. Och ja, jag medger att de var hårt skruvade och tar gärna gult kort, men ångrar inget. Sedan blir det hela löjligt. En journalist från Dagens Media längtar efter gräl. Han ringer och jag svarar på hans frågor. Det borde jag inte gjort. Och nu spelar Shachar plötsligt förorättad, svårt åtgången och vrider sig i smärtor. Det är kort sagt synd om honom. PER WIRTÉN
Av Nathan Shachar
kulturen@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan