Kändismammorna dövar sitt samvete med pokaler

Cecilia von Krusen-stjerna är journalist och författare.
Hon har tre barn.
Själv är hon dotter till finans-mannen PG Gyllen-hammar.
Idén till sin bok fick hon när hennes första barn föddes och hon såg mammor som inte orkade med sina barn, inte minst i överklassen.

Det citychica projektet tidningen Mama samlades på Café Opera häromkvällen. Jag får en känsla av att redaktionen består av kvinnor så hårt arbetandes att de försöker skyla sitt dåliga samvete över sina barn med att ge varandra pokaler att sätta på hyllan som bevis på att de verkligen är bra mammor. För vänta nu, vem fick första årets pokal, det var ju också en av tidningens egna medarbetare, Linda Skugge. Hon som brukar lägga bomber i öppna dörrar och målet för attacken står där som en sotig seriefigur och kan på sin höjd vifta vit flagg för kommunikationen är ju redan bruten.

I torsdags var det event

med modeshow. Kvinnor som man redan sett i medierna tusen gånger går där på catwalken som om dom aldrig får nog av rampljuset. Den här gången visade dom upp sina barn också. Det hela andades en bisarr stämning av 50-tal, samtidigt som mannekängerna var yrkeskvinnor av i dag. Här odlas stämning av borgerlig familjebildning, ett vältrande i lyxiga kläder och härlig inredning med mamman i centrum och barnen speglandes henne. Jag stod själv som lakritstrollet, den där bakom hörnet som lite avundsjukt betraktar dom andra. Jag får direkt associationer till komediserien "Helt hysteriskt" med Patsy och Edina. När eviga tonåringen 40-åriga Edina förstår att hon skall bli mormor håller hon på att krevera av äckel. Ålderspaniken och kraven förbyts i ett slag när pappan dyker upp och visar sig vara en svart man. Plötsligt ser hon sig själv som den coolaste mormodern kring Harrods med en liten chokladbaby som accessoar. När jag valsade lite grann i tidningar och i tv-soffor i samband med min bok (ganska många år sedan snart, hjälp vart tar min karriär vägen?) sade min man; "akta dig så du inte får smak för det".

Det är lätt att få suget

efter mer där i rampljuset, ett slags bekräftelsekick som ger mersmak. Alla har vi den där fåfänga längtan till uppmärksamhet. Och blir du beroende och din identitet kopplas allt mer till en offentlig bild, vad händer den dagen du inte längre efterfrågas? För en del är det säkert som att inte finnas alls. Och då kanske dom älskade barnen växt upp och glömt den där pokalen i bokhyllan eftersom de är så vana vid att mamma inte har tid att man tappat kontakten. Jag träffade en av de där programledarna, som i tv-soffan hade verkat så lugn och intresserad, ute på krogen någon vecka senare. Jättesöt men helt förändrad. Hon sade ett kort "hej" och verkade ha ett sjå. Hon svepte oroligt med blicken för att förvissa sig om att alla tittade på just henne. Hon var inte alls ovänlig men kändes helt upptagen av hur hon själv framstod där hon dansade och småsjöng för sig själv vid bardisken.

Mamma är inte per automatik

en bra förälder. Här blir det problematiskt för mig att som i tidningen Mama cementera roller. Vi måste ju kliva ur våra roller och se på oss som människor, och inse hur olika rustade vi är att på att möta en unge med inlevelse, att se en annan. Vad betyder det att göra hyperkarriär med unge i handen i det offentliga rummet? Vad betyder bilderna av cocooning i vackra miljöer och hur ska en unge leva upp till dessa ideal när livet egentligen borde handla om tolerans inför människors olikhet? Just att bli förälder ger en ypperlig chans att anta utmaningen och äntligen kliva åt sidan och ägna sig åt en annan liten människas behov. Kraven kan kännas orimliga om vi samtidigt ska upprätthålla alla andra roller. Ändå måste vi som föräldrar hitta en balans i att kunna fungera i relation till en partner, till vårt yrke och som mamma. Det är ett minerat fält där olika grupperingar inte är överens. Biologifeministerna som hävdade att vi inte kan kräva något av en mamma med spädbarn. Själv minns jag den där första babytiden när jag vandrade i ett hav av smulknaster och blöjor. Att bara gå bort på middag var ett oöverstigligt projekt. Jag läste samtidigt en intervju med Charlotte Perrelli som med sin nyfödda turnerade i landet med ett avancerat musikprogram. Hon stod på scen varje kväll och var ständigt i media perfekt snygg med hårfärg matchandes kläderna och jag begrep inte hur dom gör. Ändå var det då jag äntligen kunde skriva det jag ville, hittade en tid jag som heltidsarbetande aldrig haft.

Det måste ända utgöra

en stark köpkraft, alla hemmavarande mammor i storstan. Jag kan tänka mig att marknaden vet precis vilka ömma tår man kan trampa på av mammors ständiga dåliga samveten. Kanske är inte den här tidningens omslagsflickor bästa stödet för att orka stå emot. Hur våra familjer än ser ut är det helt avgörande kvaliteten i samvaron med våra barn, lyhördheten inför deras behov, tankar och rädslor. En dagispersonal som med empati ägnar sig åt ett barn är mycket bättre än en stressad uttråkad mamma som inte klarar av närhet och känner skräck inför vad ett barns behov väcker i henne. Vi får hoppas på kommande generationer kvinnor och män som inte känner sig instängda i könsroller. Men hur ska vi uppmuntra fördjupade samtal och nyfikenhet på omvärlden när mammorna väljer att se stiliga ut på catwalken? Vart tog frigörelsen, den kritiska tanken med djupodlande debatter vägen, långt bort från shoppingstråken kring Stureplan?

Det är ju den lilla

som ska vara jordens mitt för ett tag, det är den som ska stå i centrum. Det sägs att den nyfödda hjärnans vindlingar behöver väckas till liv och att det händer genom känslomässig respons. Det spelar ingen roll om man har inredd källare och läckraste kläderna, eller de mest funktionella overallerna, allt det där materiella som vi omger oss med är ju bara yta. Tiden du inte ger till dina barn kommer aldrig igen. Relationer går förlorade. Det finns bara en grupp individer som kan göra bokslut över föräldraskapet, och det är ens egna ungar om kanske tjugo år. CECILIA VON KRUSENSTJERNA

Av Fjärde Sidan
fjarde.sidan@expressen.se