Inne i hörnet

I gårdagens

Aftonbladet skriver Åsa Linderborg att ingen enligt henne har lyckats förklara poängen med Sophia Coppolas film Marie Antoinette. Därför tänkte jag göra det nu. Coppola tar oss i Marie Antoinette tillbaka till samma känsla som hon började utforska i The Virgin Suicides: den mycket unga kvinnans drömska sexualitet. Äldre män har gjort otaliga filmer om hur de som tonåringar läste Hermann Hesse, tyckte att deras småstad var för liten, var svartsjuka på pappa samt runkade till fantasier om sin fransklärarinna. Den unge mannens sexualitet är alltid frustande, frihetslängtande och framför allt väldokumenterad. Men om den unge mannen är Born to Run är den unga kvinnan Born to Shop. Hennes sexualitet har aldrig tillåtits att riktas utåt och i stället för att erövra världen bygger hon en annan. "Hur kan fruntimmer prata så mycket om kläder", undrar gubbiga män i tron att de är lustiga. Svaret är att kvinnor pratar mycket om kläder för att vi får. Det är ett av få områden där den heterosexuella mannen står tillbaka. Kläder har i århundraden varit kvinnans sätt att uttrycka en kreativitet som hon i övrigt har förvägrats. Det är ett sätt att ta makten över tillvaron. Kvinnan kan inte besegra världen, men hon kan dekorera sitt eget lilla hörn. Coppolas Marie Antoinette är en extremversion av den skönhets- och sensualitetstörstande unga kvinnan, på grund av de enorma resurser hon förfogar över. Där vi andra hade ett dockskåp hade Marie Antoinette Versaille och därför är hon ett tacksamt ämne för Coppolas projekt. Filmen fnissar, frossar och flämtar tillsammans Marie Antoinette och hennes väninnor över specialdesignade Manolo Blahniks och blänkande sidentyger: känslan av rosa silke mot den unga huden, den älskade sällskapshundens varma andedräkt mot halsen, nymålade tånaglar som sticks in i vackra skor. Filmens soundtrack kommer till stora delar från Coppolas egen tonårstid, det är denna hon undersöker, den historiska miljön är bara en ursäkt (om än en mycket passande ursäkt - vilken stil kunde vara mer överensstämmande med unga flickors svärmande för romantik och skönhet än rokokons pastellfärgade rosetter?)

Samma ändlösa

dialoger om kläder, som med viskande småflicksröster förs i Coppolas film, återfinns på nätets otaliga modebloggar. Flickor fotograferar kläder, skor och accessoarer och dessa diskuteras och analyseras av bloggens besökare. Tonen pendlar precis som i Marie Antoinette mellan sockersött gullande och fnissig elakhet. Marie Antoinette hade kunnat leva i dag: En ung kvinna som ritar hjärtan i stället för cirklar över bokstaven i, som suddar med ett glittrigt suddgummi, som allvarligt betraktar sig i spegeln, som suktar efter Darin och önskar sig en likadan hundvalp som Paris Hilton. Marie Antoinette är en film om den kultur som unga kvinnor bygger upp åt sig själva i gränslandet mellan barndom och kvinnlighet: Den hänförda förälskelsen i väninnorna, de sensuella sensationer som den outvecklade sexualiteten upplever i varma bad och vackra bakelser, lyckan i att sitta och dåsa en sommarkväll till någons gitarrspel. När den unga drottningen fyller 18 och i gryningen hänfört rumlar över en äng tillsammans med vännerna för att titta på soluppgången är det enda jag kan tänka på mina egna bitterljuva folkölsfyllor, delade med vänner man var övertygad om att man skulle ha för evigt.

Av Katrine Kielos
kulturen@expressen.se